Sätt gränser: de inre och kroppsliga gränserna

Att sätta gränser. Är det inte vad relationer handlar om egentligen? Om du tänkte, liksom jag, att det här inlägget skulle ringa in gränssättning som ämne så är det en orimlig uppgift. Det är för stort att beskriva här, och också något som kräver mycket övning. Så låt oss öva på livet och börja där vi står. Gränser för mig handlar mest om integritet, men också om omsorg om mig själv och andra. Jag tänkte ge några exempel på hur olika former av gränssättning kan ta sig uttryck. Vi börjar med de egna gränserna: de inre och de kroppsliga.

Dina inre gränser

De inre gränserna är det jag brukar benämna som den inre dialogen, som också speglar vad du tar in från den yttre världen genom dina inre filter. Till exempel vad du tillåter dig att säga till dig själv, hur du tröstar dig själv, hur du uppmuntrar dig själv, vad du gör bara för dig. Hur du bygger din relation till dig själv, helt enkelt.

Det handlar om självkännedom, och självrespekt. Också om självomsorg i den inre världen. Ditt liv är ditt. Speciellt det inre livet. Du kan bestämma hur du vill möblera ditt inre rum. Inte direkt, men med träning kan vi skapa oss ett mer snällt och trivsamt inre rum. Hur vill du ha din relation till dig själv? Vad behöver du göra för att det ska bli mer så?

En av mina absoluta starkaste inre gränser skapade jag genom att bli medveten om mina styrkor och brister. Det gav mig tillåtelse att vara människa, och hjälper mig varje dag att stå på min egen sida. En ledtråd: ofta har solsidan en motsvarighet på skuggsidan och vice versa. När du har den självkännedomen och acceptansen för dig själv har du ju egentligen dig själv. Då kan du använda det i alla dina sammanhang, inte minst är det huvudnyckeln till självmedkänsla och självomsorg.

Jag återkommer med inlägg om inre dialog och självkännedom då det ju faktiskt är minst en tredjedel av vad fridlysta rum handlar om.

Övningar för att sätta inre gränser

• Observera din inre dialog. Ta en roll av observatör inuti dig själv och träna på att stanna i det läget.

• Skriv dagbok om vad du tänker utan att censurera dig.

• Lyssna på vad du behöver just nu och sätt det först.

• Planera in egentid. Gör den fridlyst.

• Träna på att uttrycka och lära känna dina behov med denna mening: “Jag känner [känsla] för att [anledning] och då behöver jag [behov]”.

• Gör snälla saker för dig själv. Du kommer garanterat tycka bra om dig själv av det.

• Inför situationer som du vet kan bli svåra för dig: förbered dig. Hitta hur du kan avbryta, pausa, få en stund för dig själv, öva in meningar som signalerar dina gränser. Och glöm inte att dina nej är dina.

• Prata med en vän om hur den sätter gränser. Hitta dina egna ord och handlingar.

• Låt andra människor ta ansvar för sig själva. Ta ansvar för dig.

• Gör saker för dig själv utan att berätta det för någon, eller i alla fall utan att försvara eller förklara det.

• Meditera. Träna på att släppa tankar.

• Känn. Gråt. Klaga. Skrik i kuddar. Hoppa jämfota.

• När du vill dela med dig av något som är viktigt för dig, fundera på vem i ditt liv som bäst kan svara an på det och välj den personen med omsorg.

• Ifrågasätt det du tar för självklart. Fundera ut minst tre andra sätt att se på det.

• Prata till dig själv som om du vore ditt eget barn eller syskon - någon du älskar och vill värna. Hur påverkar det din inre dialog?

Kroppsliga gränser

Den kroppsliga integriteten har både en dimension kopplat till oss själva och en annan i relation till andra. Att värna sina kroppsliga gränser gentemot andra är att lyssna in hur nära jag vill vara någon annan, hur någon annan får röra vid mig och vad som känns bekvämt och bra i min kropp. Det har självklart också en psykisk komponent. Kropp och själ hänger ihop. Samtycke och en ständigt pågående ärlig, och respektfull, dialog där vi frågar varandra och berättar för varandra om vad som känns bra och inte är grunden för sunda kroppsliga gränser. Men också att lära sig att tyda kroppssignaler, bli lyhörd inför vad andra signalerar och vad jag själv signalerar.

Dina fysiska förutsättningar

De kroppsliga gränserna för en själv handlar om att våga se sina egna fysiska förutsättningar och resurser som de verkligen ser ut. Har du en sjukdom behöver du troligtvis ta hänsyn till den i ditt liv. Är du förkyld tar du hand om det med värme och vila, och på samma sätt behöver vi ta hand om trötthet genom att känna in vårt behov av återhämtning. Utmattning uppkommer inte för att vi gör för mycket - det uppkommer i en brist på återhämtning. Ditt behov av återhämtning är individuellt, och skiftar också från dag till dag och i olika livsförutsättningar. Att väga in och lyssna på de signaler kroppen ger om våra behov kan ta sin tid. För mig tog det många år innan jag fann en grundläggande kroppskännedom. När jag nu har den behöver jag också hålla den aktuell genom att på daglig basis lyssna in kroppens signaler. Se inlägget om behov för mer om de grundläggande behoven och kroppens signaler om dem.

Övningar för att känna in kroppsliga gränser

• Gör övningar i basal kroppskännedom och känn in din kropp medan du sträcker på den, drar ihop den eller testar olika rörelser som gör dig mer medveten om din kropp.

• Testa kroppsskanning där du stegvis går igenom din kropp del för del och känner hur det känns. En enkel variant är att fråga sig om det gör ont någonstans, om det känns varmt eller kallt, tungt eller lätt.

• Rör dig i medveten närvaro. Känn in fötterna när du går, händerna när du använder dem på olika sätt, lägg märke till dina rörelser och hur de påverkar kroppen.

• Om du är kvinna: lär känna din menscykel, hur hormoner påverkar din kropp på olika sätt under olika faser i cykeln och vilka typer av aktiviteter och annat som fungerar bäst då.

• Se över dina matrutiner. Äter du tillräckligt för att bli mätt? Behöver du fylla på energi någon speciell tid på dygnet? Får du i dig alla näringsämnen kroppen behöver? Om du tränar, ger du dig själv extra energi för det? Ofta när vi får t ex sötsug så handlar det om att vi inte fått i oss den energi vi behöver, eller att vi har känslor vi försöker döva.

• Lägg märke till hur mycket sömn din kropp behöver för att må bra. Varierar det under året? Varierar det beroende på vad du gör under dagen? Under vilka tider får du din bästa nattsömn?

• Vilka aktiviteter gör dig energifylld? Vad gör dig lugn och avslappnad? Inventera och testa dig fram. Och gör något av det du hittar om du vill, eller planera in det i egentiden.

• Träning i olika former lär dig massor om dig själv och din kropp. Det stärker och bygger också självständighet. Testa vad som passar just dig. Kanske är det några enkla övningar hemma, frigörande dans, promenader, ett pass på Friskis, klättring eller mountainbike. Att bygga en stark kropp efter dina förutsättningar och dina intressen ger automatiskt både inre och yttre gränser.

*

Hittade du något som kan funka för dig?
Har du något annat tips på hur vi kan träna på de inre eller kroppsliga gränserna?

Några ögonblick av återhämtning

Jag loggade ut från sociala medier över helgen för att tydligare kunna höra mig själv bortom bruset av andras verklighet. Det tog inte många timmar innan jag omgiven av träd hörde mig själv igen och kunde skala av till kärnan. Jag fortsatte att söka vila i betraktandet och varandet. Jag fann det tydligast i dessa ögonblick.

Lyssnandes till vindens susande, med en grånande horisont bakom träden som stått emot vädrets krafter.

Vinternaturens eget stiliga stilleben av is, förmultnande löv och pinnar ovanpå en canvas av grus.

Garderobsblomman vittrar vår och vecklar gradvis ut sig i sin ungdomliga grönska bredvid sitt äldre syskon.

Med akvarellernas toner tappar jag rum och tid och följer ögonens lyhördhet och handens lätta drag med penseln. Drömmer mig in i motivet och låter lusten driva bort prestationen.

Att ha en söndagsrutin att följa. Att tvätta kläder, hänga favorittröjorna på tork längs den långa vägghyllan i mitt vardagsrum, ge växterna vatten och näring, få undan damm och lägga varje sak på sin plats. Att se allt som jag är så tacksam för, som jag har gjort till mitt. Att rå om mina rum, mitt hem.

Och att glida in i en annan berättelse, någon annans berättelse. Att få inspireras, känna igen sig och svepas iväg i någon annans perspektiv. Just i helgen lyssnade jag dock klart på en annan berättelse än den ovan. Nämligen “Allt jag fått lära mig” av Tara Westover. Rekommenderar den varmt!

Jag rekommenderar också att logga ut ibland, även om sociala medier sällan är något jag vill pausa på grund av allt fantastiskt det ger mig. Men ibland behövs det. Som under denna helg. När jag behövde höra mig själv bortom jämförelser med andra och käcka livsråd som kändes som hån. Jag har de bästa svaren till mig inom mig, och ibland hör jag det bättre när jag får vara helt i mitt eget sällskap.

*

Har du några ögonblick du sparat från din helg? Vad gör du helst “offline”?

Lyssna in dina behov och följ dem

Behov? Vad är ett behov? Kanske är det alldeles självklart för dig. Det var det inte för mig. Därför vill jag skriva något om det. Om det grundläggande i att lära känna sina behov och förstå hur jag kan svara an på dem. Självomsorg börjar där. När jag tillfrisknade från mitt medberoende var det nödvändigt att börja från början. Jag började lyssna inåt, och på min kropp. Jag började på skakiga ben att sätta mina egna behov före andras. Så som det borde vara. Då blev det också lättare att sätta mina behov i relation till andra.

Detta inlägg är en del av #hållbaravanor2022

Att lyssna in sina behov

När jag ser på mina vardagliga vanor och de behov jag har i nuet brukar jag försöka skilja på grundläggande behov, plikter, vilja och lust. För den som vill tänka mer kring prioritering av behov (och vad som motiverar oss) tycker jag att Maslows behovstrappa utgör en god grund. Här i min egen version (utifrån de olika exempel jag har sett)

1. Fysiologiska behov: luft, vatten, mat, sömn.

2. Trygghetsbehov: skydd, säkerhet.

3. Sociala behov: relationer, tillhörighet, anknytning.

4. Bekräftelse: självkänsla, identitet, erkännande och uppskattning från andra.

5. Självförverkligande: personlig utveckling, självförmåga (self-efficacy), andlighet.

KÄLLA Parrish (2012)

HALT(S) - Hungry Angry Lonely Tired (Sad/Scared)

Ofta när vi är i känslomässig obalans har vi en brist i något grundläggande behov. Akronymen HALT(S) kan ge en fingervisning om vilken brist det gäller och förhindra oss från att bränna ut oss eller agera ut bristerna gentemot andra. Känner vi någon av dessa varningssignaler behöver vi dra i handbromsen och ta hand om våra behov direkt.

• Är jag hungrig (hungry)? Då behöver jag äta.

• Är jag arg (angry)? Då behöver jag sätta gränser.

• Känner jag mig ensam (lonely)? Då behöver jag ta kontakt med någon.

• Är jag trött (lonely)? Då behöver jag vila.

• Känner jag mig ledsen eller rädd (sad/scared)? Då behöver jag tröst och skydd.

Så kan vi fortsätta att undersöka våra mindre akuta behov också. Ibland behöver vi börja med att sätta ord på känslorna, identifiera dem. Det kan man behöva hjälp med om det är svårt för en. Det tänker jag att vi går igenom i ett annat inlägg!

TRYGGHET: Plikt och stabilitet

Det finns saker vi behöver göra för att klara oss, eller för att andra ska klara sig. Ordet plikt kan låta hårt, men i själva verket är det nästa bas att stå på. Det är som en ram som gör att våra grundläggande fysiologiska behov kan upprätthållas mer permanent. I de stabila plikterna finns en vila. Jag skulle säga att det faller in främst under trygghetsbehoven, men också under sociala behov.

Det kan handla om vår försörjning, att bidra till samhället, ta hand om familj och andra anhöriga, höra till i gemenskap. Plikter och rutiner som att gå till jobbet, laga mat, betala räkningar, slutföra uppgifter som ålagts en, tvätta kläder och deklarera. Det finns olika exempel beroende på livssituation. Förhoppningsvis är våra plikter inbäddade i sådant som också ger trygghet, gemenskap, självkänsla och självförverkligande.

UTVECKLINGSBEHOV: Vilja, ÖNSKNINGAR och lust

När behoven är i balans och plikterna uppfylls har vi utrymme för mer än överlevnad och rutin. Då kommer vi högre upp i trappan och får möjlighet till självförverkligande. Att leva med utmattning eller någon annan fysisk/psykisk ohälsa begränsar ofta det utrymmet. För min del har jag behövt hitta nya vägar att nå det, som att ställa om min väg till självförverkligande från prestation till medveten närvaro.

När det finns utrymme för mer kan vi fråga oss: Vad vill jag göra? Vad ger mig energi? Vad tycker jag om att göra? Här kommer intressen, aktiviteter och personlig utveckling in. Det som ger guldkanter och är livgivande, som ger endorfiner och självförverkligande.

Att följa sina behov

Att följa sina behov är ibland lättare sagt än gjort. Det handlar mycket om självkänsla. Behovsnivåerna tycks vara så tätt sammankopplade idag, och våra livsvillkor är ojämlika. För någon finns tillhörigheten på arbetsplatsen, för andra är arbetet bara en väg för att få pengar till mat. Ibland sätter våra livsvillkor gränser för vilka behov vi kan uppfylla och när.

Vi har också olika förutsättningar med oss från barndomen. Om vi fick hjälp att definiera och uttrycka våra behov tidigt har vi det med oss i vuxenlivet. Det kan skilja på olika behov, eftersom våra omsorgspersoner kanske också hade svårt att definiera vissa behov. Det är extra viktigt då att öva på det. För det är aldrig för sent att utveckla den förmågan.

Genom att sätta oss själva först, och de grundläggande behoven vi har, är mycket vunnet. Du har rätt att följa dina behov. När vi förnekar våra behov handlar det ofta om rädsla för att inte få höra till, eller att inte vara värd. Att följa sina behov är att ta sig rätten att vara människa. Också i relation till andra. Du har rätt att be om hjälp, även om den andra personen kanske inte har resurser över till dig just då. Du har rätt till respekt, omsorg och trygghet.

Skapa förutsättningar för dina behov

När jag började sätta mina behov före andras, i tillfrisknande från medberoende, såg jag att jag inte ens hade förutsättningar för att uppfylla mina behov. Jag fick börja där. Se till att det fanns matlådor för trötta dagar, arbeta upp kontakter att ringa när jag behövde tröst och kände mig ensam, skala ner att-göra-listan och ge utrymme för vila, träna på att sätta gränser istället för att svälja dem (och bli medveten om när jag gjorde det). Till en början innebar det att jag varje söndag bara ägnade mig åt att fylla mina egna behov. Nu låter det märkligt, då det ju faktiskt är något jag behöver göra alla dagar. Men jag är stolt över att jag vågade börja med en dag. Annars hade jag inte varit här nu.

Du kan kika på de grundläggande behoven och fundera på hur du kan underlätta för dig att nå de som du saknar förutsättningar för idag eller som du skulle behöva trygga upp mer. Det kan vara att lära dig mer om vilken näring du behöver, göra en nätverkskarta och se över vilka relationer du skulle kunna aktivera mer, kika på hur du kan få en stadigare ekonomi på sikt eller våga göra något kreativt bara för dig.

Planera utefter dina behov

Om du är ovan att lyssna in dina behov och följa dem kan det hjälpa att göra det till en rutin. Att skriva dagbok är ett sätt. Att göra kroppsskanning och planera in pauser är ett annat. Ta dig tid att regelbundet lyssna in dina behov så kommer det att bli automatiserat.

Använd det sedan för att testa rutiner och vanor som du mår bra av. Kanske att göra matlådor på helgen, dammsuga en specifik tid i veckan, betala räkningar samma datum varje månad, beta av tråkiga saker direkt innan du hinner bygga upp motstånd… Genom att testa lär vi oss mycket om oss själva.

För mig har bulletjournaling varit en stor hjälp. Jag har använt systemet för att göra dagsplanering, skapa hållbara rutiner och dela upp mål i mindre delmål. Genom det har jag med mycket annat fått en god självkännedom och lärt känna hur jag kan matcha min förmåga och vilja bättre. Det är också en chans för mig att hämta hem mig, få distans och se det sammanhang jag befinner mig i från ett helikopterperspektiv. Det gör det lättare för mig att skapa realistiska hållbara vanor och förutsättningar.

När jag planerar en dag, en vecka eller en månad är jag numer noga med att också planera in marginaler. Pauser, återhämtning, tid som är tom, mikropauser. Utrymme för det oförutsedda är fullständigt nödvändigt - och att få extra tid över lär ju aldrig vara ett problem, inte sant?

Sätt gränser

Att följa sina behov och ta hänsyn till andras handlar om gränssättning. Om man som jag tidigt lärde sig att köra över sina egna behov är gränssättning ofta en rejäl utmaning. Det kanske inte ens finns några förebilder att utgå ifrån. Därför vill jag skriva mer om gränser. Några exempel på hur gränser kan sättas:

• Säg nej utan att förklara varför.

• Säg ifrån när något känns fel.

• Skapa naturliga pauser i din vardag där du kan gå undan och hämta hem dig en stund.

• Värna din egentid och återhämtning.

• Uttryck vad du behöver av andra.

• Ta ansvar för dina egna handlingar, och låt andra vara ansvariga för sina.

• Släpp taget om andras känslor - det är deras eget ansvar.

• Meditera och skapa gränser för hur mycket dina egna tankar får styra dig.

• Justera din inre dialog så att den är snäll och mjuk.

Mer om det i kommande inlägg.

*

Vad tänker du när du läser? Hur tar du hand om dina grundläggande behov på bästa sätt? Var befinner du dig just nu med de förutsättningar du har?

Hållbara vanor 2022: självomsorg

Självomsorg är för mig att värna mitt inre fridlysta rum, sätta gränser och vara lyhörd och följa mina behov. Att värdesätta konturerna runt mig själv som håller om mig och skapar integritet gentemot den yttre världen. Min personliga hållbarhet är helt beroende av min förmåga att upprätthålla min självomsorg. Därför vill jag börja där.

Självomsorg är en färskvara

Helt ärligt så har jag under mina månader av arbetslöshet och sjukdom tappat mycket av den självomsorg som var så självklar för mig. Jag har gått ifrån att automatiskt ta hand om mig och känna in mina behov till en obalans som behöver styras rätt igen. Och eftersom jag vet sedan tidigare att rutiner är kärnan i min yttre självomsorg försöker jag göra en nystart där. Att jag kan se hur den yttre obalansen påverkar den inre gör att jag kan ha medkänsla med mig i att jag tappat det och försöka lugna den återuppväckta inre kritikern. Utanförskap sätter sina spår. Det är ofrånkomligt.

Med det vill jag säga att kloka tankar och medvetenhet inte är lika lätt att anamma i praktiken. Jag vill inte ge sken av att jag är någon expert på självomsorg. Samtidigt som jag inte vill förminska det enorma modiga och svåra arbete jag har gjort med det genom åren. Att vända självförakt till självomsorg är faktiskt en jäkla revolution. Att vidmakthålla det och att hitta tillbaka till rätt spår är en lika viktig process, och kanske ännu modigare. Jag har det med mig. Det behöver dock fortsätta omsättas i handling. Och vad som är självomsorg för en idag är sällan detsamma som för 5-10 år sedan. Det är en färskvara.

Det är lätt att vara snäll mot sig själv när livet flyter på. När vi behöver det som mest i utmanande livsskeenden är det tuffare. Så detta är lika mycket ett försök att stärka min egen självomsorg som din. Att göra den kunskap jag har medveten och synlig. Expertkunskapen om dig har bara du. Min önskan är att mina tankar ska hjälpa dig att komma närmare den, och dig själv. 

Värna ditt inre rum

Det behöver börja inifrån. För mig har det handlat om att lyssna in min inre dialog. Vad säger jag till mig själv? Vad tillåter jag mig att tänka om mig? Självkritik har sitt syfte. Den vill skydda oss. Tills den tar över och blir skam och rädsla. Lagom doser självkritik är sunt, men höga doser förgiftar vår självbild. Där är självmedkänsla min bästa medicin. Att se mig själv i mitt sammanhang, med mina förutsättningar och utmaningar. Att ha det som utgångspunkt. Hur har ditt liv sett ut den senaste tiden? Vad påverkar dina förutsättningar och ditt mående? Att se sig själv utifrån, som om man hörde en vän berätta om sin situation, gör att vi mjuknar inför oss själva och livet. Då kan vi acceptera livet och oss själva som vi är. Då blir de förväntningar vi har på oss själva mer realistiska.

De kommande veckorna tänkte jag dela med mig mer om mina tankar om att lyssna in sina behov, att följa dem och det där med att sätta gränser. Det är en grund för självomsorg jag själv återkommer till, och de flesta vanor jag har haft och har för det faller in under dessa teman.

Jag sitter inte på några svar om hur du bäst tar hand om dig. Det gör du. Jag hoppas att de dagar som är kvar av februari kan ge dig något nytt perspektiv i det ämnet som du kan bära med dig vidare. Jag är ganska säker på att jag får till mig något nytt av dig som delar med dig av dina reflektioner.

Så, vi inleder #hållbaravanor för februari med några vanor som jag själv har haft hjälp av. Dela gärna med dig av dina tankar och vanor under hashtaggen eller i kommentarsfältet!

Hållbara vanor för självomsorg

• Skriv dagbok. Undersök din inre dialog.

• Skriv listor. Vad tar energi ifrån dig? Vad ger dig energi? Hur kan du jämna ut den balansen mer?

• Hur får du återhämtning? Har du en balans i vila/aktivitet eller behöver det justeras?

• Planera in bara-vara-tid. Låt kroppen leda dig.

• Ta hand om kroppen. Kroppsvård, yoga, träning, en stillsam promenad.

• Träna dig i medveten närvaro. I naturen, i vardagssysslorna, i samtal. Var du än är.

• Andas. Förankra dig i din andning.

• Sätt gränser. I tiden, i relationer, gentemot dig själv.

• Gör det fint för dig själv.

• Öva dig i självmedkänsla. Hur skulle du prata till en nära vän i din situation?

• Meditera. Låt sinnet sakta in. Låt andetagen flöda. Sök mellanrummet mellan dig och dina tankar.

• Klä dig i favoritkläderna. Klä dig varmt. Skit i att se snygg ut. Eller se snygg ut för dig.

• Planera efter dina behov - precis som en förälder tänker i förväg på vad barnen kan behöva under dagen.

• Gör saker du tycker om.

• Säg nej till något du inte vill/orkar utan att förklara varför.

• Våga be om det du behöver även om du kanske inte kan få det just då eller just så.

• Var spontan, följ lust och önskningar.

• Lek, dansa, var kreativ, släpp loss din livslust!

Mina hållbara vanor 2022

Under januari har jag observerat vilka hållbara vanor jag redan har. Vad jag gör för att minska min klimatpåverkan, för att återhämta mig och ta hand om mig och hur jag skapar omsorg i mitt liv inuti och utanför. Även om jag har varit medveten i många år om vikten av hållbarhet och aktivt arbetat både för att ta hand om mig och miljön bättre finns det sådant jag önskar mer och mindre av.

Jag vill undvika att det blir en prestation. Därför tror jag på att närma mig hållbarheten i en anda av omsorg. Se syftet, mitt varför. Att inte bli för ambitiös så att jag blir överväldigad istället. Det är så lätt att falla in i quick-fix som låter bra och ser bra ut, men om vi glömmer bort omsorgen om oss själva blir det inte hållbart över tid ändå. Därför är det viktigt för mig att väva in den personliga hållbarheten i mina hållbara vanor.

Börja där du är - det är då det blir hållbart

Vi har alla våra utmaningar och svårigheter, och jag tror på att börja där det är enkelt och fasa in nya vanor från det. För mig är det lätt att undvika bilresande till stor del eftersom jag bor centralt i en stad utan körkort. Det är inte lika lätt för någon på landsbygden som pendlar till jobbet. För mig är det dock svårt att ställa om till vegansk kost då jag är känslig för att förändra kostvanor medan vegansk mat för någon annan blir något som berikar livet. Med det sagt: börja där du står, där det känns givande och omsorgsfullt. Tillsammans binder vi en väv där du täcker upp där jag brister och vice versa. Det är så det blir hållbart för oss alla till sist. Det tror jag på.

Så, vilka vanor vill jag fortsätta med och lägga till 2022?

Hållbara vanor som jag vill fortsätta med

Jag vill fortsätta ta vara på resurser, praktisera medveten närvaro, fördjupa min kroppskännedom och följa naturliga spår.

För att minska min klimatpåverkan

• Spara el- och vatten genom att lägga upp hållbara rutiner för kroppsvård, städning och tänka cirkulärt.

• Som regel undvika nyköp.

• Ta vara på matsvinn både hemma och när jag handlar.

• Använda ekologisk och hållbar kroppsvård: äppelcidervinäger som balsam, färga håret med henna, naturliga ingredienser i schampoo och tvål och gärna förpackningsfritt.

• Städa med naturliga rengöringsmedel (t ex ättika, bikarbonat, citron) och återanvända dammsugarpåsar.

• Tvätta kläder med naturliga tvättmedel och använda äppelcidervinäger som sköljmedel.

• Laga storkok av vegetarisk mat baserat på det jag redan har hemma och säsongsmat.

• Odla egna grönsaker och örter i den mån jag kan.

• Kompostera med bokashi, skapa ny jord av det och använda lakvatten som växtnäring.

• Göra utflykter lokalt till fots och på cykel, eller ta buss/tåg i möjligaste mån.

• Baka eget bröd och frysa in.

• Plocka örter och grönt i naturen.

• Använda komposterbart kattströ i kattlådan.

• Släcka lampor och dra ut sladdar som inte används. Stänga av TV:n på strömbrytaren.

För personlig hållbarhet

• Planera dagarna med marginaler.

• Meditera innan jag går upp ur sängen, helst med kroppsscanning så att jag känner in dagsform.

• Göra mig iordning på morgonen oavsett om jag ska gå hemifrån eller inte för att vakna till ordentligt.

• Samla stjärnögonblick varje dag och möta världen i förundran.

• Hålla en aktiv dialog med mitt inre barn och de behov som hon ger uttryck för.

• Alltid ha en matlåda extra över för tröttare dagar.

• Redigera bilder regelbundet då det är mindfulness för mig.

• Dela upp vardagssysslor i mindre delar och sprida ut dem över veckan.

• Träna på att acceptera varje situation som den dyker upp.

• Ringa vänner när jag går vilse i mina egna tankar.

• Skriva av mig känslor och tankar.

• Sätta tydliga gränser och ha nolltolerans mot respektlösa beteenden.

• Dela med mig av mig själv med integritet, värdighet och eftertänksamhet.

• Be om hjälp regelbundet med de behov jag inte kan fylla själv och ta del av vad andra har som jag kan få ta del av.

• Följa kroppens signaler och tömma kalendern om varningssignaler dyker upp.

Hållbara vanor jag vill ha mer av

Jag vill ha mer långsamhet, glädje, gör-det-själv-känsla, kreativitet, återhämtning och rutin. Om jag bara skulle välja en vana så är det att laga och vårda mina ägodelar.

För att minska min klimatpåverkan

• Välja mer hållbara material, också förpackningar, när jag köper något nytt som t ex mat.

• Ha en mer tydlig rutin kring mitt konsumtionstänk så att jag får ett mer självklart cirkulärt tänk.

• Skapa utrymme i tid och ork för att ta hand om, vårda och laga det jag redan har eller återbruka det.

• Sopa och torka golv mellan dammsugningar.

• Lära mig mer om vilda växter och hur jag kan ta vara på dem i matlagning eller som naturlig medicin.

• Göra eget diskmedel med aleppotvål.

• Göra eget naturligt tvättmedel.

• Ha med mig en handske och påse när jag är ute så att det blir lätt att plocka upp skräp.

För personlig hållbarhet

• Sprida ut mina hushållssysslor mer över veckan.

• Mer lugn rörelse i vardagen som yoga, hemsysslor, vattna och plantera om växter.

• Prioritera återhämtning ännu mer.

• Tänka igenom och skapa en mer hållbar plan för min användning av sociala medier.

• Sänka ambitioner med det mesta jag gör, hitta ett “good enough” och mer trivsamt prestigelöst förhållningssätt till det jag skapar.

• Rensa foton och dokument på dator och i telefon i slutet av varje månad.

• Skriva dagbok mer regelbundet.

• Ta tid för att måla, skriva och skapa bara för att.

• Minska planering och kontroll, jobba in utrymme för mer lust och inspiration. Väcka kreativiteten till liv.

• Hitta fler saker som får mig att skratta och njuta av livet.

Häng med på #hållbaravanor2022 

Vad gör du redan i vardagen för att minska din klimatpåverkan och öka din personliga hållbarhet? Om du skulle välja en enda vana att lägga till eller förändra i ditt liv 2022, vilken skulle det vara?

Du är varmt välkommen att dela med dig av det du har hittat i din vardag. Använd gärna hashtagg #hållbaravanor2022 i sociala medier så kan vi inspirera varandra. Eller lämna en kommentar här eller i senare inlägg.

Kommande månader tänker jag att vi går igenom olika områden och hjälps åt att hitta mer hållbara vanor inom det. Jag sammanställer de vanor vi delar med oss av löpande under året. Du är med helt på egna villkor och utan press.

Vilken blir din hållbara vana och utmaning 2022?

Jag behöver mer, jag behöver mig.

Någon frågar “hur mår du?” och jag kan inte hitta något svar. Någon annan frågar “vad behöver du?” och jag har bara svar på vad jag inte behöver. Jag vaknar än en gång mitt i natten och vill skrika rakt ut. En vackert solig augustidag går jag i solstrimmor mellan skogens träd och gråter. Jag möter min spegelbild och tittar bort, i skam och sorg.

Jag gör sommarutflykter med vänner, är glad att återse dem och känna igen den trygghet som finns i dessa relationer. Men jag är inte riktigt där. Jag är alldeles för trött, utmattad, stressad. Jag kommer inte åt den livskraft som finns där under försvarsmurarna. Jag fortsätter gå, för att jag inte klarar av att stanna. Jag tänker att jag behöver hjälp som inte finns. Men när alla dörrar stängs och jag faller mellan stolarna igen, och igen, kan jag höra en inre röst som upprepar “det räcker nu”.

Jag kapitulerar. Jag bestämmer mig för att det är dags att sluta kämpa. Att välja livet igen. Att välja mig.

Jag är van att klara mig själv. Det är jag riktigt bra på. Under största delen av mitt vuxenliv har jag byggt upp mig själv från grunden, omvärderat och utvecklat ett liv baserat på djupt rotade värderingar i mig. Ett medvetet omsorgsfullt liv. Tills det i stora delar rycktes ifrån mig. Tills jag behövde be om hjälp för att komma på fötter igen.

Det som sedan följde var en smärtsam insikt i hur samhället inte förmår att möta människor som inte passar in i givna normer och mallar. Det är inte första gången jag möter det. Men den här gången var det en fråga på liv och död. Så jag tog emot den hjälp jag behövde för att överleva även om den gjorde mig illa på andra sätt. Jag behövde mer.

Jag behövde mjukhet och fick skydda mig från återkommande nålstick. Jag behövde bli sedd som människa och fick anpassa mig till en trångsynt mall byggd på stereotyper. Jag behövde medkänsla och fick ensamhet och munkavlar. Jag behövde något som höll i mig och fick bortvända ryggar. Under lager av frustration, ilska och bitterhet finns en sorg och smärta som lagrats i många månader.

På det finns en skam och förvirring över hur jag trots all min självkärlek och motståndskraft kunde hamna här. Jag försöker påminna mig om att också jag är människa. En människa som liksom andra inte tål vad som helst.

Precis som då vet jag egentligen vad jag behöver. Jag vet ju det. Jag behöver bara hitta det där det redan finns. Framför allt inom mig. Den mjuka rösten i medkänsla, utrymme för sorg, vänner som står kvar och inte värjer, att stanna i min kropp och inte anpassa mig till andras åsikter och trånga mallar. De senaste åren har också förändrat mig på sätt jag inte har hunnit lära känna än. Krisen har fått mig att ifrågasätta mycket om vem jag är och vilket liv jag vill leva. Det har inte hunnit landa än. Jag har inte kunnat landa.

När mina vänner har fortsatt ställa frågan “vad behöver du?” har något återkommit i tankarna vecka efter vecka. En plats på landet. Tystnad. Natur. Skrivande. Utrymme för känslor. Återhämtning. En plats för kapitulation. Att åka bort för att komma hem. Så jag bad om det. Några dagar i en väns stuga. Snart åker vi, jag och katten, till en ny början.

Jag hoppas att jag vågar möta ångesten och sorgen, gå igenom dem. Att jag vågar stanna upp och känna. Sova ut och låta tankarna snurra klart. Plocka litervis med blåbär och möta skymningar på berget. Eller bara ligga i sängen en hel dag och lyssna till regnet. Jag kapitulerar. Det är dags att sluta kämpa nu, och välja livet. För jag har ju mig. Jag har ju mina vänner. Jag har en stuga att åka till och ett hem att återvända till. Snart har jag hittat vad jag behöver mer.

Med hoppfull blick,
Wilda

En midsommar för sig själv

Ringdans och blomsterkransar, skålande glada människor, lekande sommarklädda barn, stora sällskap vid långbord och familjeporträtt målar upp en bild av midsommarens idylliska gemenskap. Då är det viktigt att minnas att det är den yttre bilden och inte vad som sker inom dessa människor och relationer. De bilder som inte syns och finns.

Många människor spenderar midsommar i ensamhet. Oavsett om ensamheten, eller självsamheten, är frivillig eller inte så påverkas vi av förväntningar och det vi ser omkring oss. Det är lätt att känna utanförskap, eller att känna krav på hur det ”borde” vara. Jag har brottats en del med det. Tills jag valde att lyssna inåt.

Några midsomrar har också varit precis sådär idylliska för mig - och jag har också känt det i själen. Gemenskap, glädje, den grönskande inre friden. Jag har också känt utanförskapet, sorgen. Ibland har jag låtsats att det är vilken dag som helst och stängt av alla intryck utifrån. Och vet du? Allt är okej. Alla känslor får finnas. De får också finnas samtidigt.

Även i gemenskap kan man känna sig ensam. Även i gemenskap kan sorgen bli extra stark för att man blir påmind om det som inte har funnits.
För mig har det bästa varit att låta allt vara okej. När jag tillåter mig att känna allt samtidigt eller inte känna alls och ger utrymme för just det jag behöver så gör det hela skillnaden. Då är jag med mig själv.

På senare år har jag haft möjlighet att delta i traditionellt uppstyrda midsommarfiranden. Varje inbjudan är viktig. Den säger ”du får höra till”. Men på grund av min kroniska utmattning och att social samvaro är något jag behöver begränsa för att må bra så har jag många gånger valt att stanna hemma. Det har jag också gjort på andra högtider. För att det är ju då, i lediga röda dagar, som jag faktiskt kan göra det jag behöver mest: vila.

Däremot betyder inte det att jag inte firar. Jag har valt att skapa egna firanden, i mitt eget sällskap. Det är något av det finaste jag har nu. Jag skapar min egen pirriga förväntan inför en dag som bara är min.

Förra året förberedde jag en midsommarlunch med allt gott jag själv ville äta. Sparris i ugn, rökt lax, krämig potatissallad och färska grönsaker från balkongodlingen. Och en läskande citronlemonad till. Det var himmelskt gott!

Mätt och belåten packade jag en väska med picknickfilt, fika, sytillbehör, finklänningen och badkläder. Nu skulle jag ut på äventyr!

I naturreservatet intill mitt hem finns en så magisk plats med höga ståtliga ekar, vildblommor, småfåglar och fjärilar. Vid midsommar strålar solen genom de massiva lövverken i vad som bara kan liknas vid en saga. Där slog jag mig ner i några timmar. Plockade blommor på ängen, band en midsommarkrans, fotograferade porträtt i godan ro, dåsade till en stund på picknickfilten och drack sommarens godaste kopp kaffe till fågelsång. Jag såg inte en människa under hela tiden. Mest mygg 😅

Innan jag vände hemåt för en till omgång midsommarmat cyklade jag för ett svalkande dopp i ån. Stora blomsterbuketter följde med mig hem, och i midsommaraftonens ljusa kväll tog jag mig iväg ännu en sväng för ett kvällsdopp i skymningen. Vinden lockade mitt fuktiga hår på väg hem i en tyst stad. Själen hade fått ro.

I år tittar jag på foton från tidigare somrar, minns och känner. Jag fortsätter på min bucket list om vad jag vill göra när jag är frisk(are). Jag önskar att det kommer lite regn (haha ja förlåt) så att jag får känna doften. Friskheten i sommarregnet. Har jag tur får jag komma ut. Då ska jag se till att känna bara fötter mot marken.

Även om det kan kännas provocerande och förenklande (och också är det) så kan vi skapa ett rum inom oss i fantasin där livet kan få gro som vi önskar det. Vi kan låta minnen få liv igen där. Foton är ett utmärkt sätt att göra det på ju. Vi kan ta vara på det lilla och göra det stort. Göra stjärnhimlar av guldkanter. Vi måste inte det. Vi måste ingenting. Vi kan lika gärna välja att låta dagen få vara vilken dag som helst eller rent av en dag för sorg eller återhämtning. För mig är det en nyckel till självomsorg, att göra det finaste jag kan av det jag har. Ta tillvara. Låta mig vara.

✨

Vad har du för känslor inför midsommar? Har du något planerat? Vad behöver du just nu?

Jag är socionom!

Jag är socionom! 

(Om vi förutsätter att jag blir godkänd på de sista två uppgifterna, vilket jag jag kan unna mig efter att ha klarat varje uppgift utan bakläxor sedan starten.)

Jag älskar att studera, och jag har lärt mig så mycket dessa år! Framför allt har jag fått synkronisera min tidigare livserfarenhet och erfarenheter från föreningslivet med vedertagen kunskap. Jag har hittat mitt yrkesjag. Hon som kommer att fortsätta lära sig och utvecklas resten av livet i varje reflektion och dialog.

Precis som när jag började studera känner jag djup tacksamhet för det privilegium det är. Det var långt ifrån självklart att jag skulle nå hit. Livet har fortsatt pröva mig längs vägen, och precis som tidigare har studierna varit det som har gett mig kraft att ta mig vidare.

Jag har fått utveckla min kärlek till språket genom akademiska språkregler och finess. Mest genom att engagera mig i kursplanegruppen och diskutera lärandemål i timmar med andra skarpa hjärnor. Många skratt har vi delat.

Jag har blivit utmanad i grupparbeten och slipat mina sociala förmågor. Jag har lärt känna mina egna gränser och behov av tillhörighet och vad det innebär i att välja mina strider. Min ledarskapsförmåga har blivit mer lågmäld, och jag har kunnat ge mig själv mer av stabiliteten jag har i det. Samtidigt som jag har stått upp för mig själv och mot orättvisor har jag lärt mig att backa undan innan andras oförståelse gör illa mig. Ibland räcker det att jag räcker till för mig och visar medkänsla för andra. Jag kan inte förändra det som inte vill förändras.

Genom att skriva uppgifter för mig själv och diskutera i text har jag kunnat fylla min lärlust och mitt behov av att tänka hela vägen ut. Samtidigt som jag har accepterat att andra inte har samma ambitioner som jag. Det betyder inte att jag inte får ta den plats jag vill ta. Att leva och låta leva är nu ett dagligt förhållningssätt i mig. 

Varje sida i kurslitteraturen har jag sugit i mig som en törstig dricker vatten. Varje tenta har varit en pärs med de mängder sidor som först kommer ut och sedan ska koncentreras till några få. Ändå: varje gång har jag lärt mig massor och vuxit som människa. 

Med examensarbetet insåg jag hur min oförmåga att avgränsa mig kan bli för mycket. Djupet minskar när vidvinkeln får företräde. Att vilja och att kunna gör det svårt att stanna innan den bortersta gränsen, vilket jag vill fortsätta öva på. För jag mår ju inte heller så bra vid den gränsen. Min passion gör att jag ibland bränner mig och det är ett livsprojekt att acceptera att jag inte kan allt jag vill.

Praktikperioden gav mig möjlighet att integrera mina livserfarenheter i yrkesrollen och låta ett professionellt jag ta form och plats. Mitt nära perspektiv av egen utsatthet och andras genom åren håller fötterna på jorden och medkänslan i hjärtat. Strukturella perspektiv har landat mer och den samhällskritiska rösten i mig har fått vatten på sin kvarn. Jag har hittat en djupgående acceptans i att en del livssvårigheter måste vi lära oss att leva med. Allt kan inte förändras och det är inte säkert att det blir bättre av det. I mig finns en orubblig närvaro som jag kan använda för att stå stadig i det som är svårt. Det ger andra lugn. Det lugnet vill jag fördjupa i kommande yrkesår. Jag vet i mitt hjärta att jag kommer att göra skillnad för andra människor, och det bara av att uttrycka vem jag är i det jag gör.

Idag avslutar jag socionomutbildningen med ett sista seminarium. Märkligt att göra det i en pandemi. Också en sorg över att missa att få ha föreläsningar i det nya fantastiska campus. Jag har smugit in där så ofta jag har varit i närheten, suttit där i studiero och andats in atmosfären. Gått förbi gamla campus med alla minnen det bär. Långa trappor att gå i, många kaffekoppar har druckits i salar och korridorer.

Jag sörjer att inte få ha en ceremoni i Eskilstunas vackra Kloster kyrka och få träffa alla klasskamrater en sista gång. Nu är de flesta ute och arbetar, gör skillnad i världen. Jag sörjer också att jag missade avslutningsfikat med dem, klassen jag gick de första 6 terminerna med. Livet kom emellan.

Jag tar examen en termin senare än planerat. Men sanningen är att jag egentligen inte ens visste om jag skulle klara en termin när jag började. Ett år tidigare hade min arbetsförmåga bedömts som varaktigt nedsatt och jag lämnade 12 års sjukskrivning bakom mig.

Jag är så stolt över mig själv för att jag har klarat det. Framför allt med dessa kroniska sjukdomar som ständigt håller min förmåga i schack - och å andra sidan också håller min självmedkänsla närvarande. Jag har stöttat mig själv hela vägen. Det är det finaste av allt. Det kommer jag att behöva framåt också. För jag vet inte än vad nästa steg är. Jag ska berätta mer om det snart. Utbildningen avslutas i sin röda tråd: att göra det jag behöver först även när det inte är vad jag vill. 

Vet ni? Jag är socionom! Jag gjorde det!

Det är ditt unika uttryck och därför är det alltid rätt

Det finns ingen som du. Ingen som har exakt din uppsättning av egenskaper, förmågor, livserfarenheter eller samma fingeravtryck som du. Det som är du är fullständigt unikt. Så hur ska du då kunna jämföra dig med någon annan? Hur skulle ditt unika uttryck kunna vara rätt eller fel? Det kan bara vara mer eller mindre du. Det lärde jag mig i en verksamhet som utgick från Expressive Arts (uttryckande konst) och det vill jag prata mer om med er idag.

Jag hör ibland att en ska hitta sitt varumärke i bloggbranschen och i skapandet, nischa sig, skapa sig ett signum i foton och text. Ja, det är så klart viktigt att utmärka sig. Men risken är att du går in i en roll och i det missar att du alltid är unik. Du behöver kanske bara förstärka ditt unikum. Plocka fram det, tro på det, lita på det. Inte vara beroende av andras gillande och andras bekräftelse. Förstärka den nisch du redan har: ditt unika uttryck. Det räcker med att du är du och ingen annan kan vara bäst på det.

Varje uttryck som jag skapar berättar något om mig

Varje blick utifrån säger något om den personen som ser på det. Vi upplever saker som fula, intressanta, enastående och hjärtskärande helt utifrån våra egna livserfarenheter. Om vi lyssnar på samma musikstycke, ser på samma tavla eller lyssnar på en föreläsning så kommer vi ändå att se på upplevelsen på helt olika sätt. Vi kommer minnas olika saker, tolka färg eller ord på helt olika sätt. Ett stycke kan få mig att minnas något med sorg och få dig att känna en meditativ stillhet. På samma sätt är det när vi skapar.

En värdering är minst lika individuell som någons uttryck. Andra människor kan utifrån det jag har skapat se delar av sig själva och sina liv. Jag kan aldrig bedöma eller tolka någon annans konst utifrån någon annan än mig själv. Det är jag som är verktyget. Både när jag tolkar och när jag skapar. Jag skapar ständigt mig själv och mitt liv i mötet med andra människor, mig själv och livet. Så också i konsten.

Därför är det fullkomligt irrelevant att jämföra sig med andra. Det är ditt unika uttryck som är det värdefulla. Det är hur du förfinar det, lär känna det, vågar utmana det och leka med det, som är den rättvisa jämförelsen.

Det finns inget rätt sätt. Det finns bara ditt sätt.

När barn lär sig nya saker, skapar något, ritar en helt obegriplig teckning, så applåderar vi och berömmer och är så stolta över att de har skapat något. När slutar skapandet i sig vara värdefullt? När får vi inte längre uttrycka oss utan att det ska värderas och tolkas, som om andra kunde förstå vad ditt unika uttryck säger om dig? Skolan, tänker nog de flesta. Ja, tyvärr är det ju där en jämförelse uppstår. För att det plötsligt finns ett rätt sätt att skapa, att lära sig, att tolka världen. Det är där någon får ett högre betyg i matematik och en annan får underkänt i musik. Som om musik bara är att kunna noter och att vara född med absolut gehör. Som om matematik bara är att lära sig en mall och följa den.

Jag önskar att vi kunde sluta värdera uttryck. Vi lär oss från barnsben att vi ska konkurrera, bli bäst, vinna priser, tjäna dyra pengar. Allt som oftast leder det till att vi tappar just det som är unikt hos oss själva. Vi gör något som någon annan redan har gjort. Kopierar. Litar inte på att det går att skapa något bra på egen hand. Vi lär oss att titta på de som har kommit längre, lära av dem, bli bättre. Bättre på vad? Tekniken kanske, ja. Men hur du använder tekniken, utvecklar den, ger den känslor och din fingerfärdighet - DET är det unika och kreativa. Kopior finns det gott om i varenda affär. Om vi alla istället skulle försöka skapa det som är unikt för just mitt liv, mitt inre, mina förmågor och det mina ögon lägger märke till… hur skulle världen se ut då?

Kreativitet är en problemlösningsförmåga

Varför  begränsar vi kreativiteten till att handla om hantverk, konst, skapande? Är det inte så att vi  i varje dag använder kreativiteten? För att lösa problem, räkna ut ett mattetal, laga en maträtt, organisera en bokhylla. För att tänka ut bästa semesterrutten, för att lösa en konflikt, för att följa våra drömmar eller undvika något jobbigt? Vi skapar oss själva och våra liv i varje dag.

Kreativitet för mig är friheten att kunna göra just det. Att välja vem jag vill vara och hur jag vill uttrycka den jag är. Och blir det inte farligt då, om vi börjar värdera oss själva utifrån hur bra vi är på att vara kreativa? Istället för att se att vi är det varje dag, helt utifrån oss själva. Även om du aldrig har skrivit en dikt, lärt dig sticka eller målat en tavla så är du kreativ varje dag i ditt liv. Det är kreativiteten som driver oss framåt, som strävar efter utveckling.

Ditt liv är ditt. Du är du. Ditt uttryck är ditt. Därför kan det inte bli fel. För att du, vad du än tror om dig själv, inte är fel. Det som kommer ut är det som ska komma ut. Så fort du sätter penseln mot pappret blir det vad det ska bli. Det blir alltid rätt.

Det blir kanske inte vad du hade föreställt dig. Det blir kanske inte som de där bilderna du har sett på nätet eller som den där konstnärens verk som du beundrar så. Men det kanske inte är meningen att det är så det ska bli? Hur kreativt är det egentligen att följa någon annans beskrivning eller härma någons konst? Det kanske ska bli något helt unikt som bara du kan skapa. Något som berättar något för dig om vem du är. Något som berör någon och löser upp känslor eller löser ett problem för någon annan, helt utan att det var det som var din intention. När du skapar från en plats inom dig som handlar om dig, och skalar bort det som kommer utifrån och handlar om andra och omvärlden, så blir det rätt. Då blir det ditt unika uttryck som möter någon annans unika intryck.

Den här filosofin grundar sig på tron att allt har en mening. Att varje "misstag" lär oss något, att varje "fel" kan skapa nya rätt. Vi låter det undermedvetna ha en större påverkan än det medvetna. Det handlar också om en tilltro till att du kan bli och vara den du vill vara, och om att omfamna sin mänsklighet - det som gör dig till du.

I kreativiteten kan du lära känna dig själv och ditt unika uttryck. Därmed behöver du inte oroa dig för att göra fel, för att du inte ska vara lika bra som någon annan eller för att inte lyckas. Tänk om det alltid blir rätt? Tänk om du lär dig något om dig själv i varje kreativ process, oavsett om det blir som du har tänkt dig eller inte? Tänk om det blir bättre än du tänkt dig?

✶

5 tips för att hitta ditt unika uttryck och utveckla det

1. Värdera inte. Tolka utifrån dig själv. Fråga dig: om du hade skapat den tavlan, vad hade den berättat om dig? Om du hade sytt den klänningen, vad hade du gjort annorlunda för att den skulle passa dig? Vad är det du gillar och vad säger det om dig?

2. Jämför inte med någon annan än dig själv. Ingen annan kan vara du. Hur har du utvecklats? Vad tyckte du om i tonåren och hur återspeglas det i vad du skapar idag? Hur har du tagit dig till den punkt i ditt skapande där du är nu?

3. Skapa och lek i alla möjliga former och tekniker. Lär dig något nytt! Fundera på om det går att använda tekniken eller materialet på ett annat sätt än "det rätta sättet".

4. Släpp tanken. Måla utan att tänka, skriv utan att stoppa pennan i några minuter, strunta i instruktioner och hitta på nya metoder att skapa. Tänk inte på resultatet. Bara sätt igång och gör något som just du vill göra. Testa!

5. Var du. Skala bort andras åsikter och allt du lärt dig om rätt och fel, och försök hitta det som är viktigt för dig att uttrycka. Hämta inspiration, men leta efter din ingång i det du vill skapa.

52 listor för självkännedom av Moorea Seal

52 listor för att lära känna sig själv och utvecklas?! När jag såg att några av mina favoritbloggare skrev om boken "52 lists project" väcktes min nyfikenhet. Sedan den landade i mina händer har det knappt gått att slita sig ifrån den.

Jag har varit en listnörd så länge jag kan minnas. Jag har listat allt och lite till. Mest har jag skrivit listor om mig själv, för att försöka förstå vem den där filuren på insidan av huden egentligen är. När jag var barn köpte jag Mina vänner-böcker och fyllde i dem om mig själv. För att se hur jag förändrades genom månaderna och åren. Självkännedom har alltid varit ett stort intresse, introvert som jag är. I otaliga timmar har jag frågat mig:

Vem är jag och vad är det att vara människa?

För många säkert en jobbig fråga. För mig den roligaste och mest fantastiska fråga jag vet. 

Moorea Seal gör i denna bok det som jag ibland ser som mitt livsuppdrag. Med listor om allt från drömresor till mina inre kvalitéer hjälper hon mig att fånga upp mina livsvärden. Hon hjälper mig att se vad som är viktigt i mitt liv. Dessutom ger hon mig verktyg att lista ner det utifrån olika teman som verkligen bär mening. Här får jag varje dag landa en stund med mig själv, i en rubrik för veckan som finns där i mina tankar under dagarna. Jag återkommer ibland också till tidigare listor när något viktigt dyker upp eller för att ett ämne känns extra aktuellt.

Många gånger sitter jag bara och betraktar de ljuva naturbilderna medan jag reflekterar över veckans rubrik. Bilderna är så enastående att jag kan tappa rum och tid fullkomligt. För någon som värderar estetik så högt som jag gör är detta som att få kliva in i de allra vackraste delarna av världen. Inspirerande och lugnande på samma gång. Återkommande i boken dyker det upp söta illustrationer och årstidsfotografier som ger mig ny lust att upptäcka världen omkring mig.

Jag får även en viktig uppmaning om att försöka ta ner de där drömmarna till nuet. Låta dem få en annan form och ändå behålla sin innebörd. Vad kan jag göra för att ge mig själv det jag mår bra av just idag? Hur får jag in det i mina rutiner och formar ett liv baserat på det som just jag vill och önskar? Vad vill jag resa bort till? Kanske finns det i en annan form där jag redan är.

Att lära känna mig själv är och kommer alltid att vara mitt livs mening. Att få komma mig själv närmare, och därmed också andra. Att förstå vad just jag behöver för att må bra och för att jag ska kunna leva ett liv baserat på det. Det är självkännedom för mig. Den här boken ligger så nära min strategi för hur jag tar mig an mina personliga mål. Det är som att jag har hittat en själsfrände där ute i världen. Någon som i listformat hjälper mig att komma närmare mig själv.

Jag kan verkligen rekommendera denna bok om du också är en person som vill djupdyka i självkännedom och tycker om att reflektera över livets olika sidor. Om du dessutom är en listnörd som jag så kommer du att älska den minst lika mycket som jag gör. Nästa år vill jag ta mig an "52 lists for Hapiness" som är en annan variant också skriven och illustrerad av Moorea Seal.