Stjärnögonblick från januari 2026

Januari är nystart i en tid då min kropp vill gå i ide. Vintern svepte in på årets första dag och jag gick genom snöstormen, envis i ett segt motstånd mot ett nytt år. Januari fortsatte som en ihållande trötthet där ljusglimtar väckte kraft och vårlängtan. I minusgraderna har jag hållit mig nära värmen för att tina upp frusna fingertoppar och huttrande andetag. Lite i taget har jag släppt motstånd och kunnat vila i fler sömntimmar och långsamheten som kroppen önskat av mig.

Efter en lång ledighet återvände jag till jobbet och försökte balansera tidspressen det innebär att arbeta halva veckor. Jag är tacksam för min struktur och flexibiliteten det ger mig. Tacksam för att jag kunde byta bort några beredskapsdagar för att få marginaler nog att få ihop det. Januari innebar också att jag satte mig in i vårens uppdrag för att gradvis kunna ta mig i mål med dem månaderna som kommer. En del nya arbetsuppgifter smygstartade. Bland annat förebyggande samverkan och områdesarbete med familjecentraler, skolor och förskolor.

Utbildningens terminsstart bjöd på teman som parterapi och sexologi, en studieuppgift om ACT i arbetslivet och start med sista terminens slutprov: examensarbetet. Det verkliga nära arbetet, som ger mening och glädje långt efter sessionerna, är det med mina terapiklienter. Det känns overkligt att jag om några månader är redo att pröva mina egna vingar. En process som pågår för fullt i mig, om vad jag vill att det ska vara för mig. Jag omprövar det jag tidigare tagit för givet och låter alternativen finnas med i ett öppet sinne. Det mognar med våren, tänker jag. Vad som är min väg härifrån.

Stjärnögonblicken speglar januaris dragkamp mellan kyla och värme, i en vinter som jag njuter av fullt ut. I medvetenhet om att vintertiden som så här inte är något vi kan ta för givet att få uppleva i framtiden.

✨ Bildhälsningar från en vän i ett dimmigt Marocko.

✨ Den mjuka tröttheten efter timmar ute i kylan.

✨ En person som kastade snöbollar till sin hund som glatt sprang efter tills de träffade marken.

✨ Gå i snöstorm som anger management.

✨ När en kollega kunde ta en beredskapsdag för mig, vilket underlättade enormt för mig mig - samtidigt som hon själv ville ha beredskap och såg fram emot det. Win-win!

✨ Värma sig vid någon annans kvarlämnade glöd i eldstaden.

✨ Att kunna haka loss och distansera mig från svåra tankar och automatiska reaktioner.

✨ När snön föll på ett sätt som gav mig julkänsla i mitten av januari.

✨ Märka på rösten hur en stressad människa landar i sig själv om så bara för en stund.

✨ När jag hittade en mjuk lösning så att jag både kan vara med på utbildningspass och resa iväg på konferens med jobbet.

✨ Hitta möjligheter genom att ta kontakt med personer från min tid i föreningslivet, och också bli påmind om att jag har det nätverket kvar på så många sätt även när de människorna känns långt borta. De finns bara ett meddelande eller ett samtal bort.

✨ Att få feedback från en förälder att jag lyssnade in hennes barn på ett lyhört sätt.

✨ Den mjuka värmen från handvärmarna i handskarna.

✨ Få saker gjorda och känna mig nöjd och effektiv.

✨ Göra snöänglar och blicka upp mot stjärnhimlen.

✨ Pulsa runt med snö i knähöjd. Tänk vilken vinter!

✨ Istappar på stuprännor och takbjälkar som glittrar i sol.

✨ Möta upp i en svår situation och ge utrymme för de känslor som behövde finnas.

✨ Att snyta ur sig ordentligt efter kylig promenad.

✨ De skira lövskelettens struktur - konstnären Moder Jord gör det igen och igen!

✨ När tårar får rena det som känns så svårt och göra det lättare att andas en stund.

✨ Bli påmind om min sanning när jag gick vilse i någon annans spegling och hitta hem igen.

✨ Att gå i halvmeter hög snö i skogen och känna hur snön ger stadga under fötterna även i branta partier.

✨ Värmefiltens ljumma tröst kalla nätter.

✨ Skicka in min sammanfattning av 50 timmar terapi med klienter och se min egen process så tydligt i en känsla av stolthet och ömhet.

✨

Vad gav dig kraft i januari?

2026: medkännande mod

Det väntar ett år som visar mig i riktning mot modiga beslut, steg som ger skakiga ben och fyller mitt hjärta med längtan. De första dagarna av året har jag upplevt ett starkt motstånd inför det, som att hålla andan. Jag har behövt låta det få vara så. Mjukna inför att jag känner mig rädd och ensam när jag står inför min livsdröm. Det är också så jag behöver förhålla mig till det här året. Därför är mitt vägledande ord 2026:

Medkännande mod

Medkänslan och modet.
Hjärtslagen och stegen.
Att hålla livet i två händer.
En på hjärtat, den andra utsträckt.
Hålla utrymme, ge plats, omfamna.
Göra det som krävs, det som vill,
som ger mer.
Oavsett.
Samtidigt.
Sida vid sida.
Tillsammans.
Ta stegen - i en omfamning.
Känna med motståndet i rörelsen.
Växa i omsorgen.
Vi kan göra svåra saker.

Jag vill ge mig luftiga mellanrum i tiden, marginaler som dikesrenar som stannar upp.
Jag vill förbereda landningsplatser där jag hittar hem till varandet igen. Jag vill göra det enkelt, följa mina riktningar och låta det andra falla undan på vägen. Se att jag kan starta om när som helst, välja att göra det som är viktigt här och nu i varje dag. Hitta glädjen i det enkla.

I mitt görande vill jag ha en grund av varande, som vågor på ett hav. En närvaro som är stilla trots den ständiga rörelsen som omger den. Jag vill stråla i omsorg för de jag möter, mig själv och vår livsvärld. Jag vill se det mänskliga i de jag möter och spegla värme in i ensamma rum. Jag vill våga den tuffa kärleken när ögonblicket kommer och hjärtat är på rätt plats. Jag vill skratta åt hjärnans avkrokar och leka mig tillbaka till vägen.

Jag vill leva och låta andra leva sina liv, se ansträngningarna och processen, värdera det som rör sig högre än potential och resultat. I flödena vill jag inspireras av de som följer sina drömmar och lära mig hur drömmar kan ta form även för mig. Jag vill omfamna motståndet och mjukna inför den del av mig som vill skydda mig från obehaget, rädslan och ovissheten. Busa mig fri från det som håller mig tillbaka. Leka med allvaret för att ta mig vidare. Dansa i processens vindar som om jag redan vet att jag kan.

Jag vill låta motståndet finnas tills det har gjort sitt, använda dess kraft för att bromsa och ta sats vidare. Hitta mina sanna gränser i skavet mellan att inte våga och att göra det ändå. Jag vill minnas att det är viktigt att hålla saker i två händer, att livet har så många fler perspektiv och sidor än det som rädslan erbjuder. Jag vill vidga min blick och öppna upp för mer. Hålla rädslans tankar som lätta fjärilar på fingertopparna.

Jag vill blicka ut över min horisont och de värden jag håller högt i mitt liv, och fortsätta i den riktningen i de små rörelserna varje dag. Krydda vardagen med det jag håller högt och njuta av det som smakbitar av något större som växer fram. Påminna mig om att varje steg jag har tagit har fört mig hit, en stund i taget. Livet levs alltid här och nu. I ögonblicken.

Jag vill skriva för att berättelsen behöver få leva genom mig. Bara för glädjen i att berätta. Bara för kärleken till karaktärernas närvaro och ordens kraft. Bara för att mitt uttryck är mitt och därför värdefullt på samma sätt som varje människas unika närvaro. Jag vill göra saker bara för glädjen i att göra det. Känna förundran i blicken och leka livet i närvaro. Jag vill hedra mitt lilla jag och ta emot all den kärlek som finns för mig. Våga tro på att den bär. Att jag får finnas i den.

Och några intentioner som gör det lite mer specifikt…

Intentioner 2026

• Plocka minst ett skräp om dagen.

• Daglig meditation, om så bara fem minuter.

• Planera in återhämtning i kalendern som blockad tid.

• Skriva något varje dag, om så bara fem minuter.

• Ha utrymme för fokuserad studietid varje vecka.

• Öva på att uppmärksamma och spegla mer direkt i sessioner.

• Starta eget företag.

• Ta hjälp i det sårbara, ovissa, osäkra.

• Utvidga mitt professionella nätverk.

• Utforska möjligheter och former för en onlinekurs.

✨

Vad vill du göra mer eller mindre av 2026?
Har du något ledord för året?

Stjärnögonblick från december 2025

December är frostbeklädd mark, längtan efter snö i gnistrande sol och stjärnklara nätter i minusgrader. Första halvan av december kändes det så tydligt att jag mest av allt hade behövt gå i ide. Jag var nog inte ensam om att känna av tröttheten i brist på soltimmar. Många dagar har jag tagit mig igenom i någon slags dimma och ibland har smärtnivåerna slagit ut mig i feber.

Tack och lov kändes görandet mer som en avrundning än en slutspurt i år. Arbetsdagarna var intensiva och jag fick stå stadigt i mina gränser för att få ihop det sista utan allt för mycket stress innan ledigheten. Det kändes ändå hållbart. Jag hade utrymme till social samvaro på julfest och luciafirande med kollegorna. Årets medarbetarsamtal fyllde mitt hjärta till bredden av dess autenticitet. Det är en ynnest att ha en nyfiken, engagerad chef som på riktigt ser ens styrkor och utmaningar och kan hålla det med respekt och värme.

Den tredje terminen avslutades med parterapi, check-in i var jag och mina kursare befinner oss i läroprocessen som terapeuter och en avslutande fika på yogamattor. Så stort att vi nu bara har en termin kvar! Strax innan jul gjorde jag min 50:e terapisession under utbildningen och är därmed i mål med antalet terapitimmar. Veckan innan fick jag också uppleva att avsluta en terapi med en klient som hittat sin riktning och nu fortsätter i den utan mig. Mäktigt! Jag ser fram emot att fortsätta följa mina andra klienter i deras processer framåt, alla på sin unika väg.

På kvällspromenader har vänner följt med i telefonen som trygga röster och energigivande kraft. Trots hektiska scheman kunde jag möta upp min skrivvän för en skrivdejt och på luciakvällen såg vi luciatåget på SUP glida förbi på ån tillsammans. I julledigheten har jag kunnat mötas upp och gå sida vid sida en stund, eller bara spontana korta möten när andan fallit på. Det där kravlösa umgänget, i kortare stunder, som blir om det blir har varit viktigt i december när orken sviktat.

Julledigheten har främst bestått av skogspromenader, studier och planering av skrivprojekt. Jag förbereder mig för min sista termin med examensarbete, studieuppgifter och terapisessioner och försöker landa i vad jag vill med 2026. Det får ta sin tid.

Här är de ögonblick som tog sig förbi tröttheten och gav något mer:

✨ Medarbetarsamtalet som en trygg och uppmuntrande famn. Speciellt speglingen om att jag är otroligt flexibel - min starka struktur till trots. Att bli sedd i hur flexibiliteten och strukturen är det som håller mig stark.

✨ Boken ”Let them-teorin” som nog bäst kan beskrivas som tuff kärlek i bokform.

✨ Att innan semestern kunna checka av läget för de barn jag arbetar för och se att de just nu har skydd i sin utsatthet.

✨ När solen lyste in hela vägen till hallen efter flera veckor av gråväder. Stannade upp och bara NJÖT.

✨ Att få en oväntad julklapp från en vän som precis som hon sa speglar både oss som personer och har ett humoristiskt ACT-perspektiv. Värdefullt att ha en påminnelse om vår vänskap i mitt hem.

✨ Luciatåget våra teamledare och chefer bjöd på jobbet med verklig skönsång, annan typ av sång 😅 och humor. Så vackert i sin livsglädje och verkligt mod. <3

✨ Att trots allt kunna ta sovmorgon en dag, som den morgonmänniska jag är.

✨ Se värdet i att låta min skrivprocess få vara så fri som den är, och också kunna koppla den till en teknik jag fick till mig för många år sedan. En landning jag har längtat efter.

✨ Att syna självkritiska tankar och se att de inte stämmer med verkligheten och landa mjukt i den vissheten.

✨ Tända en eld för mig på julaftonen, hemma bland träden (även om jag blev lite rädd för de starka vindarna och släckte den tidigare än önskat).

✨ Få ta emot en väns frustration i kärlek och märka hur något lättade i hennes röst.

✨ Sitta på en väns brygga och se luciatåget på SUP över ån. Kravlöst umgänge under värmande filtar och tekoppar i händerna.

✨ Efterlängtat beslut om särskilt högriskskydd från Försäkringskassan som lättade den ekonomiska oron inför våren.

✨ Se mina kollegor gå all in för karaoke och att liva upp dansgolvet på julfesten.

✨ Julskyltningen på Köpmangatan i Eskilstuna som är så vacker och stämningsfull.

✨ Sjunka ner i soffan hos en vän med varsin dator, hitta de exakta orden för känslan jag ville förmedla i berättelsen och få dela det ocensurerat.

✨ När jag fick hålla utrymme för en vän när hon kom nära sina sår.

✨ Promenera sida vid sida med en vän i kylan och bara vara uppfylld över att vi hann ses mellan allt livet kastar in i våra scheman.

✨ Att få uppleva när en klient “känner sig klar” med terapin och är redo att pröva sina vingar med val i riktning mot sina egna värden i livet. Stort!

✨ Lyssna till en väns beskrivning av vad vår vänskap betyder på årets sista dag.

✨ Månen som kikar fram på en klar himmel i dagsljus.

✨ När jag och min kollega var på ett hembesök och ögonen gick i kors av trötthet samtidigt som vi kämpade för att vara närvarande och lyhörda inför barnen. Jag kände sådan ömhet för det där engagemanget och viljan som finns i socialarbetare som ju också är trötta människor i vintermörkret.

✨ Spontant få mysa in mig i Lilla Verkstan i samtal med kreativa reflekterande människor mitt i december.

✨ Blålila gryning över skogens frostiga landskap.

✨ Trädhjärtan efter kapade träd längs ån.

✨

Vad har fått dina ögon att tindra i december?

2025: att vara i det som är

Året 2025 går mot sitt slut. Mitt ledord för året var “förankra”. Delvis inspirerat av ACT-övningen “Kasta ankar” som ett sätt att komma i kontakt med närvaron här och nu. Delvis utifrån en känsla av att året skulle innebära en hel del utmanande processer och behövde en motvikt. Jag anade rätt, och mina ankare har gjort det möjligt för mig att återgå till en position i mig där jag kan vara stormens öga.

Förankrad i det som är viktigt

De mål jag satte för året har utgjort en stabil grund. Reflektion, meditation, ordning, prioriteringar, mod i det sårbara och gemensamma nämnare har varit hjälpsamma ankare. Ibland hade jag kanske behövt mer av det än jag kunde få till. Som att reflektera mer, framför allt i dagboksform, och hållit undan oredan i mitt hem mer strukturerat. Det har dock också funnits ett starkt behov av att bara låta saker få vara som de är, leva ut sig självt och inte vara allt för fast i ramar. Jag har insett mer om betydelsen av flexibilitet inom hållande struktur. Därför har jag prioriterat promenader i naturens famn, meditation och sociala relationer.

Min energi har varit en bristvara året igenom av flera skäl. När jag ser tillbaka på vad jag ändå har klarat av är jag tacksam för hur väl jag har kunnat lyssna in mig själv och prioriterat det viktigaste först. Som en följd av behovet av att bara uppleva och värna energin har jag också tappat sociala medier en del. Det har funnits ett skav mellan mig och det världsläge/samhällsklimat som jag upplever distanserat och mörkt på många sätt. Att skala av det som inte stärker mig har blivit naturligt. Å andra sidan har det blivit som ett isolerande skydd där det jag vill skapa för världen inte nått ut som jag vill. Så som det kan vara i perioder när man behöver ankra i det mindre sammanhanget, här och nu.

Relationer: att ta emot och ta farväl

Under året har jag upplevt många värdefulla stunder med vänner. Jag har verkligen försökt få till mer social samvaro och trotsat min introverta natur. Mitt umgänge är ganska utspritt över landet vilket har inneburit en hel del resor till andra städer. Jag har varit på mysigt 1-årskalas och loppisrunda i Skövde, på genrep för Melodifestivalen i Västerås, besökt en väns drömhus i Sala och träffat en annan vän i Uppsala för att senare se henne prästvigas i Strängnäs domkyrka med rörda tårar. Jag har haft flera värdefulla fikastunder i Gamla stan efter kursdagar. I mars träffade jag en ny vän för första gången som kom mig allt närmare under året. Det blev flera besök hos varandra och nära inprat och telefonsamtal däremellan. I slutet av september besökte jag en efterlängtad vän med kallbad och vandring i Varberg. Med livets timing öppnades också dörren till en annan vän som nyss flyttat till samma plats.

Hemmavid har telefonsamtalen och de små stunderna av samvaro med den närmsta burit mig igenom inre processer. Skrattet och allvaret har funnits sida vid sida. Min bästa loppisvän och jag har både stått på loppis och besökt Sörmlands längsta loppis i maj. I juli kom en av de viktiga som jag har känt längst av mina vänner på besök med sin kärlek. I september hittade jag tillbaka till fotografen i mig och den bubblande glädje samskapande ger med en ny magisk vän som stannade kvar. I slutet av året lärde jag också känna hennes syster närmare och ser fram emot att se mer av hennes ljus. Året igenom har skrivvännen och jag vänt och vridit på skrivandets utmaningar och glädjeämnen. Det är också hos henne jag finner min famn och ryggrad när det stormar som mest. Tänk att jag får ha er i mitt liv! Tack <3

Jag tog farväl av mitt livs viktigaste relation när Asla somnade in den 25 mars. Tårarna väller upp när jag skriver det. Saknaden är fortsatt stor och står i proportion till den kärlek vi delade. Jag är djupt tacksam för alla människor som fanns runt mig dagarna runt vårt farväl, som lät mig finnas som jag var i sorgen. Jag har inte tidigare upplevt en så ren och naturlig sorg efter någons bortgång. Det var nyttigt att få träna på att ta emot och ta hjälp även om det ofta är svårt för mig. Jag har fortsatt träna på det.

Personligt: att tillåta det som är att finnas

De inre processerna i år har naturligtvis varit omvälvande på många sätt. Att utbilda sig till och bli till som terapeut är på många sätt att vända ut och in, och upp och ner, på varje föreställning om sig själv, andra och livet självt. I alla fall har det varit så för mig. Eftersom jag personligen, och även i linje med ACT, vill vara människa i första rummet även som terapeut vill jag också praktisera ACT på mig själv genom livets ögonblick. Vad har det då inneburit för mig i år?

Jag har utan att riktigt förstå hur det har gått till upptäckt min stora tillgång till acceptans. Flera gånger har jag förvånat mig själv i situationer som tidigare skulle ha fått mig ur balans med att ganska snabbt hitta villigheten att vara med det svåra utan att kämpa emot. Det knasigaste var nog när jag raderade 600 mejl av misstag och en minut senare bara “jaha ja, ja det är väl okej” och sen var det bara okej.

Jag har också kunnat acceptera mina begränsningar mer och mer. I slutet av våren föll flera pusselbitar på plats som jag bara skymtat tidigare. Det förklarar varför det ofta är så svårt för mig med social samvaro och att jag lätt blir överväldigad av intryck. Med det har jag kunnat skala av en del krav jag tidigare har haft på mig själv. Det har gjort det lättare att skapa marginaler i dagsscheman och avgränsa sådant som skulle ha blivit för stort. Jag har kommunicerat mina behov i det även när det har inneburit konflikter eller upprörda känslor hos andra. Jag är mer okej med att inte vara omtyckt och att låta andra få ha sina reaktioner utan att det behöver handla om mig. Acceptansen inför mig själv som människa inrymmer mer nu. Jag har tillåtit mig att ta plats i olika sammanhang där det är viktigt. Jag omfamnar mitt engagemang mer och riktar den kraften där jag också kan få tillbaka den.

Flera gånger under året har jag medvetet mött skuggor från mitt förflutna. Livet har visat mig till barndomens platser och människor som berättat om viktiga delar av mitt förflutna. Med det har jag blivit smärtsamt påmind om mina tidiga livsmönster och synat dem noga. En ny ilska, som en helig vrede, har väckts upp i omsorgen om den värnlösa människa jag en gång var. Hon som var värd så mycket mer och som jag vill ge allt nu. I egenterapin (som jag gör i utbildningen) har jag övat på att hitta min busiga och lekfulla sida för att återta leken och glädjen som blev kantstött tidigt. Jag har också släppt taget om relationer och beteenden som levt kvar i mina skuggor, för att skapa frihet i något nytt. Andra skuggor försöker jag lära mig att leva med så länge de håller sig kvar.

Arbete: att bli sedd och hitta balans

Med start av den andra terminen av utbildningen insåg jag att jag behövde jobba något mer än halvtid och under våren var jag mer flexibel i mina arbetstider. Att pressa in möten i redan fullspäckade arbetsdagar och sedan ha studiedagar i ett helt annat tempo innebar för stora svängningar i min energi. Under våren hittade jag en mer behaglig balans.

I mars vände också min arbetssituation till något tryggare i och med att jag fick en ny chef. Hon har varit ett ovärderligt stöd i att möta mig i de anpassningar jag behöver för att utföra mitt jobb som mitt bästa jag. Jag har känt mig sedd på nya sätt i mina styrkor och ansträngningar, liksom i mina utmaningar och hur jag tacklar dem.

Med en ny socialtjänstlag och nya arbetssätt enligt metoden Signs of Safety har jag fått utveckla mitt brukar- och barnperspektiv. Sommarens heltid i beredskapsschemat var ett överväldigande maratonlopp som riskerade att utmatta mig, men där jag höll mig noga till att sätta hälsan först. När jag landade i stugan på semestern var det som att all stress rann av mig. Jag behövde naturens stillhet.

Hösten rivstartade med nytt team, ny teamledare, nytt arbetssätt och fler beredskapsdagar. Det tog tid innan jag förstod varför det var så svårt att få ihop arbetet på min arbetstid och när jag såg att jag var i beredskap nästan alla arbetsdagar fick jag tänka om och kommunicera mina behov utifrån det. Jag ledde också i år den årliga egengranskningen. Som jag så fint fick speglat var det min förmåga att “vara flexibel i en hållande föränderlig struktur” som gjorde att hösten fungerade trots allt. Medarbetarsamtalet i slutet av året berörde mig på djupet. Att få bli sedd för det engagemang jag har och värderad för den jag vill vara som socialsekreterare - det finns nog inget som överträffar det för mig. Mitt arbete handlar inte om prestation och jag är så tacksam att min omsorg får nå människor.

Utöver mitt vanliga arbete har jag också gjort ett fotoprojekt med fina Kajsa under hösten. En septemberdag fotograferade vi portätt med yogapositioner på ett berg. Efter många timmars bildbehandling kvällar och helger levererade jag det sista av 40 foton som blev en inspirerande yinyogakortlek. Jag påminner mig om att när jag får samskapa i rätt energi med rätt människor, och låta det ta den tid som behövs med marginaler som möjliggör närvaro, blir det både roligt och meningsfullt.

Utbildning: att inte kunna och fortsätta ändå

Jag minns hur jag i början av året kände mig så självsäker i att äntligen få ta mig an arbetet med klienter i terapi. Det får mig att le ömt och skratta lite åt den något naiva och ändå viktiga inställningen jag hade då. Den behövdes för att ta mig förbi de stormar av självtvivel och den yrsel som skulle komma. Jag vet nu att jag har en god grund att stå på. Jag har medkänslan, engagemanget, nyfikenheten med mig. Det jag inte hade lika självklart var grunden i ACT-teorin, metoderna och förhållningssätten som följer av det. Såklart!

I slutet av termin två såg jag smärtsamt tydligt vad jag inte kunde, vad jag inte förstod. Det var som att se en skattkista med kompetenser utan att ha hittat nyckeln. Det var först i slutet av sommaren, när ny kunskap hade fått processas som jag såg mig själv förhålla mig på nya sätt som grundade sig mer i ACT. Jag tog mig an nya klienter och övade mer och mer. Vågade testa nytt, vågade släppa mina gamla sätt och lita på min nya kunskap och intutition.

Under våren frågade min kursare som också är uttryckande konstterapeut om jag ville göra en workshop med henne där vi kombinerade ACT med uttryckande konst. Det kändes så spännande och med förberedelser såväl innan, under och efter sommaren gick vi igenom en process tillsammans som var så vacker. I mitten av oktober höll vi en tvådagars-workshop med sex deltagare där sårbarhet omfamnades i gemenskap, värme och meningsfullhet.

I höstens terminstart var jag eld och lågor. Jag beskrev det som att jag hade hittat mitt inre “ACT-väsen” som allt mer instinktivt visste hur den skulle svara an i sessionerna. Jag kunde också förhålla mig till mina egna tankar, känslor och mina självberättelser på nya sätt. Jag som alltid haft ett behov av att sätta ord på processer och skapa berättelser runt det som ramar in upplevelser kände allt mer att jag mest bara ville uppleva det inom mig. Många gånger har orden varit överflödiga. De har stört processen. Närvaron, upplevelsen här och nu och att bara tillåta det att få finnas och leva har varit viktigare.

Nu i slutet av året har kunskapen mognat en nivå till. Hur märker jag det? Jo, den där smärtsamma medvetenheten om vad jag ännu inte kan är påtaglig igen. Så nu får jag ta mig an en rond till av det där självtvivlet och omfamna osäkerheten. Med vänliga hälsningar den helt vanliga människan som vill vara en trygg, modig och medkännande terapeut. To be continued…

Skrivandet: att lita på mitt eget uttryck

Det har funnits en stark längtan efter berättandet genom året. I januaris första dagar fanns det ingen hejd på inspirationen. Sedan tog vardagen vid. Jag har försökt fångat mellanrummen och låtit orden flöda. Under stugsemestern fick jag hjälp av min skrivande vän att återta inspirationen. Jag såg fortsättningen så tydligt. Och så kom den intensiva hösten och tog över. Nu i julledigheten fick jag återigen hjälp av samma vän att hitta hem i mitt sätt att skriva. Jag har så länge försökt passa in i skrivlärans mallar och regler. Min intuitiva relation till orden går vilse i det. Det är ovärderligt att ha en vän som hjälper mig att se min egen väg. Berättelsen lever på ett annat sätt nu. Den är fri. Den kan finnas i all sin spretighet. För det är annat som binder det samman. Trådar som nu vävs in i något som tar mig framåt.

I backspegeln har 2025 varit ett år av vilt växande. Jag har utmanat mig både socialt och i lärandet som samtalsterapeut. Många gånger har jag kastats in i insikter som nästan fått mig att tappa balansen. Det förflutnas skuggor har hamnat i skarpa ljus. Mina egna föreställningar har slagits i spillror. Andras fördömanden och min egen sårbarhet har värkt fram en starkare inre kärna. Jag har kastat mig ut i osäkra situationer och stressiga tider. Hållandet har funnits i nära relationer, medveten närvaro och naturens famn. Det kom extra nära i sorgen efter Asla. Många gånger har jag längtat efter det kravlösa varandet utan att helt och fullt kunnat ge mig det. Rörelsen har varit min väg till stillhet. 2025 lärde mig att sorgen visar kärleken, att jag behöver gå vilse ibland för att hitta hem, att andras berättelser om mig inte behöver bli min sanning och att jag klarar svåra saker en stund i taget. Livet är nu. Jag kan inte vara någon annanstans. När jag är i det som är finns det inget att vara rädd för. I nuet är jag alltid trygg.

*

Vad lärde du dig 2025? Vad vill du ta med dig?

Stjärnögonblick från november 2025

November är dimmiga morgnar och skymtande blå himlar, frostbeklädd natur och längtan efter dagsljus.

Med en viss brist på energi och högre smärtnivåer har jag tagit mig igenom november. Marginaler för återhämtning, extra sömntimmar och sänkta krav har varit hjälpsamt. Det tuffaste är att ställa om, att märka hur jag fungerar sämre rent kognitivt och acceptera det. November har också kommit med smärtsamma påminnelser och nya perspektiv gällande människor i mitt förflutna. Precis som med annan smärta behöver sorgen och ilskan få finnas och få sin uppmärksamhet tills jag kan grunda mig på nytt. När gråten får skölja igenom smärtan finns det nytt utrymme att andas i.

Utbildningens tredje termin har inneburit handledning och pass om parterapi, funktionell analytisk psykoterapi och självmedkänsla i Stockholm. Klientarbetet fortsätter att berika mig med sina utmaningar och innerliga stunder. Både utbildningspass och egna klientsamtal rör om i mig och ger mig nya perspektiv på mig själv och andra. Ibland känner jag mig helt vilse och ibland är det så självklart.

Arbetsdagarna har känts mer slitsamma än vanligt tills jag insåg orsaken: att jag nästan bara har beredskap de dagar jag jobbar. Det blev tydligare varför det har varit så svårt att planera min tid på jobbet och jag kunde lättare anpassa mig efter det. Jag har knutit ihop höstens projekt med en presentation för enheten av vårt arbete och känt stolthet i det. Jag har avslutat en utbildning om kopplingen mellan beroendesjukdom och våld i nära relation som kom nära och gav perspektiv. I slutet av månaden har jag förberett mig för medarbetarsamtal genom att utvärdera och se vad jag vill utvecklas i kommande år.

Säsongen för energilöshet och ökad värk visade sig synka med att både vårdcentralen och Försäkringskassan har orimliga väntetider… Det är också ganska orimligt att varje år gå igenom långa administrativa processer för en kronisk sjukdom som inte kommer ändras. Det är lite extra skört ekonomiskt efter 1,5 år på halv lön - men än håller jag i.

Det kanske största stjärnögonblicket i november var nog ändå när jag kunde leverera de sista fotona till Kajsas yinyogakortlek! Så genuint vackert att få göra detta med henne och dessutom i en anda av autenticitet, kärlek och närvaro. Här kan du beställa den!

Några andra ljusa stunder i november:

✨ Att ha en höstjacka som är som en mysig sovsäck.

✨ Svärmande malfjärilar i mörkret som lyste upp i gatlyktornas sken.

✨ Göra en övning i handledning (om min utmaning att ev. starta eget företag) och gå igenom både rädsla och sorg för att sedan möta min inre kraft än starkare när de känslorna hade fått flöda igenom.

✨ Utsikt över frostbeklädd natur från bergstoppen.

✨ Ett samtal med en förälder som sökte stöd som öppnade upp henne inför sin egen förmåga att be om hjälp.

✨ Möta en eldig skymning längs horisonten en vilsam stund på berget.

✨ Stjärnan på administrationen som sätter upp träffande citat år efter år och prickade helt rätt i känslan av november med ”Allting går, och går det inte så går det ändå”.

✨ När vi alla stannade upp i förundran under ett stort nätverksmöte för att betrakta den första snön falla.

✨ Krypa under värmefilten när smärtan tog överhanden och känna sömnen falla över i lättnad.

✨ Allhelgonaljusen som tröst i sorgen.

✨ Att ha en förstående huvudlärare när deadline för en studieuppgift blev för snäv - och få extra tid.

✨ Nysandad gångbana längs vattnet efter månader av översvämmade ställen.

✨ Rollspel om parterapi där mina kursare gick all in och skapade en rejäl utmaning för vår handledare! Så roligt!

✨ En vän som öppnade upp i något svårt och släppte in mig i det.

✨ Frostkanter på löven och grässtråna. Naturens kreativitet!

✨ Återknyta till berättelsen i skrivandet de stunder som ges och känna det som ett pågående liv inuti.

✨ Få bekräftelse på att de svåra val jag gjorde för några år sedan var viktigare än jag då förstod.

✨ Låta mina skoavtryck fylla i andras i decimeterhög snö.

✨ Bli så berörd av att se min träningsklients skiftning de senaste månaderna och höra hen själv säga ”jag känner det själv”. Det strålar ut och in!

✨ En vän som kom med en ljusbukett. Så vackert och berörande!

✨ Dyka förbi julmarknaden i stan bara för att få lite kramar och vänliga ansikten.

✨ Dricka te och skriva dagbok i skenet av levande ljus.

✨ Gnistrande snö i skogslandskapet.

✨ Blå himmel ovanför Riddarholmen på lunchrasten. Inte fy skam i november!

✨

Vad har lyst igenom till dig i november?

Circular Monday - i omsorg om morgondagen

Circular Monday är en motreaktion i en värld som konsumerar resurser som om det inte fanns en morgondag. För det är vad som sker när vi inte stannar upp, tänker efter och bryr oss om hur vårt agerande påverkar framtiden.

För mig handlar cirkulär ekonomi och hållbarhet om att bry sig. Att ta vara på det vi har, vara närvarande i det som livet erbjuder helt gratis och värna om våra verkliga värden som människor.

Vi blir inte lyckligare av att konsumera mer. Istället kan vi uppleva mer egenmakt, omsorg, tacksamhet och mellanmänsklig närvaro när vi istället tar vara på de resurser vi har. Vilka avtryck vill du lämna till eftervärlden? Vad vill du skapa av din tid här på jorden?

Inför Black week kan du välja annorlunda. Idag har många hållbara initiativ och företag erbjudanden som inte skadar vår natur och som tar vara på jordens resurser. Välj grönt. Välj cirkulärt. Välj det som ligger nära ditt hjärta. ♥️

10 sätt att konsumera cirkulärt

Här är mina tips på hur du kan göra cirkulära val varje dag, året runt. För en mer hållbar morgondag.

Använd det du har

Det bästa du kan göra. Det mest hållbara valet är att använda det du redan har om och om igen. Vårda det. Behandla det som något du bryr dig om och värdesätter.

Släpp taget om trender och det inlärda behovet av att följa strömmen. Hitta det som är viktigt på riktigt för dig. Omfamna det.

Se det som en utmaning! Hur länge kan du få något att hålla? Det går t ex ganska fort att skapa en cirkulär hemmaodling genom att spara frön från år till år.

Hur länge kan du vara fri från köp som inte handlar om grundläggande behov?

Jag har flera helt och nästan helt köpfria år bakom mig och har idag mer en känsla av avsmak inför köp. Köpsuget finns inte alls.

Tips: Inspiration för köpfrihet

Laga, lappa, reparera

Gör enkla reparationer med nål och tråd, lagningslappar, limma och laga. Be någon om hjälp om du behöver. Lär dig något nytt genom böcker, sociala medier, instruktionsvideor eller studiecirklar.

Om du inte har tid och förmåga att laga själv finns det proffs som kan göra det. Skräddare, skomakare, reparatörer… Ofta till en mindre summa dessutom. Fixa cykeln till våren hos en verkstad, lämna in skor, anpassa eller laga favoritkläderna så att de håller ett tag till. Guld värt!

Tips: repamera.se

Dela och låna

Dela med dig av det du har eller dela gemensamma ägodelar med andra. Vanligast här är kanske transportmedel och hus som bil, cykel, bostad, sommarstuga eller en öppen arbetsplats/kooperativ. Grannar kan också dela verktyg osv. Låna på biblioteket! Och kika in Fritidsbanken!

Tips: Fritidsbanken

Hyr

Hyr redskap, elektronik, utrustning, bil eller annat du behöver tillfälligt.

Tips: hyr bil via gomore.se

Byt

Ordna eller delta i klädbyte, leksaksbyte, fråga runt i bekantskapskretsen om det är något någon behöver eller som någon har som du behöver. Jag och min kollega brukar byta så att jag får ved till min julkrans och så att hon får något till odlingssäsongen. Att byta tjänster är ofta något vi gör utan att ens tänka på det, som rådgivning eller flytthjälp. Vad kan du erbjuda? Vad kan andra erbjuda dig?

Tips: Naturskyddsföreningens klädbytardag

Second hand

Utbudet second hand är översvallande. Allt vi behöver finns redan. Om du kan odla tålamod och gå på skattjakt hittar du snart det du letar efter. I fysiska butiker eller online. Böcker, kläder, prylar, gammalt hållbart porslin, möbler, rekonditionerad elektronik. You name it! Och lämna gärna in det du själv inte har användning för så klart.

Tips: refurbed.se

Återbruka

Hitta ett nytt användningsområde för något istället för att kasta det. Slitna lakan funkar utmärkt som rengöringstrasor, en gardin kan bli en sommarklänning och trasiga strumpbyxor kan bli hårsnoddar. Gamla verktyg kan bli vackra inredningsdetaljer. Endast kreativiteten sätter gränser!

Tips: eko_ekonomen

Rädda svinn

Rädda matsvinn eller annat svinn både hemma och hos butiker, restauranger, bagerier och blombutiker. Det finns många appar med dagliga svinnkassar och i de flesta butiker finns svinnlådor. Bäst före är ofta bra långt efter - använd dina sinnen för att avgöra, inte datumstämpeln. Du kan också köpa odlingsfrö till nästa år när säsongen är över och liknande exempel.

Tips: TooGoodToGo.se

Återvinn

Om något inte längre går att använda eller laga - lämna in det för återvinning. Då tas det som går tillvara i möjligaste mån. T ex pantburkar, pappersförpackningar osv. Glöm inte att återvinna elektroniken - lämna in din gamla dator/telefon så att den kan få nytt liv hos någon annan eller i ny form.

Tips: Så sorterar du rätt

Upplev

Det bästa sättet att undvika onödig konsumtion är att ta vara på det livet erbjuder som är helt gratis. Relationer, naturen, fysisk aktivitet, kreativitet, medveten närvaro, biblioteksböcker, en god natts sömn, kramar och mellanmänskliga samtal.

Tips: din kommuns lokala aktivitetskalender och lokala naturreservat

Hur konsumerar du cirkulärt i din vardag?
Har du fler tips att dela med dig av?

Stjärnögonblick från oktober 2025

Oktober är omslutande dimmiga morgnar, eldiga höstträd och kallare grader. Om det är något jag har förundrats mest över denna månad så är det uppenbarligen dimman. Mitt favoritväder alla gånger.

Det känns nästan orimligt att jag har kunnat göra så mycket i oktober. Tack och lov började jag månaden med några dagars semester för att hinna ikapp det andra i livet och lyssna in mig själv.

Jag har varit extra dagar på jobbet i oktober då jag har haft ansvar för vår årliga egengranskning. Det har också skett ovanligt många oväntade vändningar i mina klientkontakter som tagit extra tid. Den senaste ändringen i arbetssätt synkar inte heller helt med att jag jobbar deltid, vilket blir en utmaning i sig. Det ändras igen efter årsskiftet. Hoppas att sista terminen med studier ska synka bättre med jobbet.

Sista terminen? Ja, jäklar. Snart är jag 75 % samtalsterapeut. Något jag redan omfamnar helhjärtat med mina underbara modiga träningsklienter, förberedelser och efterreflektioner av sessioner, handledning och utbildningspass. Jag känner mig mer grundad i rollen och i mina bedömningar, mer ”hemma” i ACT och hur jag förhåller mig till min egen psykologiska flexibilitet som terapeut. Mäktig känsla!

Utöver jobb, studier och klienter har jag haft två andra projekt igång. Helgen 18-19 oktober höll jag och min kursare en workshop i ACT och uttryckande konst för 6 deltagare. Efter månader av förberedelser blev det verkligen SÅ bra! En verkligt vacker process i närvaro och trygghet.

Det andra projektet är ett fotojobb med en person som ger mig ljuvlig energi. Hon skapar en yinyoga-kortlek med positioner som inspiration för den som vill variera sin praktik. Briljant idé! Och inom ett par veckor (peppar peppar) är den redo för tryck! Så det är vad jag gör kvällar och helger. När jag inte hänger i skogen. För ja, det ruckar jag inte på. Hur lång att-göra-listan än har varit i oktober (ibland 40 punkter för en dag) är det återhämtningen bland träden som gör all skillnad för mig. Träden som bara låter mig få vara. Där behöver jag inte göra. Den balansen är helt avgörande.

Nu ska jag trappa ner görandet och gå in i vintervilans varande. Mindre jobb, mer klientfokus, mindre prestation och deadlines och mer närvaro.

Så, här är några stunder av närvaro från oktober:

✨ Träffa på en gosig katt på gatan och få klappa länge, länge.

✨ En föreläsning i traumamedveten omsorg som gav handfasta verktyg i arbete med människor i kris.

✨ Att mötas av respekt och förståelse när jag bad om hjälp och att få stå i både min sårbarhet och styrka samtidigt. Jag behövde förbereda mig själv inför en utmanande situation som väcker gamla smärtsamma erfarenheter. 

✨ När löven lägger sig som broar över lervägarna. 

✨ När en klientens ögon lyste av engagemang och hen sa ”det här är viktigt på riktigt”. 

✨ Dimman i skogen om morgonen när vägen bara stegvis syns framför min blick och trädens struktur och färg blir framträdande i det grå. 

✨ Blicka ut från ett berg och se regnmolnen närma sig, med regn längre bort vid horisonten.

✨ Känna den heliga ilskan i att minnas hur mitt yngre jag blev lämnad ensam. Kraften i att idag vara en vuxen som står upp för henne och ser henne.

✨ Fascinationen över hur stora hattar svampar kan ha.

✨ Tid att vara. Bara vara.

✨ När mitt inre ACT-väsen dök upp och sa ”låt det rulla” när stresstankarna spann iväg.

✨ Min varma mössa som håller om i kalla väder.

✨ När en deltagare såg valv i ljushållarna (formade som lotusblommor) efter läsningen av dikten ”Romerska bågar”. Nu påminns jag om det med värme varje gång jag tänder dem. 

✨ Studier i höstskogen med fågelsång och lövprassel som bakgrundsljud.

✨ Eldiga färger i lönnträden 🍁

✨ Känslan av synkronicitet med min kursare när vi under månader i process levererade workshopen, sida vid sida. Att fylla i varandras mellanrum. 

✨ Att ha en god energi när jag behövde få många uppgifter gjorda på kort tid.

✨ Den trygga atmosfären i workshop-gruppen som gav utrymme för upplevande och delande i modig sårbarhet.

✨ Att få uppleva när en klient lägger märke till sin egen process.

✨ Två bockar som tornade upp sig på kullen i dimman som i en gammal saga.

✨ Ett samtal som jag oroade mig för som istället blev motsatsen: ett inlyssnande samtal där jag kände mig sedd och hörd.

✨ När jag gjorde mitt dagsschema och la in ”lyssna inåt” som en aktivitet i en intensiv dag.

✨ När klienten och jag matchade färg på kläder i sessionen.

✨ Att öva på busighet och lek som en del av min egenterapi i ACT. Otroligt roligt (och ganska obehagligt sårbart). Som när jag på min morgonpromenad tog några steg baklänges mitt i morgontrafiken.

✨ Att möta Stockholmsmorgonen i dimman och att veta att jag ska till ett sammanhang som tar emot mig precis som jag är.

✨

Vad har förundrat dig i oktober?

Stjärnögonblick från september 2025

September är regnrusk, höstvindar och brittsommar. Regnbågar och solregn, sjunkande temperaturer och en hösttermin som drar igång. September är födelsedagsmånaden och i år firade jag dagen med kursarna på ACT-utbildning, med sång och kramar. Vänner överröste mig med kärlek både före och efter dagen.

Höstens energi drog in som förväntat med extra täta utbildningsträffar i Stockholm. Varje vecka fick jag spendera en eller flera dagar med kursarna i handledning, pass om beteendeanalys och om ACT i grupp. Ihop med det praktiska arbetet med träningsklienter och all ny kunskap som gradvis landar av litteraturen har växandet ibland gett mig svindel. Det är som om nya nivåer av metodens förhållningssätt klickar i mig snabbare än jag själv hinner registrera. Rätt som det är märker jag bara att jag gör annorlunda i terapisessionerna. Mäktigt!

På jobbet har det varit en del skiften och förändringar som jag inte riktigt har landat i än då jag ju bara varit där halva veckor. Jag har en ny teamledare, ett nytt team och har nu gått grundutbildningen i Signs of Safety - ett arbetssätt för socialtjänsten som jag verkligen gillar och nog till stor del egentligen anammar redan. Det är dock en hel del nytt att integrera i mig.

Utöver jobb och utbildning har jag också två projekt pågående. En vacker mulen septemberdag hade jag och Kajsa en magisk eftermiddag för att skapa foton inför hennes kommande yogakortlek. Bildbehandlingen tar sin tid och är också utvecklande. Att få jobba med just Kajsa gör det så meningsfullt och inspirerande!

Om några veckor är det dags för mig och min kursare att hålla en workshop i ACT och uttryckande konst (i Eskilstuna). Vi har förberett intensivt, planerat materialinköp, marknadsfört och brainstormat och strukturerat de två dagarna. Än finns det platser kvar!

Eftersom jag visste att det skulle vara en intensiv månad ansökte jag redan i somras om semester den här veckan. Det gjorde det möjligt för mig att ta mig iväg till min vän Elina i Varberg några dagar. Något vi pratat om i många år. Och när jag började skriva detta var jag på väg hem från dagar av bad i havet, öppna nära samtal och varma kramar. Jag önskar att oktober ska bli en månad där saker mer faller på plats och det intensiva tempot jämnas ut.

Mina bästa ögonblick i september:

✨ Känna en så innerlig omsorg över det barn jag en gång var när jag besökte en av barndomens platser på nytt.

✨ Äntligen komma fram till Varberg och få krama om Elina!

✨ Att höra en stor fågels vingslag genom luften över ån.

✨ Snubbla över ett hav av trattkantareller.

✨ Månstenen som finns nära mig sedan jag fick den i födelsedagspresent av en dyrbar person. Så vacker!

✨ Ett mejl som berörde djupt och skickade in strimmor av hopp i något som är svårt.

✨ Vila ögonen i rådjursögon. Så nära, så nära.

✨ Att få höra ”jag fick sån energi av att höra din röst” och känna att det är så ömsesidigt.

✨ Två dagars utbildning med mina kursare som kändes som en retreat av närvaro, perspektiv, insikter och kroppslig sinnesro.

✨ Solnedgången över havet från Getteröns klippor.

✨ Bli inspirerad till tusen av en utbildare i Signs of Safety och att när jag uttryckte det bli speglad i att jag tycks ha förhållningssättet med mig. Fin bekräftelse på det jag också kunde känna i mig.

✨ En förmiddag på jobbet då jag för ovanlighetens skull kunde rycka in och hjälpa till. Att få vara till nytta lite extra.

✨ Bada i solnedgångens sista strålar i havets salta vatten med en vän vid min sida.

✨ Landa på en väns brygga i dagens sista solstrålar.

✨ Skriva på tåg! Bokprojektet som börjar vakna till liv igen.

✨ Utsikten från Hiaklittens sista stopp efter en lång vandring och när Elina sa “fota du så sätter jag mig i mitt träd” och hur hon tog den platsen som att den var gjord för henne.

✨ När svindeln över all ny kunskap kunde landa djupare som insikter och visshet.

✨ Att uppleva mig själv göra det jag så länge tänkt att jag inte kan, och göra det på mitt sätt.

✨ När en person jag ofta möter på skogspromenader sa ”du ser alltid så glad och vänlig ut, jag blir glad när jag ser dig”.

✨ Strosa på konstmuseet och på Eskilstunas gator sent under kulturnatten i en reflekterande tystnad.

✨ Att bli så berörd och uppfylld under fotosessionen att jag både skrattade högt och blev tårögd flera gånger.

✨ Pirret i magen av de första deltagarna till workshopen.

✨ Planera en resa till en vän för första gången på flera år. Den ovana känslan av frihet i tid och rum som öppnas.

✨ När solens sken kom fram just under den del av fotosessionen då vi skulle porträttera vilopositioner. Moder Jord var i synk med oss i varje steg.

✨ Att betrakta morgondimman över Sörmland från tågfönstret, med barnets förundran i blicken.

✨

Vad fångade din uppmärksamhet i september?

Stjärnögonblick från augusti 2025

Augusti är kvällsbad i guldljus, fuktig luft i lungorna, svalare vindar och skiftande toner i djupa skogsdofter. En tröskel till hösten att få vila på en stund.

Jag ramlade in i augusti från mer intensiva jobbveckor än jag hade ork till. In i en semester som hade hägrat vid horisonten. Den första semesterveckan var det därför fokus på återhämtning och förberedelser för att förebygga stress efter semestern. Jag studerade kurslitteratur i den takt hjärnan orkade med. Mest vilade jag i skogens stillhet och lät min kropp omslutas av mjuka vatten. Andades djupt. Rotade mig. En vän kom på besök över lördagen och vi rotade oss tillsammans.

En eftermiddag planerade jag och en kursare vår workshop i ACT och uttryckande konst som vi håller i Eskilstuna i oktober i samverkan med Studiefrämjandet. Några dagar senare hade vi också ett samverkansmöte. Skönt att få en grundplan!

Jag lånade också en väns bil en dag för att värma upp körförmågan. Den andra veckan skulle jag nämligen köra iväg på stugsemester! Precis som förra året hyrde jag en stuga på Sörmlands landsbygd. Där njöt jag till fullo av Moder Jords skatter. Sjöbad, svamprika skogar, nära möten med djur, dimslöjor och åkermark. Tystnaden!

Jag fick också erfarenheten av att köra i diket och få hjälp att ta mig upp! Haha, alltså jag backade liiiite för nära ett dike som var väääldigt djupt. Så kan det gå. 🙈 Ingen skadades (förutom mitt ego). Tyvärr fick backkamerorna sig en stöt och utan full försäkring av hyrbilen blev självrisken min. Lesson learned! Och jag fortsatte njuta av stuglivet, kom igång med bokskrivandet som jag längtat efter - och kom hem säkert. Allt lugnt!

Den tredje veckan var jag lite mer återställd. Nästan så att det var svårt att göra något när varandet dominerade. 😅 Jag ville ta chansen att besöka vänner som jag alltför sällan träffar annars, då orken och tiden att resa iväg sällan finns. Det blev två resor till Västerås och Skövde där jag fick knyta an till viktiga människor i mitt liv som jag önskar fanns närmare.

I måndags drog vardagen igång. Jag valde i förra veckan att hoppa av ett event jag skulle ha hållit igår. När jag såg schemat för min vecka var det omöjligt att se hur det skulle hålla. Två dagar i Stockholm med utbildning och handledning. Därefter följde tre dagar på jobbet. En grundutbildning till studiecirkelledare, ett avstämningsmöte och en träningsklient kvällstid. Det hjälpte att veta att helgen var fri. Jag höll medvetet tillbaka mitt tempo för att värna min energi. Det underlättade i att återknyta till glädje, samvaro och engagemang på jobbet och att delta aktivt i handledningen.

Under månaden har jag haft flera samtal med träningsklienter, som jag har flera av nu efter sommaren. De timmarna är överlägset bäst varje vecka! Hur mycket självtvivel och prestationsångest jag än brottas med inför det så rinner det bara av mig i närvaron vi möts i. Så vackert att få vara med och att själv få utrymme att växa.

Ett lite mer nära fokus, i ögonblicken, kommer här:

✨ Guldljuset på landsbygden i augusti. Naturen som skiftar färg mot höst och hur ljuset förstärker färgerna. Andäktigt!

✨ Få mysa med norska skogkatter hemma hos min kursare <3

✨ Skriva bok på tåg! Bästa platsen (när det inte är fullsatt) 🙏🏼

✨ När ett litet barn tog ögonkontakt med min vän, kisade och fladdrade med ögonlocken. Lite som när katter visar kärlek. Hur det skapade de ljuvligaste skratt direkt från hjärtat hos oss båda.

✨ En övning i ögonkontakt på handledningen som skapade extra trygghet i gruppen.

✨ Katten Torsten vid stugan som i sin närvaro hjälpte mig att komma nära sorgen efter Asla en stund.

✨ Kreativt samskapande med två av mina favoriter i terapiformer: uttryckande konstterapi och ACT.

✨ Sitta uppe sent med en nära vän och prata livets utmaningar tills ögonen gick i kors.

✨ När det enda som hörs är syrsorna.

✨ Få kommentaren ”oj så modigt” tre gånger efter varandra av samma person som inte förstod riktigt hur jag fortfarande kunde bada i det kalla vattnet.

✨ Rådjuren på kalhygget i skymningen.

✨ Återse kollegor efter semester och känna en värme spridas i kroppen.

✨ Ett myller av gräshoppor.

✨ När jag skulle packa ur bilen efter stugsemestern och en ung kille kom och hjälpte mig att bära in allt.

✨ Fåglarnas mäktiga v-formationer över himlen.

✨ När två barn som jag har följt länge vågade ställa svåra frågor i vårt möte.

✨ Förbipasserande medmänniskor som visade djup omsorg och hjälpte mig upp efter att jag hade backat ner i ett dike.

✨ Att få vila blicken i ett par rådjursögon en lång stund i skymningen.

✨ Besöka en nära vän och få prata öppet om inre och yttre kamper utan filter. Känna en längtan efter att ha henne närmare.

✨ Fynda porslin från Rörstrands serie Gröna Anna på en lantloppis till rimligt pris.

✨ Att vakna av soluppgångens ljus som föll in i glasverandan och se morgondimman över fältet.

✨ En insikt och upplevelse som jag inte behövde sätta ord på. Den blev direkt ett med mitt varande.

✨ Att dela skrivandet med någon som kan hålla min berättelse i två varsamma händer. Hur det skapade perspektiv som gav flow.

✨ Känna hur all stress rann av mig direkt när jag kom till stugan. Hur allt saktade ner och öppnades upp.

✨ Att möta Stockholmsmorgonen utan någon som helst stress, bara med lugn och förundran inför all rörelse omkring.

✨

Vilka ögonblick vill du ta med dig från augusti?

Stjärnögonblick från juli 2025

Juli har bjudit på trettiogradig värme och skyfallsvarningar, lätta sommarregn och regnbågsmagi. Mina ögon har öppnats vida av regndroppar vilandes på daggkåpor och lekande svalor i vattenbrynet. Smultron, kantarell, blåbär har kantat mina vandringar till skogs. I sommarkvällarnas stillhet har jag omslutits av vatten ibland varmare än lufttemperaturen. Naturen tar emot mig och jag låter den.

Juli har varit min mest intensiva månad på året. När samhället går på semester utmanas socialtjänsten, där de flesta också är på semester. De vi möter har svårare problembild eller en mer akut sådan. Det märks att utsattheten och konflikterna eskalerar när stödet tunnas ut. Det är både meningsfullt och utmattande att stå i och försöka hjälpa till på bästa sätt.

Med oväntade sjukskrivningar och tuff arbetsbelastning de flesta dagar har det också inneburit mer oförutsägbarhet och beredskap än normalt. Vissa dagar har det varit svårt att få ihop det. Några dagar har det funnits tid att ta pauser och umgås med kollegor som jag annars inte hinner prata ordentligt med. Jag värderar de ögonblicken högt. Det gör arbetet tryggare när vi känner varann bättre.

Jag har varit lyhörd och tagit varje symptom på allvar. Sjukskrivit mig de dagar då kroppen höjt volymen på varningarna. Gått tillbaka till jobbet med mjukare rörelser. Ändå har det varit svårt att hitta återhämtningen. Nu väntar tre veckors semester och jag hoppas att det ska räcka för att orka med, och trivas med, höstens utmaningar.

Livet har inte bestått av så mycket mer än jobb i juli. Några samtal med träningsklienter har det blivit - och det ger mig alltid något extra att leva på länge. På helgerna har jag gett mig extra sömn, skogsbad och vattenbad. En dag prioriterade jag att ta emot en vän och hennes partner på besök och två kvällar mötte jag upp en annan vän i bad och solnedgång. Värdefulla stunder som finns kvar i hjärtat.

Här är några fler värdefulla stunder från juli:

✨ Möta skymningen på berget med horisontens disiga lager framför ögonen.

✨ Att kunna gå en halvtimme tidigare från jobbet. Och med det också hinna hem innan åskovädret brakade loss med skyfall.

✨ Samarbete med kollegor när det egentligen var alldeles för mycket att hantera samtidigt. Att vi fick ihop det tillsammans efter bästa förmåga.

✨ Dagg som glittrar i morgonljuset.

✨ Ett barn som lurade sin förälder för att få ta ett dopp till efter att föräldern precis fått upp barnet - efter tio försök. Jag log med hela kroppen.

✨ Nyckelpigans färger och former och hur det där skalet samtidigt kan vara vingar! Hur kan naturen skapa något så fascinerande? 🐞

✨ När ett känslomässigt svårt möte var klart och jag hanterade det bättre än orosrösten i mig förutspådde. Att landa hem i mig själv efteråt.

✨ Smulton som smälter i munnen.

✨ En kvinna i kimono och korg i handen som gick mot badbryggan i en guldig skymning.

✨ Staplar av trädstammar längs skogsvägen med varje träds unika ringar, storlek och form.

✨ När en vän delade fyra ögonblick från sin dag då hon tänkt på mig. 🥰

✨ Autenticitet i möten, att få förtroenden när människor blir mötta i det medmänskliga.

✨ Knasigheten i att inleda utredning enligt 11 kap 1 § socialtjänstlagen (gamla lagen) och avsluta med att bevilja insats enligt samma paragraf (nya lagen).

✨ Möta upp en vän i sommarkvällen och ta ett kvällsdopp ihop.

✨ Ladubyggnader i faluröda fasader som bär byggnadskonstens skönhet.

✨ Harungar skuttandes över gräsmattan. Sååååå bedårande söta!!!

✨ Tryggheten i 20 års vänskap som bryggar över tid och rum även när vi inte kan ses så ofta.

✨ Simma jämsides med en bäver (ca 5 m bort) i vindstilla vatten och trygghet.

✨ Att få undan dokumentation som lagts på hög och känna lättnaden landa i kroppen.

✨ Ett lätt sommarregn som bara droppar av svalka i en varm kväll.

✨ En disig horisont.

✨ Att se regndroppar studsa mot vattenytan från horisontell vinkel vid bad i regn.

✨ När min vän som har den magiska förmågan att hitta fyrklöver berättade att hon hittat ett helt gäng ”i förbifarten”. 🍀

✨ Ett gäng tonåringar som stannade upp och sa ”kolla” pekandes på den eldiga solnedgången och bara stod tysta och betraktade den en stund.

✨ Solens blänk i Mälaren efter mysig samvaro med vän på vår klippa.

✨

Vad har värmt ditt hjärta i juli?