Det ligger lager av pollen på gatorna och de yr runt i luften. Syrénerna har snart blommat ut och midsommarblomster syns i skogsbrynet. Tomaterna är gröna, men snart skiftar de över i det röda. Världen mognar i alla gröna nyanser och kvällarna är ljumma mot huden. Natten är ljus. Det är en av mina absoluta favorittider på året nu, när naturen grönskar i alla vrår.
Inuti är det annorlunda. Min kropp mår inte bra. Det har varit så länge nu, och det är något som jag inte kunnat sätta ord på här. Jag kan det nog inte nu heller, men det känns oärligt att inte säga något alls. Jag tackar nej till arbete som jag behöver, för jag vet att jag inte kan gå den vägen nu. Det finns inte tillräckligt med kraft. Jag gråter när ett “grattis till examen” följs av en fråga om vad jag ska göra nu. Jag vet inte. Jag ska in på sjukhus. Jag är sjuk.
Jag känner sorg i hjärtat när jag tänker på alla planer jag hade, som jag nu släpper taget om. Kroppen säger: du behöver hjälp nu. Jag väljer att ta emot den. Släpper taget om allt det jag hade tänkt skulle bli. En inspirerande närvarande blogg, sommarvikariat och återseende av saknade vänner. Istället ställer jag in. Jag sätter livet på paus. Det kommer fler somrar, om jag tar hand om mig nu.
Jag har tagit min examen. Studierna har alltid gett mig kraft. Så också dessa veckor. Vården gick med på min önskan om att få göra klart utbildningen. För att jag ska kunna fortsätta, starta om, gå vidare sen. In i arbetslivet, och kanske få göra skillnad. Jag längtar efter att utbilda mig till psykoterapeut, ta körkort, flytta ut på landet, hålla någons hand, plocka svamp och skriva böcker. Ge mig stöd längs vägen mot mina drömmar och ge mig omsorg i varje steg. Mest längtar jag efter att bara få må bra, ha det bekvämt och snällt. Enkelt. För att komma dit behöver jag gå från att överleva till att kunna leva igen. Det ska jag ägna min sommar åt.
Jag erkänner mig ödmjuk och maktlös inför livet. Det är så svårt att förstå att jag som alltid orkar, alltid hittat en väg vidare, har blivit så sjuk att jag behöver sjukhusvård. Men det blev så. Kanske just därför. Jag har varit alldeles för stark alldeles för länge. Jag lämnar över det nu, jag lämnar över mig nu.
I sommar ligger jag i en sjukhussäng och kämpar för mitt liv. Mellan tårarna och de inre skriken vill jag skriva. Listor på det jag längtar efter sen. Reflektioner och lärdomar av det liv jag ännu levt. Som ett ankare återkommer jag till orden. Så jag försvinner inte här, men jag blir kanske mer lågmäld. Jag låter det bli vad det blir. Jag ska vara rädd om mig.
Livet kan vara riktigt skört ibland, och då behöver vi extra hud omkring. Det ska jag ta emot nu. Jag ska vara stark på andra sätt än jag är van vid.
Var rädda om er. Låta andra vara rädda om er.
Och om du vill göra något: ta ett fotografi på något vackert och skicka till mig på Instagram (eller till wilda(at)fridlystarum.se), sänd mig ett favoritcitat eller en dikt, berätta om ett stjärnögonblick eller önska ett ämne för ett blogginlägg. Det gör skillnad.
Med kärlek,
Wilda
