Där kräftorna sjunger är en bok med poetisk kraft. Om mänsklig styrka och ensamhet, ackompanjerad av naturens vidunderlighet. Kya Clark, berättelsens huvudperson med öknamnet “träskflickan”, lever avsides vid North Carolinas kust. Berättelsen om henne, och mordet på den unge stilige mannen i området, tvinnas samman i en icke-kronologisk följetong. Ledtrådar och livstrådar bygger ett magnifikt pussel med nerv. Delia Owens berättar om hur ett övergivet maskrosbarn överlever i samklang med naturen och hittar sin inre växtkraft, om rasism och fördomar och också om kärleken som finns där på andra sidan vattnet.
När jag började läsa kändes det inte så mycket. Det var nästan frustrerande att känna det som om fakta rabblades upp utan nerv. Jag undrade hur den här boken kunde ha blivit så uppskattad och omtalad. Men inledningen växte så småningom ihop med resten av berättelsen och var alldeles nödvändig för fortsättningen. Senare i läsningen fanns det scener som tog mig tillbaka till början med hjärtskärande skärpa och greppade tag i mig djupt.
Det är något med den avskalade berättelsen, det anspråkslösa berättandet, som stämmer så väl med bokens huvudperson Kya. Det gör läsningen starkare. Karaktärerna är välskrivna och tar sig verkligen säregna uttryck. De har alla sin plats, fyller ut sina kroppar och lämnar avtryck i minnet.
Det är som att jag finns där i våtmarkerna, på vattnet, i staden, i skjulet. Som om jag bjudits in att leva där med människorna en stund. Delia Owens skapar ett porträtt av en människas liv, men också av en plats och en tid i ett samhälle då. Ett stycke liv, rikt och fylligt. För att alla nyanser finns där i det avskalade anspråkslösa. I Kya som bär berättelsen i sin personlighet, i sin tystnad och sina handlingar. Där kräftorna sjunger är också en berättelse om de människor omkring oss som bär upp oss i hur de ser oss genom sina handlingar.
En av de absoluta styrkorna i berättelsen är frånvaron av offerskap. Även om Kya drabbas av ytterligt svåra händelser målas hon inte upp som ett offer. Precis som de flesta som går igenom svåra livshändelser fortsätter livet och hon anpassar sig till nya omständigheter. Jag som läsare kan ändå sympatisera med hennes utsatthet. Det är ett kraftfullt sätt att låta Kyas person träda fram mer än de omständigheter som drabbar henne. Lika lite som det får definiera henne inför henne själv får det mig att göra det som läsare.
Har du läst boken? Vad tyckte du om den?
