2023: ta skydd mot vindarna

Mitt ledord för 2023 var växtkraft. Växandet har definitivt blivit verklighet. Dock på bekostnad av min hälsa många gånger. Jag kan dock se att det har varit oundvikligt. Det har handlat om omständigheter bortom min kontroll. Det jag har kunnat påverka, min egen inställning och mina gränser, har jag hanterat så gott jag har kunnat. Jag hade inte kunnat göra mer. Självomsorgen har funnits där på alla sätt som varit möjliga.

Jag har utvecklats enormt i mitt arbete som socialsekreterare detta år. I början av året fick jag chansen att göra barnutredningar igen. Med gott stöd kunde jag utvecklas utifrån mitt eget arbetssätt och bli trygg i det. Sedan fortsatte jag vidare till mottagningen som var på väg in i en omorganisation med allt det innebär. Många kollegor valde att lämna och många nya kom in. Två dagar i april spenderade hela enheten tillsammans på Södertuna slott för planeringsdagar som både gjorde gott för samhörigheten och lämnade oro inför höstens förändringar.

Vardagen i arbetet har inneburit stora utmaningar i att värna min energi. Jag har som en följd av ökad stress och större väderväxlingar ökad värk och trötthet som jag tålmodigt försöker lära mig att leva med på nytt. Anpassningar på jobbet, meningsfullheten i klientmöten och stöttande kollegor har varit avgörande för att orka med. Jag har fallit ihop i stress många gånger om i år och haft en tilltagande sjukfrånvaro sedan vi i september flyttade till öppna kontorslandskap. Sent omsider har jag fått ett eget rum och jag tror att det kommer att bli bra. Jag har också fått igenom särskilt högriskskydd så att jag slipper karensavdrag de där enstaka dagarna då jag inte kommer ur sängen. En stor lättnad.

Vägen mot körkort har varit allt annat än smärtfri. Som jag har kämpat! Och jag lovade mig i början av året att jag skulle göra allt. Det har jag gjort. Ännu är inte körkortet i hamn och jag har full förståelse för det ändå. Teoriprovet gick över förväntan redan vid första försöket och uppkörningen var bara en utdragen plågsam stressreaktion. Det blev tydligt att min hälsa inte var tillräckligt stabil för det stresspåslaget. Jag har varit så nära att ge upp men om och om igen har jag satt mig bakom ratten. Tack för det mina fina körskolelärare som ställt upp på kvällar och helger, liksom mina privata handledare som visat tillit och tålamod året runt. Snart är jag där.

Året spenderades i naturen så mycket jag bara kunde. Med uppfriskande kvällsbad från tidig vår till sen höst, i hängmattan mellan träd även i vinterlandskap och plockandes örter i skog och på ängar. Jag promenerade genom årstiderna i förundran med ljudböcker och sommarprat som sällskap. Jag har lärt mig några nya örter och gått på upptäcktsfärd i nya marker.

Det har också gjort ont att se hur extremvädret slår mot världen. Översvämningar, mygginvasioner och träd vars rötter inte längre bär i uppluckrad mark. Svampen som försvann under vattenmassorna. Örter och vårblommor som torkade istället för att blomma ut. Jag har många gånger bara fallit i gråt över hur tyst det är om det, och hur politiken vänder ryggen till. Emellanåt har jag kunnat finna hopp i de röster som agerar för förändring. Mest är det Moder Jord själv som skänker mig tröst.

Bland regnsmattret mot paraplyer, liggandes på rygg i duggregn under regnbågen och omgiven av myggsvärmar fann jag också ofta sinnesro - med en medmänniska som har haft min rygg i de svåraste stunderna.

De dagar som värmer mitt hjärta extra i minnet spenderades med vänner på äventyr i närområdet. Semesterns besök i naturreservatet Stendörren, Sörmlands längsta loppis gånger två, andra loppisbesök, kaffedejter, firande av födelsedagar och student glittrar till i minnet.

Jag lärde känna nya kreativa vänner i bl a Anne-Lie och Stella och fick testa att binda buketter i Stellas blomsterträdgård - idylliskt vackert med underbara samtal. Andra kreativa människor med naturen närmast hjärtat har också kikat in i mitt liv mer och mer. Ett extra kärt återseende i december visade mig att sann vänskap håller över alla avstånd i tid och rum.

Skrivandet väcktes upp på nytt i höstens skrivarkurs med fantastiska Lina Urtecho. Bokprojektet är återigen en aktiv tankeprocess som väntar på tid och kraft. Jag längtar efter mer av det och mer av det personliga skrivandet. Det finns alltid där, tyvärr har det inte fått det utrymme som jag önskat och behövt detta år pga min stora trötthet.

Kameran finns alltid nära till hands. Jag har tagit tillfället i akt så ofta jag har kunnat att fånga naturens alla skiftningar. I september fick jag äran att föreviga Marina och Jonathans bröllopsdag - vilken enastående dag!

Aslas diabetes är fortfarande inte under kontroll. Efter återinsjuknandet hösten 2022 har hennes värden gått upp och ner. Det såg så hoppfullt ut med några insulinfria dagar i juni men sen vände blodsockervärdena uppåt igen. Insulinbehandlingen fortsätter med blodprover och insulin var tolfte timme. Asla mår bra med insulin. Det är mest min vardag som blir svår att planera och att resa bort eller träffa vänner, kunna göra något kvällstid osv blir ett stort projekt. Många gånger har jag ifrågasatt om det är värt det. Men vad vore jag utan min älskade Asla? Jag vill ha henne med mig så länge jag bara kan.

Jag har inte tagit hand om mitt hem på det sätt jag hade mått bra av i år. Orken har inte räckt till för det. Jag är ändå tacksam att jag har tak över huvudet och att jag kunnat göra små förändringar som jag har behövt. Loppis och turer till återvinningen på ReTuna har ändå orkats med ibland. Nästa år vill jag rensa undan mer. Jag har också begränsat mig i loppisköp och enbart gjort ett nyköp. Ekonomin har stabiliserats trots stora kostnader för körkort och Aslas vård.

I april skedde upprepade inbrott i mitt förråd som en följd av ökad brottslighet i mitt område. Resten av året har inneburit många ögonblick av sorg när jag upptäckt att det ena efter det andra försvunnit i stölden. Värst av allt var nog den skadegörelse som också tog sönder de få saker jag har kvar från barndomen och värdefulla ting som jag fått av betydelsefulla människor genom åren. Det kommer nog förbli en sorg i mig lång tid framöver att ha förlorat det.

Jag har kämpat en del under året med en envis ensamhetskänsla och sviterna av de senaste årens kriser. Jag är tacksam för den hjälp terapi är för mig i att ta mig vidare, sätta gränser som ibland är svåra och göra det jag behöver för att fortsätta vara snäll mot mig. Meditation, andningsövningar och att aktivt värna min egentid är annat som fått mig att orka på nytt.

Det oroliga världsläget i kombination med ett akut klimathot har rivit upp så mycket i mig att jag ibland inte fått luft. Jag är högkänslig. Jorden är min förälder. Det går rakt in i mig. Därför har jag behövt skärma av det många gånger för att själv kunna fungera. Försökt ta vara på det som ännu är här, det liv som jag har just nu - trots allt. Det jag kan påverka.

2023 var ett år då jag behövde stärka väggarna i mitt inre fridlysta rum för att stå stark i yttre stormar. Jag önskar att 2024 ska ge mig kraft att glänta lite mer på dörrarna in dit.

Tack för dig som är här. Som följt mig genom året, gillat, sagt hej, berättat vad du kämpar med, hejat på och tagit till dig det som väckt något viktigt i dig.

✨

Vad minns du särskilt från året som gått?

Stormen, efterskalven och sorgen

When It feels as though the storm took all that you are, remember that there is still sunshine coursing through your veins.

Det finns ett före och efter vissa datum. Hösten 2020. Mitt i pandemin, under sista året på socionomutbildningen, rämnade mitt liv omkring mig. Hotbilden jag hade levt skyddad ifrån i tio år återkom. I tio år hade jag blivit min egen: format en stadig självkänsla och ett självständigt liv, skapat mitt eget hem, återtagit min kropp och läkt komplexa trauman. Jag kände mig för första gången hel.

Över en natt föll min tillvaro ihop som ett korthus. Jag flydde med vibrerande ryggrad.

Jag höll krampaktigt kvar så länge jag orkade, tills allt gled ur mina händer. Mitt hem, mina relationer, mitt jobb, min blogg, mina kreativa sammanhang, min framtid, min ekonomi, min hälsa. Jag höll kvar i mig. Tills jag under en tid inte ens kunde det.

Snart blev jag varse om att myndigheterna inte kunde skydda mig, att deras “hjälp” bara gjorde saker värre. Jag lämnades ensam att skydda mig själv. Det gjorde mig allvarligt sjuk. Så sjuk att jag behövde vård för att rädda mitt liv. Också vården lämnade mig ensam. Med dödshot och en livshotande sjukdom blev jag oundvikligen återtraumatiserad.

Det har tagit tid att se att det var bortom min kontroll. Det var inte jag som släppte taget. Det stals ifrån mig. Det var inte mitt fel. Jag hade inget val. Jag behövde lämna allt för att överleva. Jag kom tillbaka för att det inte heller fanns något att fly till, ingen trygghet stark nog att skydda mig. Jag behövde välja det som gjorde minst skada i en värld där alla val innebar en risk för mitt liv.

Jag överlevde. Med en känsla av att det hade blivit något fel. Som att jag inte var här längre. Som att jag egentligen hade dött och var ett spöke i mitt eget liv.

Jag kom tillbaka till ett sammanhang som jag hade sagt farväl till, där jag inte längre hörde hemma. Jag såg människor som jag en gång hade stått nära som nu stod andra närmare. Jag såg människor gå till jobb som hade varit mitt, göra saker som jag inte längre hade tillgång till. Jag betraktade hur andra levde sina liv så som jag hade gjort. Jag var inte där längre. Jag hade inget att hålla mig i.

När jag har orkat har det funnits röster att ringa, men även de bleknade bort när det inte slutade göra ont. När jag inte stod ut med att andra fick ha sina liv ifred. När jag frös fast i skräcken och maktlösheten inför min smärta skapade försvar hos andra, skrämde bort människor jag älskade. Som jag trodde älskade mig.

Det har gått tre år. Jag lever med konsekvenserna av det. Jag förlorade flera år av liv. Sorgen är en oberäknelig storm som väntar bakom orosmoln varje dag. Jag försöker ännu ömsa bort skuld och skam som inte är min. Jag har slutat försöka blåsa liv i skärvorna. Mitt före är dött. Mitt efter kan vattna något nytt.

Jobbet är min fristad och min revansch, en plats där jag kan vara mitt mest sanna jag. Det var också där jag började bygga upp både mig själv och mina resurser igen. Jag fick känna mig hel åtta timmar per dag som kontrast till allt som var så trasigt. Där har jag fått komma till min rätt, använda mina erfarenheter och bygga trygghet dag för dag. Det har kunnat skapa ringar på vattnet i andra delar av mitt liv. Jag vågade söka terapi igen, vågade träffa nya människor, börja köra bil. Jag har gradvis börjat våga ta plats i världen igen.

I sorgen börjar jag känna av en ilska som bär mig vidare. Den gör mig oerhört trött men beslutsam. Att jag berättar om detta nu är ett försök att tunna ut den där väggen mellan den vardag som jag krampaktigt försöker hålla fast i som en livräddare och den inre smärta som tär. Jag är fortfarande rädd för att marken ska försvinna under mina fötter igen. Jag försöker fortfarande hinna ikapp livet som pågår medan jag släpar runt på sorgens kedjor.

Det har gått tre år och jag kommer inte att bli densamma. Jag kommer att vara någon ny. Någon som formas nu, men som jag inte har hunnit lära känna än. Jag vill ge mig liv igen. Jag håller om mig i det. Jag håller mig kvar. Inget kommer någonsin få mig att lämna mitt hem eller mig själv igen.

Tack för att du läser och finns här. Det ger mig mod att berätta.

Med kärlek,
Wilda

2022: jag återtar min plats

År 2022 var året då jag fick min första fasta anställning, körde bil för första gången och började kalla mig fotograf. Det var året då jag förlorade en sena i mitt vänstra långfinger, kämpade med mycket smärta och förlöste frusen sorg. Det var ett år då jag var omgiven av vänner under min första semester och besökte fler loppisar än jag kan räkna. Jag chockades av upptäckten att jag var närsynt och började använda linser och glasögon. År 2022 var då växtkraften på balkongen helt tog över och kvällspromenader och friskvårdstimmar bearbetade dagliga intryck. Framför allt var det ett år då jag började återta min plats i världen och möta de hjärnspöken som hindrar mig från att ta den.

Månad för månad: mitt 2022

januari

Det var med stor lättnad som Asla började äta självmant igen på årets första dag, efter över en veckas matvägran och tvångsmatning. Både jag och Asla gick på antibiotika, jag för borrelia. Mitt liv var i kaos på flera sätt. Jag försörjde mig nätt och jämnt med ekonomiskt bistånd eftersom jag hade fallit ur alla trygghetssystem. Jag var sjukskriven på 50 %, arbetssökande på 50 % och studerade 50 % på distans. När jag avslutade mina studier lättade stressen jag hade levt med länge samtidigt som jag kämpade med en behandling som tog all min kraft.

Jag minns särskilt två vintriga dagar med extra ljus. En spontan promenad med Tessi i vintersolen och en dag på Åsby handelsträdgård med förunderligt vackra vintervyer. En viktig samtalskontakt blev sjuk och försvann med en saknad som ännu finns kvar. Inom mig fanns en skakig motståndskraft. Jag önskade mig en väg vidare i sammanhang som kunde ge mig liv igen.

Februari

I februari kom vändpunkten. När jag nästan hade gett upp blev jag kallad på arbetsintervjuer för jobb jag faktiskt ville ha. I fruktbara samtal med en arbetspsykolog fick jag sätta ord på utmaningarna i att arbeta med mina kroniska sjukdomar och hur jag samtidigt visste att jag skulle klara det med rätt förutsättningar. 

Jag stod i ett vägskäl där vården hade en helt annan syn på vad som skulle göra mig frisk än jag. Jag blev erbjuden ett jobb som administrativ socialsekreterare. Det var ett svårt beslut men jag visste att jag behövde välja det friska i mig. Jag behövde rutiner, meningsfullhet, social kontakt, ett sammanhang, att få göra nytta. Jag behövde få vara jag i en frisk miljö.

Jag tackade ja till jobbet, avslutade alla kontakter med myndigheter och avbröt min vård. Jag gick till frisören, träffade mina nya kollegor och bröt min isolering. De första fröna sattes i jorden och gratulationer strömmade in. Med stolthet tog jag emot koppen med texten ”Wilda, socialsekreterare”. I dagboken skrev jag ”det får bära eller brista”.

Mars

Jag kom överens med min chef att starta mjukt under mars för att parera mina kroniska sjukdomar. Jag började på 50 % i två veckor och ökade sen till 75 % i två veckor. Jag fick så mycket mental energi och självkänsla av att börja arbeta att jag var alldeles lycklig. Så fina kollegor och uppgifter som var klippt och skurna för mig. Det var som att all min erfarenhet av föreningsliv och min egen historia smälte samman med socionomyrket i den här tjänsten. Jag stormtrivdes och “Wilda-hybris” blev ett uttryck för varje gång jag lärde mig något nytt och blev exalterad över det.

Men oj vad trött jag var! De timmar jag inte jobbade sov jag mest. Efter första arbetsveckan resulterade tröttheten i en olycka med en brödkniv som skar in i handen. Jag spenderade lördagsnatten på akuten och “använd skärbräda” var mitt nya mantra. Det jag inte visste då var att det var värre än vad läkaren såg då.

Det sociala livet fick stå tillbaka med alla nya tröttande intryck, men jag orkade trots allt fira en underbar 60-åring i Örebro. I tydliga dagsrutiner och med vårsolen tog jag mig an det nya livet. Ett liv som kändes lättare att leva i än det jag hade lämnat bakom.

April

Jag fortsatte att trivas på jobbet och blev allt mer självständig. När värken blev för påtaglig tillät mina kollegor mig att förlänga lunchen så att jag kunde ta en power nap och sen komma tillbaka. Det gjorde susen för att parera aprilvädret i min stackars kropp.

Mina händer fylldes av vårblommor och jag följde med förundran skotten ta fart bland odlingarna. De första späda nässlorna plockades med hem. Körsbärsträden blommade på min gata och valborgselden fick ta med sig det jag behövde släppa taget om. Jag gick vidare från en nära relation och kunde inom mig bevara vad den hade gett mig.

Maj

Maj var en känslomässigt kraftfull månad. Arbetsdagarna var intensiva och vårsolen tycktes väcka min kreativitet. Med några upphittade trädelar kunde jag bygga en hylla som matchade måtten på balkongen perfekt. Det behövdes när tomatplantorna och alla andra plantor ville växa vidare från kökets vårsådd in i sommaren.

Jag vilade bland mina odlingar, mötte rådjursögon i skogen och sommarens loppisar drog igång. I slutet av månaden åkte jag på Sörmlands längsta loppis och avverkade 13 loppisar på en dag. Det var en dröm att få leta skatter längs den sörmländska landsbygden.

Jag fyllde mitt hem av naturens skafferi, gjorde marmelad av maskrosor och saft av syrén. Vårmarknaden i Radmachersmedjorna gav än mer inspiration.

Inom mig rev det stormar av sorg och tröttheten från de senaste årens kamp blev påtaglig. Det brukar bli så när livet är tryggt nog. Då har det svåra något att bottna i. Jag bearbetade med kvällspromenader i skymningen och började söka efter någon att dela med. Mitt finger tappade mer och mer funktion. Smärtan ökade och fysioterapeuten skickade remiss till ortopeden.

Juni

Under juni besökte jag klädbytardagen på ReTuna - och loppisar så fort jag fick chansen.

Optikern konstaterade att jag är närsynt. Det tog tid att bearbeta den omställningen. Kanske för att den väckte några gamla sår till liv. Jag beställde glasögon och provade ut linser medan mitt inre barn la armarna i kors i ett stort “jag vill inte”. Gradvis började jag vänja mig. En introutbildning senare var jag redo att börja övningsköra.

Efter en undersökning av min hand av en okänslig ortoped var smärtskovet ett faktum. Några veckor senare visade röntgen att senan var skadad. Smärtan låg kvar längre än vanligt. Jag behövde semester. Semesterveckan började med att vi överraskade Tessi med en oförglömlig möhippa i mysig gemenskap. En provfotografering med brudparet gjorde mig än mer pepp på den stora dagen som väntade i juli.

Fokus var sedan på återhämtning, med naturnärvaro och dagliga kvällsbad. Jag fann vila i de vildvuxna balkongodlingarna och bland skogens vänner. Midsommarhelgen spenderades i stillhet till skogs. En mänsklig skogsvän kom på besök och vi plockade händerna fulla av örter. Jag testade att göra eget torrschampo och gjorde schampo/tvättmedel av spånejlika. Inom mig kände jag sommarsjälen ta form och leva ut. Efterlängtat.

Juli

Juli var min skördemånad. Jag fick fast anställning! Jag firade den med att buda hem en egen kamera (efter att ha lånat en väns i ett år). Två veckor senare var det dags att föreviga en magisk bröllopsdag mellan Tessi och Niklas. Förberedelserna och min engagerade närvaro fylldes med förundran och ren lycka vilket också visade sig i resultatet. Jag var stolt. Men den självlysande kärleken och regnbågen som tornade upp sig över den rosa skymningen kan jag bara tacka Moder Jord för. Vilken välsignad dag!

Arbetsdagarna gick ner i sommartempo. De ljumma kvällarna lyssnade jag på sommarprat medan jag tog mig mot kvällsdoppet. Efter bröllopet redigerade jag foton varje ledig stund och fann en stor glädje i det. Ett besök hos min väns tre nioåringar gav kärleksdoser att leva länge av. Som solnedgångarna och alla bad då kroppen fick omslutas av mjuka vatten.

Juli fyllde mina händer till bredden av bär, svamp, örter, sommarbuketter och tusen möjligheter. På balkongen växte grönkål, paprika, potatis, pak choi, örter, dahlior, sommarblomster, liljor, smultron och purjolök med hundratals körsbärstomater. Aubergineblommor slog ut och jag studsade av lycka. Från stadsodlingens rabatter, dikesrenar, skogens gömmor, lokala handelsträdgårdar och balkongens växtkraft fyllde jag hemmet av naturens skafferi.

Augusti

Halva augusti hade jag en efterlängtad semester. Jag delade den ungefär lika mellan egentid och umgänge med vänner. Jag gjorde dagsutflykter till Sala och Södertälje med hemmamys bland barn och djur. Jag kände mig välsignad när jag fick uppleva en skogstur med en väns dotter vars förundrade blick ledde vägen. Två års längtan fick ett svar när Winnerbäck sjöng och spelade i Sundbyholm och Cathrins möhippa på alpackagården var en oförglömlig upplevelse.

På väg ut mot skärgården mellanlandade jag i huvudstaden och fick återse älskade Vicky som till vardags lever det amerikanska livet. I skärgården varvade jag mysigt tryggt sällskap med naturnärvaro och återhämtning på en plats som är ett av mina fridlysta rum i världen. Jag lärde mig hur svårt det är att ro i blåst och hur bra det är att ha en tålmodig god vän vid sin sida då.

Återgången till arbetet blev en rivstart. Med nya och fler arbetsuppgifter och underbemanning kom stressen snabbt. Jag tog en dag i taget men smärtskovet var oundvikligt. När den värsta värken hade lagt sig första omgången var det dags att fotografera årets andra bröllop. Cathrin och Tomas, som de lugna människor de är, hade en så innerligt stillsam bröllopsdag och den kärleksfulla värmen fick mig helt att glömma smärtan.

Det blev bättre, och sämre igen. Månaden avslutades med många timmars fotoredigering och ännu en tur bland gårdsloppisarna på Sörmlands längsta loppis. Jag kände oro inför det arbetstempo som väntade under hösten och började meditera regelbundet igen för att motverka stress. Jag hittade äntligen en terapeut som också visade sig vara en likasinnad på flera plan.

September

Arbetsdagarna var fortsatt intensiva och utmanande. Jag möttes av beröm som betydde allt i en kämpig period. Jag använde mina friskvårdstimmar för att hämta kraft i naturen. En särskild sådan var en morgon då jag vandrade i dimman längs med ån medan solen bröt igenom och färgade världen i guld. Den känslan öppnar fortfarande upp min bröstkorg i vördnad.

Jag blev överraskad av kollegorna på födelsedagen, med sång och blommor från fyra väderstreck som de samlat från sina trädgårdar. Hemma väntade mer blomster och pricken över i:et var att få kallbada med Denise som avslutning.

Jag hittade blomkålssvamp, kantareller och aspsopp på mina skogsturer och samlade guldljus i kameran. Jag lärde mig att göra eget bordsmargarin och fick äpplen från en väns föräldrar. Lingon och blåbär fylldes på i frysen. Jag plockade skräp med Håll Sverige Rent. Jag röstade för medmänsklighet och sörjde ett valresultat som gjorde mig allt mer arg. Jag försökte hitta förlåtelsen och sökte hoppet.

Ett alldeles särskilt varmt möte skedde under Eskilstunas kulturnatt där jag hamnade i ett samtal kring utställningen “Okända vittnen” av Anna Lindström. En kväll reste jag till Västerås för att vara med på Mathildas bokrelease för “Berättar du så dödar jag dig”. Det bor ett sånt oerhört mod i min vän. Ord räcker inte.

Oktober

Smärtskoven avlöste varandra i oktober men jag levde med dem och tog sjukdagar när det blev för svårt. I en redan tuff arbetssituation berättade två kollegor att de skulle sluta. Jag var glad för att de hittat vidare samtidigt som sorg och oro blossade upp. Asla genomgick en operation för att ta ut tänder och medicinerades länge då det inte riktigt ville läka som det skulle. Oron låg nära och vi tog dag för dag. Jag blev allt tröttare och tränade på att lägga energi där jag fick tillbaka den.

Jag hittade ljus på höstmarknaden med lokala hantverk och såg en nära vän showa med sin kör. Bäst var kramen efteråt. Jag plockade kantareller, trumpetsvamp och lagade soppa på taggsvamp. Höstdimmorna svepte in mig i magiska stunder och jag lät vinden rufsa runt i håret många gånger om.

November

November började med att jag äntligen skulle få operera min hand. Dessvärre visade det sig att olyckan i mars orsakat en permanent skada med en bortväxt sena. Jag försökte bearbeta beskedet samtidigt som jag höll ut i den omedelbara smärtan. Jag jobbade på bäst jag kunde för att distrahera och få tiden att gå. Hushållssysslorna var en daglig kamp som tack och lov blev lättare med tiden.

Det kom ett till dystert besked. Aslas diabetes hade återkommit efter hennes operation. Vi påbörjade insulinbehandling och jag lärde mig ta blodprover med en hand. Mycket handlade om att försöka distrahera smärtan. Jag fick hjälp av tröstande naturvyer, att luta mig mot en vän på hans födelsedagsfika, klädbytardag med vänner och att möta första snön med en väns dotter. Vid första advent snodde jag ihop en stjärna och var glad för att det fanns ork till det.

I smärtan och tröttheten kom sorg upp till ytan. Men det fanns någon där som höll mina händer. Någon som frågade om hon kunde släppa innan hon gjorde det. Jag höll mig i det, och höll om mitt inre barn i all kärlek hon alltid varit värd.

December

Julen skavde i mig tidigt. Gradvis började jag finna acceptans i det och kunde hålla om mig i det ensamma. Adventstiden fylldes av julmarknader, både i sällskap av mig själv och andra. Jag följde SVT:s julkalender och skapade min egen hållbara adventskalender. Den blev något viktigt att hålla mig i, och jag gav plats åt det som tagit plats i mina tankar i år.

Mitt team fick äntligen besöka vår teamledares magnifika hem där julkänslan omfamnade varje rum. Vi tackade av kollegorna som skulle sluta och jag fixade julklappar till var och en i mitt team. Det kändes så fint att få ge, även om jag var sämst på att vara hemlig tomte och avslöjades direkt.

Tisdagen innan jul vaknade jag med en hemsk hosta. Jag fick en extra återhämtningsvecka hemma om än motvilligt så väldigt nödvändigt. Luftrörskatarren var envis och följde mig genom julhelgen. Julen var skör och i sorgen omfamnades jag av ett vackert blombud och en julklapp från en vän fylld av omsorg. I mellandagarna fortsatte jag anamma stillheten i meditation och reflektion. Något nytt började växa fram i ljuset som föll in genom fönstret.

✨

Vad minns du särskilt från 2022? Gjorde du något för första gången?

En efterlängtad vändpunkt

På måndag startar jag om. Efter de senaste årens många olyckor vänder jag äntligen blad. Förra veckan blev jag erbjuden en tjänst som socialsekreterare. Jag behövde samla mig innan jag fattade ett beslut. Igår tackade jag ja. Med yrkesstoltheten som en fanfar i ryggraden.

Det är alla känslor samtidigt. Jag dansar runt i glädjerus på skakiga ben. Mest har beslutet landat som en trygg visshet i magen. Det är det här jag ska göra. Jag är redo. 

Ett arbete innebär så mycket. Självkänsla, gemenskap, rutiner, självständighet, ekonomiska resurser, stimulans, social samvaro, framtidsmöjligheter, personlig utveckling… Det är nästan omöjligt att förklara vad det betyder efter att ha levt utanför det under lång tid. Ni som vet ni vet.

Jag kommer att behöva ta hand om mig extra varsamt nu. Jag lever med sjukdomar som kräver ett inre lugn och medveten närvaro för att jag ska orka med förändringar. Självomsorg är avgörande för att kroppen ska orka skiftet från arbetslöshet till heltidsarbete. Därför har vi ordnat en upptrappning av arbetstiden första veckorna. Därför bokar jag av allt annat tills jag är i balans och det finns plats för mer än återhämtning. Med tydliga vardagsrutiner som stabiliserar. Det gör mig stolt att jag vet hur jag ska hantera min fibromyalgi i sådana här lägen och att jag vågar be om det jag behöver. Jag är tacksam för att jag blev så väl mött i det så att det kan bli en hållbar start.

Tjänsten är i huvudsak administrativ och jag kommer få nytta av min kompetens från styrelsearbete, politik och framför allt min erfarenhet av utredningar och myndighetsutövning. Jag som är en administratör ut i fingerspetsarna och en strateg i varje cell ser verkligen fram emot att få bidra till smidiga processer och tydlig kommunikation. Det kliar i fingrarna!

Jag ser fram emot att ta er med på den här resan, som så många andra resor jag gjort. Imorgon ska jag rädda det vintertrötta håret hos frisören och luncha med en vän. Uppladdningen inför måndag har börjat, och som planen följer ska jag självklart se till att återhämta mig lite extra nu.

Och fira. Hipp hipp hurra för mig!

Stjärnögonblick från januari 2022

Tiden och orken springer ifrån mig, och jag ville stanna upp en stund för att påminna mig om alla vackra ögonblick som januari bestod av. Trots stressen i jobbansökningar som ska iväg i tid, intensiv behandling och en vardag som ska hålla ihop finns också de stunderna. Ibland handlar det om att ta sig tid för dem, ibland om att öppna ögonen och se dem mitt i vardagen och ibland drabbar de mig med kraften i förundran.

Stjärnögonblick.

Till dig som väntar på “Brev från Wilda” så dröjer det lite till innan årets första brev skickas ut. Vill du vara säker på att få nästa förtroliga brev i din inkorg kan du skriva upp dig på min maillista i formuläret längst ned på sidan.

Låt oss se lite av vad januari bjöd på.

✨ När Asla hoppar upp i mitt knä och kurar in sig. Det är första gångerna hon gör det i år.

✨ Möta en trygg röst i en svår stund.

✨ Att få sitt hem beskrivet som harmoniskt, vackert och trivsamt.

✨ Bli kallad till en arbetsintervju till ett jobb som jag verkligen verkligen vill ha.

✨ Guldljuset. Jag samlar på mig det så ofta jag bara kan.

✨ Riktigt söta saftiga clementiner.

✨ En utflykt till en handelsträdgård mitt i kallaste vintern och att få dela med mig av mitt engagerade odlingsintresse.

✨ Få en jäskorg som inte användes när jag nämnde att jag letade efter en second hand.

✨ När en läsare visade mitt foto Rodnande sommarkväll inramat i hennes hem (!!!). En så stor ära att få sprida min sommarkänsla.

✨ Solskenet över sundet, den knarriga snön på bryggan och fotovyer med någon som ger mig utrymme att fånga det min blick fastar vid.

✨ Hasselnötskaffe. Behöver jag säga mer? Wow!

✨ När en vän ringde spontant och hakade på min skogspromenad!

✨ En snötäckt stad.

✨ När Asla började äta självmant igen efter alldeles för många dagars matvägran.

✨ Gå hem längs Eskilstunaån och stanna upp i förundran inför solnedgången, betrakta ändernas egen rusningstrafik och vila den trötta hjärnan där en stund.

✨ Trädskuggor mot husfasader i låg januarisol.

✨ Barn som knäckte is på en stor vattenpöl och sen kom på att de var sena till skolan.

✨ Att få bli klappad över håret en trött stund även när man är över trettio år.

✨ Ett paket med loppisfyndade skatter i Gröna Annas design från en vän som jag saknar så innerligt. Jag låtsades för mig själv att jag fick bjuda henne på kaffe en stund och längtar tills det blir verklighet.

✨ Att skicka in sista uppgiften i kursen “Mäns våld mot kvinnor”. Och senare: få ett gott (och släng dig i väggen Jante) välförtjänt betyg.

✨ Hjärtevärmande och handvärmande stickade gåvor som var efterlängtade och välbehövliga. Ända från förenta staterna kom de. Tänk så fint att få bära någons mödosamma hantverk och hålla sig varm på flera sätt. <3

✨ Snödimma över fältet i skogen.

✨ Smärtsamma insikter som låter acceptansen få ta över.

✨ Lyssna på ljudbok och följa människors livsöden.

✨ Björkträd omfamnade i en pastellfärgad skymning.

Vilka stjärnögonblick har du sparat från januari? Eller från idag?

Året 2021: Jag blev omfamnad i spillrorna

År 2021 har varit utmanande på sätt jag inte hade kunnat föreställa mig. Det är som om jag har befunnit mig i en ständigt pågående storm, i sökande efter något att hålla mig fast i. Jag försökte om och om igen att lista ut hur olika vindkast skulle slå för att förebygga katastrofer. Jag har försökt hitta tillbaka till den trygga plats jag var på innan stormen kom. I slutet av året blev det allt mer uppenbart att det enda jag kunde göra var att släppa taget, följa med stormen och be om hjälp att plocka ihop skärvorna. För den verkliga katastrofen hände inte. Tvärtom. Jag blev inte lämnad i spillrorna. Jag blev omfamnad.

Jag är kvar

Det finns fortfarande en bitter smak i det hav av sorg som sköljer över mig när jag ser på det som har gått förlorat. Längs året har jag försökt göra mig hörd bland människor som inte förstod, kanske inte ville förstå. Jag ser att jag har gjort allt jag kan. Kanske har det till och med gjort det värre, de gränser jag har försökt upprätthålla som ibland har blivit försvarsmurar istället. Det krävs en stabil grund för att förstå när man ska vända om och in i sig själv, eller när man ska fortsätta uttrycka behov av hjälp. Jag försöker omfamna förlåtelse i tanken om att de professionella som kränkte min mänsklighet i mitt mest sårbara tillstånd inte förstod vad de gjorde. De hade inte förmågan att se att jag av nöd hade lagt mitt liv i deras händer.

Jag trodde inte att jag skulle överleva detta år. Efter ambulansfärd, vaknätter, halva sommaren på sjukhus, en kropp som gradvis började ge upp, stress som satte livet på spel, kränkningar och svek, hotfulla situationer, djup ensamhet och förtvivlan, ekonomisk katastrof… Men jag är här. Jag överlevde. Och det är bara för att jag trots allt fortsatte visa mig sårbar och höll min egen hand varje dag. Jag släppte inte taget om min inre kärna även om jag var nära många gånger. Det fanns människor som visade mig vägen till den när jag var på väg därifrån. Jag kom hem.

Medveten närvaro

Jag ser tillbaka på ett år med promenader längs vinterns snöbeklädda träd, vårens bristande knoppar, sommarens åkrar i guldljus, höstens färgexplosioner och vintermörkrets dimljus. Jag hör skratten eka från utflykter med vänner, känner omslutande vatten från kalla och ljumma bad, rikedomen i allt jag har plockat från naturens skafferi, lyckan när Asla konstaterades fri från diabetes, en socionomexamen mot alla odds som firades mitt i en pandemi, stunder av förundran i guldiga ljus och stillhetens närvaro. Jag har levt i ljuset, också. Här och nu. Jag har skapat min mening på alla sätt jag kan. Omgiven av människor, i samtal på riktigt som pågår oavbrutet.

Självomsorg

Det är svårt att sammanfatta hur jag har gett mig själv omsorg i år. Det mönster som framträder mest är ju det: andras omsorg. Att släppa in människor i det allra sårbaraste. Ta emot hjälp. Be om den. Jag har behövt gå tillbaka till ett slags noll-läge, där jag för första gången på länge har behövt avstå att finnas för andra då mina egna behov har varit alltför grundläggande. Syrgasmasken på dig själv först, du vet? Det är ganska svårt för en självständig integritetsstark person som jag. Jag är stolt över att jag har kunnat det, mer och mer. Jag kan knappt räkna alla gånger jag har sagt nej, stängt ute omvärlden för att få utrymme att andas och släppt taget om allt jag inte orkat. Utan att slå på mig själv, och hålla mig i sorgen över att inte orka. För ibland har det också känts kvävande.

Harm är något jag har kämpat med mycket i år. Som en följd av anhopande förluster som överväldigat mig innan jag har hunnit bearbeta de tidigare. I våras var jag så bitter på alla människor som hade det jag ville ha. Arbete, en stabil ekonomi, familj, partner, sommarstuga, gemenskap, en frisk kropp, energi. Men jag kunde omvandla det giftiga till att med tiden släppa taget om det jag hade förlorat, se vad jag har och inse att också jag får ta emot av det andra har: sommarstuga, ekonomiskt stöd, växtvakter och kattvakt, lån av kamera när min egen gick sönder, att få bidra med mitt, sälja foton och få uppskattning för det, få bli inbjuden och vara efterfrågad.

Ibland har det känts skönt att få ta del av någon annans liv, få finnas där och kunna ge av mig. Trots min egen skröplighet i år har den grunden inte försvunnit. Som någon sa “du är jordad och gör mig jordad”. Finaste komplimangen i år tror jag. Och mest för att det är något jag vet är sant. Så känner jag mig själv. Jag tror att min förmåga till medveten närvaro och den grundläggande tilliten jag har till mig själv gör det möjligt att också finnas för andra. Jag behöver ju inte göra något. Jag behöver vara. Det är jag bra på, att vara. Det är stärkande att få ge av den gåvan.

Hållbara vanor

Hållbarhet fortsätter stråla in som en ledstjärna i min vardag. Den personliga hållbarheten, men också den för planetens och människans överlevnad. I ett år som detta har jag fokuserat i det lilla och mina egna vanor. En droppe i havet är ändå många droppar över tid. Några exempel:

• Tagit vara på ätbart i skog och mark (kantareller, lingon m.m.) och lärt mig tillaga nya naturliga grödor (som kirskål och nässlor).

• Sparat vatten genom återanvändning och att se över mina rutiner.

• Minskat elanvändning genom t ex levande ljus istället för lampor när det går.

• Handlat mat och annat odlat lokalt, besökt lokala marknader.

• Second hand i första hand.

• Räddat matsvinn och baserat många måltider på det.

• Odlat egna grönsaker och örter utifrån vad jag själv äter, mest tomater och gröna blad.

• Räddat frukt från andras trädgårdar, t ex plommon.

• Plockat skräp längs skogsvägar och gator, och pantat förpackningar med Bower.

• Komposterat med bokashi och använt jorden från förra vinterkomposten.

• Använt naturliga produkter för tvätt, kroppsvård, hårvård, städning m.m.

• Generellt sett över småsaker jag gör för att fundera på hur det kan bli mer hållbart, som t ex att börja använda plastfritt tuggummi och att brygga kaffe max en gång om dagen (och hälla i termos till eftermiddagen).

Jag ser tillbaka på ett smärtsamt år och ändå är det en känsla av vördnad inför livet jag sitter med nu den sista december. Inför året hade jag budskapet “Rise above” som ledstjärna. Jag hade då en bild av att det var jag som skulle resa mig ovanför på egen hand. Jag har istället rest mig över min egen självtillräcklighet, min rädsla för att bli dömd och övergiven. Andra har hållit mig uppe tillsammans med mig. Jag har rest mig genom andras stöd, gåvor och handlingar. Det är en ny erfarenhet som gör mig rikare än något annat. Jag är älskad, värdefull och uppskattad på djupet av den jordade person jag är idag.

Tack för att ni ser mig. Tack för att jag är fridlyst hos er. Som Glennon Doyle skriver: “Vi kan klara svåra saker”. Tillsammans. Tack för att du är här i mitt fridlysta rum. Det vackraste från 2021 är det som har växt här med er sedan jag öppnade dörren i april. Här vilar framtidshoppet.

Må 2021 få vila i frid, och 2022 komma med fred.

All kärlek till er inför det nya året,
Wilda

Oktobers guldljus och skuggor

Jag avslutar oktober i solskenet i skogen. Papperspåsen fylls på med kantareller ännu en gång och väl hemma fyller jag svamptorken till bredden. Doften sprider sig i mitt hem medan jag redigerar höstfoton i stilla närvaro. Jag tänker tillbaka på oktober, och vill dela det med er. Skuggorna och ljuset, och det som finns i mellanrummen.

Det har varit och är en svår tid i mitt liv. Jag är inte redo att berätta om det här, och kanske blir jag inte det. Kanske handlar tiden nu mer om att värna min integritet och ge av det jag har fått än att berätta om sjukdomen som drabbade mig. Ni som vet har det i förtroende, och det här är en alltför öppen plats för att berätta om det allra mest sårbara för hela världen.

Oktober har gått i samma spår som augusti och september. Jag strider för den vård jag blev lovad redan i augusti. I mig finns en sjukdom som jag inte kan bli fri från utan hjälp, hur mycket jag än försöker. Strategierna har tagit slut och tröttheten tagit vid. Jag blir inte arg längre. Jag hoppas inte. Jag bara fortsätter uttrycka mina behov och vänta på att bli hörd.

Jag trodde att jag blev hörd för två veckor sedan. Jag fick ett förlåt. Vården vet att de gör fel. Ändå fortsätter de göra det. Löftet om vård drogs tillbaka och än en gång lämnades jag ensam. Jag har andra som strider för mina rättigheter nu, som kan hoppas åt mig. Också de förfasas över hur vården agerar. Jag väntar ännu på ett slutgiltigt besked.

Jag fokuserar på nuet. Det jag fortfarande kan göra något åt. I oktober har jag gett mig ut i gryningen för att möta dimmiga åkrar och frostbeklädda dikesgrenar. Guldljuset som sakta vaknar över vitmossa och glödande höstlöv. Då kan jag känna friheten i mina andetag.

När kylan slog till kom det smärtskov som jag har väntat på som en följd av att min hälsa brister på andra sätt. Ofta har jag ett skov i min fibromyalgi (myofasciellt smärtsyndrom) just vid de mest extrema väderväxlingarna. Det brukar inte bli så farligt när min hälsa i övrigt är god. Nu blev jag i stort sätt sängliggande i åtta dygn. Det var svårt att stå ut i det. Jag stängde ute alla intryck jag kunde och använde meditationen som tröst. De djupa andetagen hjälpte mig ifrån den panik som annars kan slå till när frossan blir övermäktig. Jag är tacksam för de verktyg av acceptans, medveten andning och att distansera mig från smärta och katastroftankar som jag har med mig nu. Och lättnaden när värken blir hanterbar igen är obeskrivlig.

Jag brottas också med en ekonomiskt svår situation efter att ha fallit igenom det ekonomiska skyddsnätet. Jag söker jobb i hopp om att lösa det, men framför allt för att få komma in i ett sammanhang där jag får känna mig frisk och kompetent. En arbetsintervju gav mig verkligen den känslan, och en längtan efter att få använda all den potential jag har. Jag håller alla tummar att det nya året ger mig möjlighet till rutiner, sammanhang och meningsfulla möten ihop med en ekonomisk trygghet som bär.

När livet är osäkert och skrämmande finner jag tröst i naturen, och den andlighet som bor i den. Jag öppnar ögonen för det vackra precis framför mig, bjuder in det i de inre rummen. Trädens symbolik har fått flytta nära min handled, som en påminnelse om att våga rota mig och att sträcka ut och öppna mig mot friheten. Jag inspireras av trädskuggor och fåglar som formerar sig över himlen. Träden går in i vila inför vintern, liksom fåglarna flyger till värme. Jag lyssnar och drar mig mot vilan och värmen.

Jag har en visshet om att livet vill mig väl trots allt. Jag öppnar mig för det.

Samtidigt tillåter jag mig att känna vad som än behöver få finnas. Tårarna som tröstar en sorg som byggts upp med tiden. Smärtan som svider i bröstkorgen när jag ser andra som har det jag allra mest längtar efter. Rädslan för vad som händer om pengarna tar helt slut. Frustrationen över att sjukdomen begränsar vem jag orkar vara.

Men jag låter inte känslorna styra mina handlingar. Jag fortsätter göra det jag vet att jag mår bra av. Även de dagar då det inte hjälper, så tror jag att det gör skillnad. Jag påminner kroppen med alla mina sinnen om det som är gott. De resurser jag alltid har tillgängliga. Som att fylla en svampkorg till bredden eller somna med händerna i en mjuk kattpäls.

Håll en tumme för mig och för att de sista två månaderna på detta år kan skapa något som tar emot i det yttre. Så ska jag fortsätta värna om mitt inre, med all den kärlek jag har till den fina människa jag kan vara - när jag får rätt förutsättningar.

Vi hörs snart igen. Må Moder Jord lysa frid över oss och vi över henne.

Med kärlek,
Wilda

Sinnesro i norra Västmanland

I fem dygn lämnade jag stressen hemma och landade i tystnaden, med naturen som enda sällskap. Det var nödvändigt för att låta känslor och tankar landa in i kroppen när stressen hade försatt mig i ett tillstånd där tankarna snurrade som av sig själva och en kropp som var alldeles överväldigad av trötthet. Vilken ynnest att ha en vän som lånar ut sin stuga till mig och katten när vi behöver lämna alla intryck i stan för en stund.

Asla gillade inte riktigt regnvädret de första dagarna och höll sig nära huset eller inne. Jag drog på mig en rejäl förkylning innan jag fick upp värmen och kunde sova bort den utmattning jag kom dit med. Så jag och Asla myste ihop oss i stugan och vilade ut båda två. Sen var jag redo att möta den fuktiga skogen och duggregnet, i gummistövlar och regnjacka.

Fuktig skog talar till mig på ett starkt sätt. Den grundar mig i diset och svärtan. Färgerna känns djupare och fukten ger friskhet i mina lungor. På myren bildades det droppar i spindelväven mellan lingonklasarna och i mossan gömde sig skogens guld: kantareller. Som jag längtat efter detta.

När regnet hade lagt sig låg molnen kvar över landsbygden, men det gjorde mig inget. Solen har en tendens att kräva något, att vilja ta vara på den genom aktivitet. Jag var här för att vila. Det gjorde jag också, mellan boksidor och framför braskaminen. I långsamt druckna kaffekoppar och sovtimmar både nattetid och dagtid. Tills vännen skickade ett tips från den lokala gruppen om en loppis, ca 1 km från stugan.

Det var en perfekt start för att komma ut och röra sig lite. Och vilka fynd jag gjorde. Det bästa var en kameraryggsäck för ynka 30 kronor som säkert hade kostat närmare tusenlappen som ny. Annat jag fyndade var en liten mortel, en skål i keramik, ett set med 6 assietter och två ljusstakar i trä. Sånt där som alltid har en plats i hemmet. Jag hade letat efter assietter i den storleken och även ljusstakar i trä.

En annan dag gjorde jag en längre utflykt. Jag ville ta vara på tiden även om långsamhetens lov även gällde denna dag. Jag strosade längs landsvägen, kikade in i skogarna omkring, sprang in i kantareller lite varstans (vilket svampår ändå??!!), lät vindarna rufsa i håret och vilade ögonen på vetefälten.

Målet var den lilla orten Ängelsberg. Jag har alltid tyckt att Ängelsberg känns spöklikt och att det vilar något kusligt över samhället med sina tinnar och torn på husen, bruket och oljefabriken.

Huset nedan tycker jag är extra spöklikt och fascinerade. Jag tror är ett gammalt församlingshem eller en skola. Jag undrar vad det är som ger rysningar och kalla kårar. Tänker mig ofta att det sitter någon där på bänken på den främre trädverandan och vakar över byn. En del historia har jag fått till mig genom tidigare turistande men just det här huset är ännu en gåta för mig.

Det slutliga målet innan jag vände tillbaka var detta. Åmänningen, blank med sina dimmiga horisonter. Tystnaden. Stillheten.

Några dagar senare klev jag ner från bryggan och välkomnades upp av en värmande höstsol.

Sinnesron tog jag med hem. Liksom naturens skatter. Blåbär och lingon i mängder! Kantarellerna fyllde borden i stugan innan jag plockade ner dem i lådor och tog hem dem för sista torken. Fjällig taggsvamp, vanlig taggsvamp och karljohansvamp förvälldes hemmavid och frös in för extra smak i höstens mat.

Jag tycker om att starta på nytt i hösten. Utvärdera, planera, inventera behov, reflektera och planera med mål. Istället för denna stora process jag brukar ta mig tid för inför hösten skalade jag av. Processen i sig säger så mycket om hur mål och behov ser ut nu. Avskalat, enkelt, kravlöst, i flöde och medvetet närvarande. I tillit till vilan.

Jag hade en önskan till mig själv för denna vistelse som jag sköt upp ju längre tiden gick. Det fick bli i mån av ork och jag trodde inte att det skulle bli av. Sista kvällen innan jag packade ihop kom lusten och orken.

I gyllene timmen strax innan skymningen iklädde jag mig sommarklänningen och smög in mellan träden. Bland envisa mygg och sjunkande grader svängde jag runt framför kameran tills mörkret tätnade omkring mig. Som en dans för Moder Jord. Som ett farväl till sommaren. Jag somnade med en känsla av att jag nu var redo att möta stadens brus igen och hösten på nytt. Det var jag. Även om jag också skulle ha kunnat stanna här för alltid. En dag ska jag leva med naturen som sällskap.

Har du en plats eller någon rutin där du kan ladda om och starta på nytt?

Att komma hem

Jag är hemma. Utskriven. Jag lyssnar till sommarregnet i en tryckande värme. Efter fyrtiofyra dagar på sjukhus har kroppen återhämtat sig från det akuta läget. Det är inte hållbart än, men det håller. Det är långt ifrån över. Ändå firar jag delmålen. Det är viktigt, att lägga vikt vid framstegen.

På väg hem från sjukhuset köpte jag en bukett rosor. Som för att säga ”välkommen hem, bra kämpat”. Jag satt en lång stund på balkongen bland de törstiga växterna och drack kaffe i den fuktiga luften. Lagade kantarellpasta. Det man inte kan hämta i skogen får man köpa på torget. Det är sen gammalt.

Igår kväll vandrade jag hem efter ett kvällsdopp i ån när duggregnet föll ljummet över mig och den redan mörka sommarkvällen. Med tårade ögon kände jag hur friheten spred sig i bröstkorgen. All uppdämd längtan efter sommar, frisk luft, rörelse, att orka lite mer. 

Tack till alla er som skickat foton och videoklipp från sommaren. Det finns så mycket kärlek i dem som jag hämtat kraft i dagligen. Vetskapen om att det kommer fler somrar. Och samtidigt en sorg över de förluster det inneburit. Alla känslor samtidigt, och det är okej.

Jag är djupt trött. Kroppen har slagits för sitt liv länge nu. Det har fått konsekvenser. Vissa är bestående, andra kan läka över tid. Jag är inte samma person som kommer ut på andra sidan denna sommar. Och tur är väl det, för det var också många saker i det jag gjorde då som gjorde mig sjuk.

Jag är skörare och starkare på samma gång. Som alltid syns det inte på mig i vilket skick jag är. Både för att jag är van sedan länge att leva med en onormal trötthet. För mig är det mitt normaltillstånd. Också för att jag själv ännu inte helt förstår att jag är så sjuk som jag är. Jag är en överlevare, på gott och ont. Jag vill som regel mer än jag orkar.

Det behövs ett skifte. Ett liv som baseras på vad jag orkar. De små stunderna, det lilla umgänget, de många pauserna. En jämn vardagsrytm, stabila rutiner och en självkärlek som läker kropp och själ. Jag behöver hjälp för att klara av det.

Ändå faller jag mellan stolarna. Det byråkratiska systemet ska fördela ansvaret och därför blir det ingens ansvar. Kommunikationen brister och den månadslånga kamp jag har utkämpat för att överbrygga vård efter utskrivning misslyckas. Jag får klara mig själv. Kanske i en månad, kanske mer. När det inte går. Jag kan bara försöka hålla mig över ytan nu. Hoppas att sjukdomen inte tar mig alltför många steg tillbaka. Jag gör mitt bästa för att inte gå vilse igen.

Jag håller mig i nuet. Håller händer med de som ser mig. Bokar in hållpunkter, bygger in mig i ramar. Tar ett andetag till. Mer kan jag inte göra nu. Jag är hemma. Jag är fri. Jag håller mig i det. Tack för att ni hjälper mig med det ❤︎

Med solvärme i blick,
Wilda

Den tionde dagen vilar jag i omsorg

Det är den tionde dagen av behandlingen. Jag kan vila nu. Det finns omsorg, i mig och runt mig. Kroppen kämpar på när den nu reagerar på den stress den utsatts för under alldeles för lång tid. Värdena blir sämre innan det kan vända. Jag härdar ut lite i taget. Lämnar över på de sätt som går. Litar till de som förstår kroppens signaler. Långsamt börjar hjärnan kunna se samband igen. Ibland kommer ett skämt spontant mitt i det svåra. Personalen har lärt sig att jag ”svimmar långsamt” och vi skrattar åt att det i alla fall är tur det. 

Jag klappar mig själv ömt över pannan när det är svårt. Hämtar kraft i gråten, andetagen och i promenaderna runt sjukhuset med vildrosor och smultron i hörnen. Med vind i håret en stund. Jag hämtar kraft i era hälsningar, i bilder och videos från en grönskande sommar. I ord och poesi håller ni min hand. I kaffekoppen på eftermiddagen och kvällsteet tar jag in värme i kropp och själ. Omsluts av de trygga rösterna i mitt öra när jag ringer de jag älskar.

Jag ska klara det här. En stund i taget. Alltid en stund i taget. 

I midsommar känner jag strån i händerna på de stilla tjugo minuterna utomhus förmiddag och eftermiddag, äter egenodlade körsbärstomater efter hemresan igår och kanske får jag någon jordgubbe till kaffet.

Hur har du det? Var hämtar du kraft?

---

Follow my blog with Bloglovin