Jag är socionom! 

(Om vi förutsätter att jag blir godkänd på de sista två uppgifterna, vilket jag jag kan unna mig efter att ha klarat varje uppgift utan bakläxor sedan starten.)

Jag älskar att studera, och jag har lärt mig så mycket dessa år! Framför allt har jag fått synkronisera min tidigare livserfarenhet och erfarenheter från föreningslivet med vedertagen kunskap. Jag har hittat mitt yrkesjag. Hon som kommer att fortsätta lära sig och utvecklas resten av livet i varje reflektion och dialog.

Precis som när jag började studera känner jag djup tacksamhet för det privilegium det är. Det var långt ifrån självklart att jag skulle nå hit. Livet har fortsatt pröva mig längs vägen, och precis som tidigare har studierna varit det som har gett mig kraft att ta mig vidare.

Jag har fått utveckla min kärlek till språket genom akademiska språkregler och finess. Mest genom att engagera mig i kursplanegruppen och diskutera lärandemål i timmar med andra skarpa hjärnor. Många skratt har vi delat.

Jag har blivit utmanad i grupparbeten och slipat mina sociala förmågor. Jag har lärt känna mina egna gränser och behov av tillhörighet och vad det innebär i att välja mina strider. Min ledarskapsförmåga har blivit mer lågmäld, och jag har kunnat ge mig själv mer av stabiliteten jag har i det. Samtidigt som jag har stått upp för mig själv och mot orättvisor har jag lärt mig att backa undan innan andras oförståelse gör illa mig. Ibland räcker det att jag räcker till för mig och visar medkänsla för andra. Jag kan inte förändra det som inte vill förändras.

Genom att skriva uppgifter för mig själv och diskutera i text har jag kunnat fylla min lärlust och mitt behov av att tänka hela vägen ut. Samtidigt som jag har accepterat att andra inte har samma ambitioner som jag. Det betyder inte att jag inte får ta den plats jag vill ta. Att leva och låta leva är nu ett dagligt förhållningssätt i mig. 

Varje sida i kurslitteraturen har jag sugit i mig som en törstig dricker vatten. Varje tenta har varit en pärs med de mängder sidor som först kommer ut och sedan ska koncentreras till några få. Ändå: varje gång har jag lärt mig massor och vuxit som människa. 

Med examensarbetet insåg jag hur min oförmåga att avgränsa mig kan bli för mycket. Djupet minskar när vidvinkeln får företräde. Att vilja och att kunna gör det svårt att stanna innan den bortersta gränsen, vilket jag vill fortsätta öva på. För jag mår ju inte heller så bra vid den gränsen. Min passion gör att jag ibland bränner mig och det är ett livsprojekt att acceptera att jag inte kan allt jag vill.

Praktikperioden gav mig möjlighet att integrera mina livserfarenheter i yrkesrollen och låta ett professionellt jag ta form och plats. Mitt nära perspektiv av egen utsatthet och andras genom åren håller fötterna på jorden och medkänslan i hjärtat. Strukturella perspektiv har landat mer och den samhällskritiska rösten i mig har fått vatten på sin kvarn. Jag har hittat en djupgående acceptans i att en del livssvårigheter måste vi lära oss att leva med. Allt kan inte förändras och det är inte säkert att det blir bättre av det. I mig finns en orubblig närvaro som jag kan använda för att stå stadig i det som är svårt. Det ger andra lugn. Det lugnet vill jag fördjupa i kommande yrkesår. Jag vet i mitt hjärta att jag kommer att göra skillnad för andra människor, och det bara av att uttrycka vem jag är i det jag gör.

Idag avslutar jag socionomutbildningen med ett sista seminarium. Märkligt att göra det i en pandemi. Också en sorg över att missa att få ha föreläsningar i det nya fantastiska campus. Jag har smugit in där så ofta jag har varit i närheten, suttit där i studiero och andats in atmosfären. Gått förbi gamla campus med alla minnen det bär. Långa trappor att gå i, många kaffekoppar har druckits i salar och korridorer.

Jag sörjer att inte få ha en ceremoni i Eskilstunas vackra Kloster kyrka och få träffa alla klasskamrater en sista gång. Nu är de flesta ute och arbetar, gör skillnad i världen. Jag sörjer också att jag missade avslutningsfikat med dem, klassen jag gick de första 6 terminerna med. Livet kom emellan.

Jag tar examen en termin senare än planerat. Men sanningen är att jag egentligen inte ens visste om jag skulle klara en termin när jag började. Ett år tidigare hade min arbetsförmåga bedömts som varaktigt nedsatt och jag lämnade 12 års sjukskrivning bakom mig.

Jag är så stolt över mig själv för att jag har klarat det. Framför allt med dessa kroniska sjukdomar som ständigt håller min förmåga i schack - och å andra sidan också håller min självmedkänsla närvarande. Jag har stöttat mig själv hela vägen. Det är det finaste av allt. Det kommer jag att behöva framåt också. För jag vet inte än vad nästa steg är. Jag ska berätta mer om det snart. Utbildningen avslutas i sin röda tråd: att göra det jag behöver först även när det inte är vad jag vill. 

Vet ni? Jag är socionom! Jag gjorde det!