Där kräftorna sjunger av Delia Owens

Där kräftorna sjunger är en bok med poetisk kraft. Om mänsklig styrka och ensamhet, ackompanjerad av naturens vidunderlighet. Kya Clark, berättelsens huvudperson med öknamnet “träskflickan”, lever avsides vid North Carolinas kust. Berättelsen om henne, och mordet på den unge stilige mannen i området, tvinnas samman i en icke-kronologisk följetong. Ledtrådar och livstrådar bygger ett magnifikt pussel med nerv. Delia Owens berättar om hur ett övergivet maskrosbarn överlever i samklang med naturen och hittar sin inre växtkraft, om rasism och fördomar och också om kärleken som finns där på andra sidan vattnet.

När jag började läsa kändes det inte så mycket. Det var nästan frustrerande att känna det som om fakta rabblades upp utan nerv. Jag undrade hur den här boken kunde ha blivit så uppskattad och omtalad. Men inledningen växte så småningom ihop med resten av berättelsen och var alldeles nödvändig för fortsättningen. Senare i läsningen fanns det scener som tog mig tillbaka till början med hjärtskärande skärpa och greppade tag i mig djupt.

Det är något med den avskalade berättelsen, det anspråkslösa berättandet, som stämmer så väl med bokens huvudperson Kya. Det gör läsningen starkare. Karaktärerna är välskrivna och tar sig verkligen säregna uttryck. De har alla sin plats, fyller ut sina kroppar och lämnar avtryck i minnet.

Det är som att jag finns där i våtmarkerna, på vattnet, i staden, i skjulet. Som om jag bjudits in att leva där med människorna en stund. Delia Owens skapar ett porträtt av en människas liv, men också av en plats och en tid i ett samhälle då. Ett stycke liv, rikt och fylligt. För att alla nyanser finns där i det avskalade anspråkslösa. I Kya som bär berättelsen i sin personlighet, i sin tystnad och sina handlingar. Där kräftorna sjunger är också en berättelse om de människor omkring oss som bär upp oss i hur de ser oss genom sina handlingar.

En av de absoluta styrkorna i berättelsen är frånvaron av offerskap. Även om Kya drabbas av ytterligt svåra händelser målas hon inte upp som ett offer. Precis som de flesta som går igenom svåra livshändelser fortsätter livet och hon anpassar sig till nya omständigheter. Jag som läsare kan ändå sympatisera med hennes utsatthet. Det är ett kraftfullt sätt att låta Kyas person träda fram mer än de omständigheter som drabbar henne. Lika lite som det får definiera henne inför henne själv får det mig att göra det som läsare.

Har du läst boken? Vad tyckte du om den?

Beckomberga - ode till min familj av Sara Stridsberg

Jag har haft en förälskelse i Stridsbergs språk sedan den dagen jag läste första raden i Happy Sally. När jag sedan läste Drömfakulteten fanns det inte längre någon som kunde mäta sig med det språket. Därför hade jag mycket höga förväntningar på denna bok.

Beckomberga handlar om precis det titeln antyder, mentalsjukhuset Beckomberga. Vi får följa huvudpersonen Jackie, vars pappa är intagen på mentalsjukhuset, och hennes relation till sjukhuset. Boken tar läsaren genom en sammanflätad gemensam men ändå splittrad berättelse med perspektiv från patienter, läkare, hennes mor och miljö. Från Jackie som barn till en vuxen med ett eget barn. Från intaget till den sista patienten. Från liv till död och död till liv och det som hände däremellan.

I början var det lite rörigt och jag hade svårt att komma in i berättelsen, men en bit in i den hade jag blivit lika fascinerad av orden som tidigare. Dialogerna är så starka. Jag önskar verkligen att vi människor kunde prata med varandra på det sättet helt naturligt. Så mycket poesi! Stridsberg är en av de främsta nu levande dramatikerna i Sverige enligt min mening och jag verkar inte kunna upphöra med superlativen när det gäller den här författarens språk och skicklighet.

Det finns också en outsinlig förmåga att skapa karaktärer som i grunden gör oförlåtliga handlingar men kommer undan med det för att de är så mänskliga i Stridsbergs gestaltning. Författaren dömer inte karaktärerna och låter dem få tala för sig själva - en viktig balansgång. Jag kommer på mig själv med att ha tårar i ögonvrån, att bli upprörd, att vilja krama om Jackie, att fnissa till och himla med ögonen. Ni vet, så där som en bara kan göra när en bok verkligen lever sitt eget liv inuti.