November var en tuff månad på flera sätt. En handoperation, Asla återföll i sin diabetes, smärtskov och påfrestande arbetstimmar. Kanske börjar jag återhämta mig nu när jag kan dela ljusglimtarna. November blev verkligen en avskalad månad med få planer och aktiviteter. Det behövde vara så.

Den första november opererades min hand och jag beskedet att skadan är permanent - en sena i mitt långfinger hade gått av vid skadan i mars och sedan vuxit bort. Det har missats i hela vårdkedjan och med det var också operationen onödig. De efterföljande dagarna kämpade jag med extrem smärtnivå och smärtlindringen gjorde mer skada än nytta. Mitt i allt detta fick jag besked om att Asla hade fått tillbaka sin diabetes. Enarmad och smärtpåverkad och gav jag insulin och tog blodprover, många gånger i trötta tårar. Då var jag så tacksam för att kunna ringa ut och ha vänners röster i örat. I den tryggheten stod jag ut lite till. Likaså var det bra för mig att kunna fortsätta jobba i den mån jag orkade med, fokusera på annat och distrahera smärtan.

Arbetssituationen har varit påfrestande på flera sätt, med sjuka kollegor och sidouppdrag som inneburit en del extratimmar utöver att de sociala behoven ökar i kristider. Vid årsskiftet slutar två av mina kollegor och det väcker både sorg och oro. Jag längtar så efter en mer stabil grund, och försöker ändå skapa den inifrån och ut varje dag. Om det är något jag lärt mig är det att det alltid alltid blir lättare. Jag kan bara göra vad jag kan för att förändra det jag kan påverka. Som att se hopp och ljus.

Stjärnögonblicken:

✨ En hund som vägrade släppa en stor gren som den släpade runt på och ägaren skrattade så otroligt kärleksfullt åt det.

✨ När jag och lilla E sprang ut i första riktiga snöfallet och ropade ”det snöar, det snöar” och försökte fånga snöflingorna med tungan.

✨ Trevliga och enkla professionella samtal.

✨ När Asla la sin tass på min hand som för att säga ”fortsätt klappa”.

✨ Att sova ut.

✨ Den medvetna närvaron när jag knöt ihop en adventsstjärna av pinnar.

✨ Att Asla kommer och lägger sig i mitt knä så fort jag öppnar burken med teststickor för att mäta blodsocker och tålmodigt låter mig sticka henne i örat.

✨ Att jag vågade stå för en bedömning trots att den skilde sig från de flesta andras och se att det hade ett värde.

✨ Ett otroligt empatiskt och gott bemötande från en sjuksköterska som gjorde att jag kände mig både sedd och hörd.

✨ Lugnet i diset längs ån, som att allt lagt sig tillrätta för vintervila.

✨ Fynda matsvinn av det som stod på inköpslistan.

✨ Krama om min vän T efter alltför lång tid ifrån varandra.

✨ När den konstant påtagliga smärtan efter operationen äntligen började avta.

✨ Omsorgen och trösten från sjuksköterskorna som verkligen behövdes under operationen.

✨ Att kunna vara med på en viktig väns födelsedagsfika och kunna luta sig mot varandra i trygghet en stund.

✨ Frostkristaller.

✨ När solen tittade fram efter några dagar bakom tunga regnmoln.

✨ En kollegas kreativa lapp på dörren: ”Stäng dörren. Annars smiter vår höga arbetsmoral ut” 😂🙏🏼

✨ Trygga röster från vänner i telefon som hjälpte mig igenom de värsta dagarna i smärta. Känslan av att ha någon där med mig.

✨ Hitta en jacka i helt rätt färg och stil på klädbytardagen - redo för vår!

✨ Vänner som tar emot ”dumma” frågor och svåra saker i acceptans och får mig att känna mig sedd och trygg.

✨ När lilla E hittade fotbollskort second hand och sa ”det här har jag alltid önskat mig” med exalterad röst.

✨ En förälder som sökte stöd för att dennes barn hade uttryckt att hen mådde dåligt av förälderns problem. Önskar att det alltid var så.

✨ Strosa omkring på en julmarknad med en god vän.

✨ Miniatyren av ReTuna i jultema! Älskar kreativiteten 😍

Vilka ögonblick har glimrat till hos dig den senaste tiden?