When It feels as though the storm took all that you are, remember that there is still sunshine coursing through your veins.
Det finns ett före och efter vissa datum. Hösten 2020. Mitt i pandemin, under sista året på socionomutbildningen, rämnade mitt liv omkring mig. Hotbilden jag hade levt skyddad ifrån i tio år återkom. I tio år hade jag blivit min egen: format en stadig självkänsla och ett självständigt liv, skapat mitt eget hem, återtagit min kropp och läkt komplexa trauman. Jag kände mig för första gången hel.
Över en natt föll min tillvaro ihop som ett korthus. Jag flydde med vibrerande ryggrad.
Jag höll krampaktigt kvar så länge jag orkade, tills allt gled ur mina händer. Mitt hem, mina relationer, mitt jobb, min blogg, mina kreativa sammanhang, min framtid, min ekonomi, min hälsa. Jag höll kvar i mig. Tills jag under en tid inte ens kunde det.
Snart blev jag varse om att myndigheterna inte kunde skydda mig, att deras “hjälp” bara gjorde saker värre. Jag lämnades ensam att skydda mig själv. Det gjorde mig allvarligt sjuk. Så sjuk att jag behövde vård för att rädda mitt liv. Också vården lämnade mig ensam. Med dödshot och en livshotande sjukdom blev jag oundvikligen återtraumatiserad.
Det har tagit tid att se att det var bortom min kontroll. Det var inte jag som släppte taget. Det stals ifrån mig. Det var inte mitt fel. Jag hade inget val. Jag behövde lämna allt för att överleva. Jag kom tillbaka för att det inte heller fanns något att fly till, ingen trygghet stark nog att skydda mig. Jag behövde välja det som gjorde minst skada i en värld där alla val innebar en risk för mitt liv.
Jag överlevde. Med en känsla av att det hade blivit något fel. Som att jag inte var här längre. Som att jag egentligen hade dött och var ett spöke i mitt eget liv.
Jag kom tillbaka till ett sammanhang som jag hade sagt farväl till, där jag inte längre hörde hemma. Jag såg människor som jag en gång hade stått nära som nu stod andra närmare. Jag såg människor gå till jobb som hade varit mitt, göra saker som jag inte längre hade tillgång till. Jag betraktade hur andra levde sina liv så som jag hade gjort. Jag var inte där längre. Jag hade inget att hålla mig i.
När jag har orkat har det funnits röster att ringa, men även de bleknade bort när det inte slutade göra ont. När jag inte stod ut med att andra fick ha sina liv ifred. När jag frös fast i skräcken och maktlösheten inför min smärta skapade försvar hos andra, skrämde bort människor jag älskade. Som jag trodde älskade mig.
Det har gått tre år. Jag lever med konsekvenserna av det. Jag förlorade flera år av liv. Sorgen är en oberäknelig storm som väntar bakom orosmoln varje dag. Jag försöker ännu ömsa bort skuld och skam som inte är min. Jag har slutat försöka blåsa liv i skärvorna. Mitt före är dött. Mitt efter kan vattna något nytt.
Jobbet är min fristad och min revansch, en plats där jag kan vara mitt mest sanna jag. Det var också där jag började bygga upp både mig själv och mina resurser igen. Jag fick känna mig hel åtta timmar per dag som kontrast till allt som var så trasigt. Där har jag fått komma till min rätt, använda mina erfarenheter och bygga trygghet dag för dag. Det har kunnat skapa ringar på vattnet i andra delar av mitt liv. Jag vågade söka terapi igen, vågade träffa nya människor, börja köra bil. Jag har gradvis börjat våga ta plats i världen igen.
I sorgen börjar jag känna av en ilska som bär mig vidare. Den gör mig oerhört trött men beslutsam. Att jag berättar om detta nu är ett försök att tunna ut den där väggen mellan den vardag som jag krampaktigt försöker hålla fast i som en livräddare och den inre smärta som tär. Jag är fortfarande rädd för att marken ska försvinna under mina fötter igen. Jag försöker fortfarande hinna ikapp livet som pågår medan jag släpar runt på sorgens kedjor.
Det har gått tre år och jag kommer inte att bli densamma. Jag kommer att vara någon ny. Någon som formas nu, men som jag inte har hunnit lära känna än. Jag vill ge mig liv igen. Jag håller om mig i det. Jag håller mig kvar. Inget kommer någonsin få mig att lämna mitt hem eller mig själv igen.
Tack för att du läser och finns här. Det ger mig mod att berätta.
Med kärlek,
Wilda
