Kanske var det vid 34 års ålder som poletten trillade ner för mig. För ja, nu lägger jag ner idén om att det går att planera livet. Är inte livet ändå det som pågår hela tiden? Hur vi mår kanske handlar mer om vår förmåga att acceptera det som är och göra det bästa av det? Tar vi inte steg mot det vi önskar ändå, när det finns förutsättningar för det? 

Jag är den första att skriva under på att ha ett kontrollbehov. Mer förr tack och lov, och än mindre de senaste åren. Jag planerade allt. Skrev listor, satte upp mål, startade ”goda vanor” och bockade av varje dag, bokade upp mig - presterade mig till något som uppfyllde en bild av mig jag ville ha. Resultatet var i fokus. 

Det handlade om rädsla. Rädsla för att inte passa in, bli dömd, bli lämnad ensam. Eller att känna efter. Vem var jag bakom allt det där jag presterade? Vad fanns det där? Så jag letade efter vart det kunde gå fel och försökte förebygga det. Det är jag fortfarande ganska bra på, men inser att det egentligen bara är galenskap att försöka kontrollera något så vilt och fritt och oberäkneligt som livet självt.

Det var först när jag lärde mig om livsvärden som jag började tänka annorlunda. Livsvärden handlar om sådant som skänker oss mening. Det varierar från varje person. Det var inte prestationen som var viktig. Det var lust, närvaro, medmänsklighet och kreativitet. Allt det där som kommer så naturligt om mina basala behov är uppfyllda. Då finns det ett alldeles självklart flöde dit, som inte kräver någon ansträngning. När jag släpper taget om resultatet.

Visst kan vi sträva och drömma. Visst behöver vi någon slags riktning. Men livet kan inte styras. Det händer, varje dag. Det är hur jag använder mig av det som livet ger och gör som spelar roll. Relationer omkring mig, sammanhang som stimulerar, inneboende förmågor i mig som får ta plats och utvecklas, att ta tillvara det vackra i varje dag. Det som redan är. Det som flödar fritt.

Så istället för att fråga mig själv vilka mål jag vill uppnå nästa år eller vilka aktiviteter och prestationer jag vill uppnå frågar jag annat. Frågor som öppnar och grundar mig i nuet.

• Vad ger mig mening? 

• Vilka stunder känner jag mig autentisk och närvarande? I vilka sammanhang?

• Hur kan jag skapa mening just idag?

• Vem vill jag vara för mina medmänniskor?

• Hur kan jag komma mer till min rätt med de förutsättningar jag har? Vad vill jag bidra med?

• Vad behöver jag just idag för att känna mig trygg?

Och så tänker jag att jag följer med livet. Försöker släppa motstånd. Acceptera. Ta emot. Ta tillvara. Bidra på de sätt jag förmår just idag. Visst bokar jag in det som behövs i kalendern, men jag släpper taget om resultatet. Kalendern får vara en skiss i blyerts. 

Jag vill också säga att vi säkert är olika som personer i detta, och att det inte finns något rätt och fel. Det handlar säkert också om förutsättningar, tillgång till resurser. Både fysiska, sociala och ekonomiska. Och beroende på vart vi är på vår väg genom livet. Det här är en reflektion från mig, ganska ocensurerad om insikter som växt under många år.

*

Hur tänker du om mål och planer? Kan det hjälpa dig att ha mål att sträva mot? Hur skulle det vara att inte ha det? Har pandemin förändrat dina tankar om det på något sätt? Vad mår du bäst av?