År 2021 har varit utmanande på sätt jag inte hade kunnat föreställa mig. Det är som om jag har befunnit mig i en ständigt pågående storm, i sökande efter något att hålla mig fast i. Jag försökte om och om igen att lista ut hur olika vindkast skulle slå för att förebygga katastrofer. Jag har försökt hitta tillbaka till den trygga plats jag var på innan stormen kom. I slutet av året blev det allt mer uppenbart att det enda jag kunde göra var att släppa taget, följa med stormen och be om hjälp att plocka ihop skärvorna. För den verkliga katastrofen hände inte. Tvärtom. Jag blev inte lämnad i spillrorna. Jag blev omfamnad.

Jag är kvar

Det finns fortfarande en bitter smak i det hav av sorg som sköljer över mig när jag ser på det som har gått förlorat. Längs året har jag försökt göra mig hörd bland människor som inte förstod, kanske inte ville förstå. Jag ser att jag har gjort allt jag kan. Kanske har det till och med gjort det värre, de gränser jag har försökt upprätthålla som ibland har blivit försvarsmurar istället. Det krävs en stabil grund för att förstå när man ska vända om och in i sig själv, eller när man ska fortsätta uttrycka behov av hjälp. Jag försöker omfamna förlåtelse i tanken om att de professionella som kränkte min mänsklighet i mitt mest sårbara tillstånd inte förstod vad de gjorde. De hade inte förmågan att se att jag av nöd hade lagt mitt liv i deras händer.

Jag trodde inte att jag skulle överleva detta år. Efter ambulansfärd, vaknätter, halva sommaren på sjukhus, en kropp som gradvis började ge upp, stress som satte livet på spel, kränkningar och svek, hotfulla situationer, djup ensamhet och förtvivlan, ekonomisk katastrof… Men jag är här. Jag överlevde. Och det är bara för att jag trots allt fortsatte visa mig sårbar och höll min egen hand varje dag. Jag släppte inte taget om min inre kärna även om jag var nära många gånger. Det fanns människor som visade mig vägen till den när jag var på väg därifrån. Jag kom hem.

Medveten närvaro

Jag ser tillbaka på ett år med promenader längs vinterns snöbeklädda träd, vårens bristande knoppar, sommarens åkrar i guldljus, höstens färgexplosioner och vintermörkrets dimljus. Jag hör skratten eka från utflykter med vänner, känner omslutande vatten från kalla och ljumma bad, rikedomen i allt jag har plockat från naturens skafferi, lyckan när Asla konstaterades fri från diabetes, en socionomexamen mot alla odds som firades mitt i en pandemi, stunder av förundran i guldiga ljus och stillhetens närvaro. Jag har levt i ljuset, också. Här och nu. Jag har skapat min mening på alla sätt jag kan. Omgiven av människor, i samtal på riktigt som pågår oavbrutet.

Självomsorg

Det är svårt att sammanfatta hur jag har gett mig själv omsorg i år. Det mönster som framträder mest är ju det: andras omsorg. Att släppa in människor i det allra sårbaraste. Ta emot hjälp. Be om den. Jag har behövt gå tillbaka till ett slags noll-läge, där jag för första gången på länge har behövt avstå att finnas för andra då mina egna behov har varit alltför grundläggande. Syrgasmasken på dig själv först, du vet? Det är ganska svårt för en självständig integritetsstark person som jag. Jag är stolt över att jag har kunnat det, mer och mer. Jag kan knappt räkna alla gånger jag har sagt nej, stängt ute omvärlden för att få utrymme att andas och släppt taget om allt jag inte orkat. Utan att slå på mig själv, och hålla mig i sorgen över att inte orka. För ibland har det också känts kvävande.

Harm är något jag har kämpat med mycket i år. Som en följd av anhopande förluster som överväldigat mig innan jag har hunnit bearbeta de tidigare. I våras var jag så bitter på alla människor som hade det jag ville ha. Arbete, en stabil ekonomi, familj, partner, sommarstuga, gemenskap, en frisk kropp, energi. Men jag kunde omvandla det giftiga till att med tiden släppa taget om det jag hade förlorat, se vad jag har och inse att också jag får ta emot av det andra har: sommarstuga, ekonomiskt stöd, växtvakter och kattvakt, lån av kamera när min egen gick sönder, att få bidra med mitt, sälja foton och få uppskattning för det, få bli inbjuden och vara efterfrågad.

Ibland har det känts skönt att få ta del av någon annans liv, få finnas där och kunna ge av mig. Trots min egen skröplighet i år har den grunden inte försvunnit. Som någon sa “du är jordad och gör mig jordad”. Finaste komplimangen i år tror jag. Och mest för att det är något jag vet är sant. Så känner jag mig själv. Jag tror att min förmåga till medveten närvaro och den grundläggande tilliten jag har till mig själv gör det möjligt att också finnas för andra. Jag behöver ju inte göra något. Jag behöver vara. Det är jag bra på, att vara. Det är stärkande att få ge av den gåvan.

Hållbara vanor

Hållbarhet fortsätter stråla in som en ledstjärna i min vardag. Den personliga hållbarheten, men också den för planetens och människans överlevnad. I ett år som detta har jag fokuserat i det lilla och mina egna vanor. En droppe i havet är ändå många droppar över tid. Några exempel:

Tagit vara på ätbart i skog och mark (kantareller, lingon m.m.) och lärt mig tillaga nya naturliga grödor (som kirskål och nässlor).
Sparat vatten genom återanvändning och att se över mina rutiner.
Minskat elanvändning genom t ex levande ljus istället för lampor när det går.
Handlat mat och annat odlat lokalt, besökt lokala marknader.
Second hand i första hand.
Räddat matsvinn och baserat många måltider på det.
Odlat egna grönsaker och örter utifrån vad jag själv äter, mest tomater och gröna blad.
Räddat frukt från andras trädgårdar, t ex plommon.
Plockat skräp längs skogsvägar och gator, och pantat förpackningar med Bower.
Komposterat med bokashi och använt jorden från förra vinterkomposten.
Använt naturliga produkter för tvätt, kroppsvård, hårvård, städning m.m.
Generellt sett över småsaker jag gör för att fundera på hur det kan bli mer hållbart, som t ex att börja använda plastfritt tuggummi och att brygga kaffe max en gång om dagen (och hälla i termos till eftermiddagen).

Jag ser tillbaka på ett smärtsamt år och ändå är det en känsla av vördnad inför livet jag sitter med nu den sista december. Inför året hade jag budskapet “Rise above” som ledstjärna. Jag hade då en bild av att det var jag som skulle resa mig ovanför på egen hand. Jag har istället rest mig över min egen självtillräcklighet, min rädsla för att bli dömd och övergiven. Andra har hållit mig uppe tillsammans med mig. Jag har rest mig genom andras stöd, gåvor och handlingar. Det är en ny erfarenhet som gör mig rikare än något annat. Jag är älskad, värdefull och uppskattad på djupet av den jordade person jag är idag.

Tack för att ni ser mig. Tack för att jag är fridlyst hos er. Som Glennon Doyle skriver: “Vi kan klara svåra saker”. Tillsammans. Tack för att du är här i mitt fridlysta rum. Det vackraste från 2021 är det som har växt här med er sedan jag öppnade dörren i april. Här vilar framtidshoppet.

Må 2021 få vila i frid, och 2022 komma med fred.

All kärlek till er inför det nya året,
Wilda