Någon frågar “hur mår du?” och jag kan inte hitta något svar. Någon annan frågar “vad behöver du?” och jag har bara svar på vad jag inte behöver. Jag vaknar än en gång mitt i natten och vill skrika rakt ut. En vackert solig augustidag går jag i solstrimmor mellan skogens träd och gråter. Jag möter min spegelbild och tittar bort, i skam och sorg.
Jag gör sommarutflykter med vänner, är glad att återse dem och känna igen den trygghet som finns i dessa relationer. Men jag är inte riktigt där. Jag är alldeles för trött, utmattad, stressad. Jag kommer inte åt den livskraft som finns där under försvarsmurarna. Jag fortsätter gå, för att jag inte klarar av att stanna. Jag tänker att jag behöver hjälp som inte finns. Men när alla dörrar stängs och jag faller mellan stolarna igen, och igen, kan jag höra en inre röst som upprepar “det räcker nu”.
Jag kapitulerar. Jag bestämmer mig för att det är dags att sluta kämpa. Att välja livet igen. Att välja mig.
Jag är van att klara mig själv. Det är jag riktigt bra på. Under största delen av mitt vuxenliv har jag byggt upp mig själv från grunden, omvärderat och utvecklat ett liv baserat på djupt rotade värderingar i mig. Ett medvetet omsorgsfullt liv. Tills det i stora delar rycktes ifrån mig. Tills jag behövde be om hjälp för att komma på fötter igen.
Det som sedan följde var en smärtsam insikt i hur samhället inte förmår att möta människor som inte passar in i givna normer och mallar. Det är inte första gången jag möter det. Men den här gången var det en fråga på liv och död. Så jag tog emot den hjälp jag behövde för att överleva även om den gjorde mig illa på andra sätt. Jag behövde mer.
Jag behövde mjukhet och fick skydda mig från återkommande nålstick. Jag behövde bli sedd som människa och fick anpassa mig till en trångsynt mall byggd på stereotyper. Jag behövde medkänsla och fick ensamhet och munkavlar. Jag behövde något som höll i mig och fick bortvända ryggar. Under lager av frustration, ilska och bitterhet finns en sorg och smärta som lagrats i många månader.
På det finns en skam och förvirring över hur jag trots all min självkärlek och motståndskraft kunde hamna här. Jag försöker påminna mig om att också jag är människa. En människa som liksom andra inte tål vad som helst.
Precis som då vet jag egentligen vad jag behöver. Jag vet ju det. Jag behöver bara hitta det där det redan finns. Framför allt inom mig. Den mjuka rösten i medkänsla, utrymme för sorg, vänner som står kvar och inte värjer, att stanna i min kropp och inte anpassa mig till andras åsikter och trånga mallar. De senaste åren har också förändrat mig på sätt jag inte har hunnit lära känna än. Krisen har fått mig att ifrågasätta mycket om vem jag är och vilket liv jag vill leva. Det har inte hunnit landa än. Jag har inte kunnat landa.
När mina vänner har fortsatt ställa frågan “vad behöver du?” har något återkommit i tankarna vecka efter vecka. En plats på landet. Tystnad. Natur. Skrivande. Utrymme för känslor. Återhämtning. En plats för kapitulation. Att åka bort för att komma hem. Så jag bad om det. Några dagar i en väns stuga. Snart åker vi, jag och katten, till en ny början.
Jag hoppas att jag vågar möta ångesten och sorgen, gå igenom dem. Att jag vågar stanna upp och känna. Sova ut och låta tankarna snurra klart. Plocka litervis med blåbär och möta skymningar på berget. Eller bara ligga i sängen en hel dag och lyssna till regnet. Jag kapitulerar. Det är dags att sluta kämpa nu, och välja livet. För jag har ju mig. Jag har ju mina vänner. Jag har en stuga att åka till och ett hem att återvända till. Snart har jag hittat vad jag behöver mer.
Med hoppfull blick,
Wilda
