Stormen, efterskalven och sorgen

When It feels as though the storm took all that you are, remember that there is still sunshine coursing through your veins.

Det finns ett före och efter vissa datum. Hösten 2020. Mitt i pandemin, under sista året på socionomutbildningen, rämnade mitt liv omkring mig. Hotbilden jag hade levt skyddad ifrån i tio år återkom. I tio år hade jag blivit min egen: format en stadig självkänsla och ett självständigt liv, skapat mitt eget hem, återtagit min kropp och läkt komplexa trauman. Jag kände mig för första gången hel.

Över en natt föll min tillvaro ihop som ett korthus. Jag flydde med vibrerande ryggrad.

Jag höll krampaktigt kvar så länge jag orkade, tills allt gled ur mina händer. Mitt hem, mina relationer, mitt jobb, min blogg, mina kreativa sammanhang, min framtid, min ekonomi, min hälsa. Jag höll kvar i mig. Tills jag under en tid inte ens kunde det.

Snart blev jag varse om att myndigheterna inte kunde skydda mig, att deras “hjälp” bara gjorde saker värre. Jag lämnades ensam att skydda mig själv. Det gjorde mig allvarligt sjuk. Så sjuk att jag behövde vård för att rädda mitt liv. Också vården lämnade mig ensam. Med dödshot och en livshotande sjukdom blev jag oundvikligen återtraumatiserad.

Det har tagit tid att se att det var bortom min kontroll. Det var inte jag som släppte taget. Det stals ifrån mig. Det var inte mitt fel. Jag hade inget val. Jag behövde lämna allt för att överleva. Jag kom tillbaka för att det inte heller fanns något att fly till, ingen trygghet stark nog att skydda mig. Jag behövde välja det som gjorde minst skada i en värld där alla val innebar en risk för mitt liv.

Jag överlevde. Med en känsla av att det hade blivit något fel. Som att jag inte var här längre. Som att jag egentligen hade dött och var ett spöke i mitt eget liv.

Jag kom tillbaka till ett sammanhang som jag hade sagt farväl till, där jag inte längre hörde hemma. Jag såg människor som jag en gång hade stått nära som nu stod andra närmare. Jag såg människor gå till jobb som hade varit mitt, göra saker som jag inte längre hade tillgång till. Jag betraktade hur andra levde sina liv så som jag hade gjort. Jag var inte där längre. Jag hade inget att hålla mig i.

När jag har orkat har det funnits röster att ringa, men även de bleknade bort när det inte slutade göra ont. När jag inte stod ut med att andra fick ha sina liv ifred. När jag frös fast i skräcken och maktlösheten inför min smärta skapade försvar hos andra, skrämde bort människor jag älskade. Som jag trodde älskade mig.

Det har gått tre år. Jag lever med konsekvenserna av det. Jag förlorade flera år av liv. Sorgen är en oberäknelig storm som väntar bakom orosmoln varje dag. Jag försöker ännu ömsa bort skuld och skam som inte är min. Jag har slutat försöka blåsa liv i skärvorna. Mitt före är dött. Mitt efter kan vattna något nytt.

Jobbet är min fristad och min revansch, en plats där jag kan vara mitt mest sanna jag. Det var också där jag började bygga upp både mig själv och mina resurser igen. Jag fick känna mig hel åtta timmar per dag som kontrast till allt som var så trasigt. Där har jag fått komma till min rätt, använda mina erfarenheter och bygga trygghet dag för dag. Det har kunnat skapa ringar på vattnet i andra delar av mitt liv. Jag vågade söka terapi igen, vågade träffa nya människor, börja köra bil. Jag har gradvis börjat våga ta plats i världen igen.

I sorgen börjar jag känna av en ilska som bär mig vidare. Den gör mig oerhört trött men beslutsam. Att jag berättar om detta nu är ett försök att tunna ut den där väggen mellan den vardag som jag krampaktigt försöker hålla fast i som en livräddare och den inre smärta som tär. Jag är fortfarande rädd för att marken ska försvinna under mina fötter igen. Jag försöker fortfarande hinna ikapp livet som pågår medan jag släpar runt på sorgens kedjor.

Det har gått tre år och jag kommer inte att bli densamma. Jag kommer att vara någon ny. Någon som formas nu, men som jag inte har hunnit lära känna än. Jag vill ge mig liv igen. Jag håller om mig i det. Jag håller mig kvar. Inget kommer någonsin få mig att lämna mitt hem eller mig själv igen.

Tack för att du läser och finns här. Det ger mig mod att berätta.

Med kärlek,
Wilda

Stjärnögonblick från mars 2022

Mars har varit en omvälvande månad, minst sagt. Den sista februari gick jag ifrån arbetslöshet till arbete. Jag är tacksam för att jag fick trappa upp arbetstiden stegvis med två veckor halvtid och två veckor på 75 %. Nu har jag gjort min första vecka av heltidsarbete. Jag trivs! Och jag är riktigt riktigt trött. Det är som det ska. Efter jobbtimmar ägnar jag tiden till återhämtning på alla sätt jag kan. Sömnen är så viktig, liksom naturens läkande kraft.

Stjärnögonblicken finns där, i tacksamhet och närvaro. I våren som gryr och människor jag får möta. Och i det som finns där närmast. Aslas mjuka päls, växterna på fönsterblecket och kollegor som gör mig ödmjuk.

✨ Personer som använder kroppsspråk när de pratar i telefon.

✨ Asla som hoppar upp i knät och lägger sig tillrätta.

✨ Bus i blicken.

✨ Ljumma vårvindar mot ansiktet.

✨ Ta sällskap till jobbet med en kollega.

✨ Blåsippor hukandes vid ekens rötter.

✨ Blommor som är vackra även när de torkat.

✨ Att passera en nära väns kontor i korridoren på jobbet och se henne sitta fokuserad vid datorn.

✨ Att äntligen få tvätta min hand som hade varit i bandage i en vecka.

✨ Se tomat- och paprikaplantorna växa upp.

✨ Bli bortskämd med buketten ovan, som en påminnelse från någon som vet hur lång vägen hit har varit och hur stolt jag ska vara över att jag är här trots allt. <3

✨ Att få bli omnämnd på ett sätt som säger ”du hör till oss”.

✨ En första vitsippa i min hand.

✨ Betrakta rådjuren på ängen i skymningen.

✨ Att se Asla sova med en tass utsträckt från sin bädd, lite som jag som ofta har en utsträckt arm när jag sover.

✨ Skratta med kollegor sådär som man bara kan göra åt interna jobbskämt.

✨ Gummiplantans nya blad! Enn stickling från en väns sambo som jag blev sååå glad för!

✨ Träffa saknade människor på en fantastiskt mysig 60-årsfest.

✨ Känna mig trygg i min kompetens och arbetsuppgifter.

✨ En läkare som blev alldeles exalterad när han kunde ställa rätt diagnos. Så underbart ändå med det där yrkesengagemanget!

✨ Skymningens skarpa färger.

✨ Dimman som känns så fridfull i mitt sinne.

✨ Somna gott i en hotellsäng.

✨ Gå förbi lamadjuren på Parken Zoo på kvällspromenaden, så himla gulliga.

✨ Fynda en vacker kryddhylla second hand som blir perfekt för att spara egenodlade örter i.

Vilka ögonblick vill du spara från mars?

Oktobers guldljus och skuggor

Jag avslutar oktober i solskenet i skogen. Papperspåsen fylls på med kantareller ännu en gång och väl hemma fyller jag svamptorken till bredden. Doften sprider sig i mitt hem medan jag redigerar höstfoton i stilla närvaro. Jag tänker tillbaka på oktober, och vill dela det med er. Skuggorna och ljuset, och det som finns i mellanrummen.

Det har varit och är en svår tid i mitt liv. Jag är inte redo att berätta om det här, och kanske blir jag inte det. Kanske handlar tiden nu mer om att värna min integritet och ge av det jag har fått än att berätta om sjukdomen som drabbade mig. Ni som vet har det i förtroende, och det här är en alltför öppen plats för att berätta om det allra mest sårbara för hela världen.

Oktober har gått i samma spår som augusti och september. Jag strider för den vård jag blev lovad redan i augusti. I mig finns en sjukdom som jag inte kan bli fri från utan hjälp, hur mycket jag än försöker. Strategierna har tagit slut och tröttheten tagit vid. Jag blir inte arg längre. Jag hoppas inte. Jag bara fortsätter uttrycka mina behov och vänta på att bli hörd.

Jag trodde att jag blev hörd för två veckor sedan. Jag fick ett förlåt. Vården vet att de gör fel. Ändå fortsätter de göra det. Löftet om vård drogs tillbaka och än en gång lämnades jag ensam. Jag har andra som strider för mina rättigheter nu, som kan hoppas åt mig. Också de förfasas över hur vården agerar. Jag väntar ännu på ett slutgiltigt besked.

Jag fokuserar på nuet. Det jag fortfarande kan göra något åt. I oktober har jag gett mig ut i gryningen för att möta dimmiga åkrar och frostbeklädda dikesgrenar. Guldljuset som sakta vaknar över vitmossa och glödande höstlöv. Då kan jag känna friheten i mina andetag.

När kylan slog till kom det smärtskov som jag har väntat på som en följd av att min hälsa brister på andra sätt. Ofta har jag ett skov i min fibromyalgi (myofasciellt smärtsyndrom) just vid de mest extrema väderväxlingarna. Det brukar inte bli så farligt när min hälsa i övrigt är god. Nu blev jag i stort sätt sängliggande i åtta dygn. Det var svårt att stå ut i det. Jag stängde ute alla intryck jag kunde och använde meditationen som tröst. De djupa andetagen hjälpte mig ifrån den panik som annars kan slå till när frossan blir övermäktig. Jag är tacksam för de verktyg av acceptans, medveten andning och att distansera mig från smärta och katastroftankar som jag har med mig nu. Och lättnaden när värken blir hanterbar igen är obeskrivlig.

Jag brottas också med en ekonomiskt svår situation efter att ha fallit igenom det ekonomiska skyddsnätet. Jag söker jobb i hopp om att lösa det, men framför allt för att få komma in i ett sammanhang där jag får känna mig frisk och kompetent. En arbetsintervju gav mig verkligen den känslan, och en längtan efter att få använda all den potential jag har. Jag håller alla tummar att det nya året ger mig möjlighet till rutiner, sammanhang och meningsfulla möten ihop med en ekonomisk trygghet som bär.

När livet är osäkert och skrämmande finner jag tröst i naturen, och den andlighet som bor i den. Jag öppnar ögonen för det vackra precis framför mig, bjuder in det i de inre rummen. Trädens symbolik har fått flytta nära min handled, som en påminnelse om att våga rota mig och att sträcka ut och öppna mig mot friheten. Jag inspireras av trädskuggor och fåglar som formerar sig över himlen. Träden går in i vila inför vintern, liksom fåglarna flyger till värme. Jag lyssnar och drar mig mot vilan och värmen.

Jag har en visshet om att livet vill mig väl trots allt. Jag öppnar mig för det.

Samtidigt tillåter jag mig att känna vad som än behöver få finnas. Tårarna som tröstar en sorg som byggts upp med tiden. Smärtan som svider i bröstkorgen när jag ser andra som har det jag allra mest längtar efter. Rädslan för vad som händer om pengarna tar helt slut. Frustrationen över att sjukdomen begränsar vem jag orkar vara.

Men jag låter inte känslorna styra mina handlingar. Jag fortsätter göra det jag vet att jag mår bra av. Även de dagar då det inte hjälper, så tror jag att det gör skillnad. Jag påminner kroppen med alla mina sinnen om det som är gott. De resurser jag alltid har tillgängliga. Som att fylla en svampkorg till bredden eller somna med händerna i en mjuk kattpäls.

Håll en tumme för mig och för att de sista två månaderna på detta år kan skapa något som tar emot i det yttre. Så ska jag fortsätta värna om mitt inre, med all den kärlek jag har till den fina människa jag kan vara - när jag får rätt förutsättningar.

Vi hörs snart igen. Må Moder Jord lysa frid över oss och vi över henne.

Med kärlek,
Wilda

Kära dagbok, ingen annan kan vara jag.

Kära dagbok, jag försöker att låta livet få ta mig med dit det vill just nu. Släppa taget om vad jag hade tänkt mig och vad jag önskar och istället omfamna det som redan är, och det som bara blir. 

Ibland tror jag att jag måste vara så stor och stark, klara av saker, prestera, hjälpa andra, vara bättre. Jag kan fastna i jämförelser med andra, tycka att jag inte gör något viktigt av min tid, bli stressad över att veta att tiden går. Jag försöker komma ut till träden då, känna vinden i håret och marken under fötterna. Det är då Moder Jord kan påminna mig om sitt varande. Sitt anspråkslösa naturliga varande.

Jag minns förra våren och hur jag la mig ner bland vitsipporna. Jag minns att jag kände att jag inte behövde några rötter, för att jag insåg att jag kan slå rot precis här och nu. Jag minns att jag tvivlade på om jag någonsin skulle kunna bli älskad precis så som jag är, och sedan dess har jag inte tvivlat. Jag kunde älska mig själv i naturens famn.

Jag försöker påminna mig om att jag är helt unik och vacker på mitt alldeles speciella sätt. Ingen annan kan ge av mina blickar, uttrycka sig på mitt sätt och se på världen från mitt perspektiv med alla mina erfarenheter. Jag är bäst på att vara jag. 

Det är orättvist av mig att jämföra mig med andra. Jag kan ju bara vara jag, och olika versioner av den som är jag. Att jämföra mig med den jag har varit är den enda jämförelsen som speglar något av värde. För jag minns vem jag var, när jag höll fast i deras lögner om vem jag var. Jag var något helt annat än den vildblomma som föddes förra våren. Jag bestämde mig för att utvecklas till något sant och ärligt. Och jag kommer att vecklas ut och växa vidare härifrån. Jag är stolt över att jag tog mig hit, genom allt det som gjorde så ont. Jag behöver inte kämpa mer.

Det är helt okej att bara vara nu. Jag vill vakna varje dag och vara stolt över det uttryck som är mitt. Jag vill använda det, för det är min superkraft. Ingen annan kan vara jag.