2022: jag återtar min plats

År 2022 var året då jag fick min första fasta anställning, körde bil för första gången och började kalla mig fotograf. Det var året då jag förlorade en sena i mitt vänstra långfinger, kämpade med mycket smärta och förlöste frusen sorg. Det var ett år då jag var omgiven av vänner under min första semester och besökte fler loppisar än jag kan räkna. Jag chockades av upptäckten att jag var närsynt och började använda linser och glasögon. År 2022 var då växtkraften på balkongen helt tog över och kvällspromenader och friskvårdstimmar bearbetade dagliga intryck. Framför allt var det ett år då jag började återta min plats i världen och möta de hjärnspöken som hindrar mig från att ta den.

Månad för månad: mitt 2022

januari

Det var med stor lättnad som Asla började äta självmant igen på årets första dag, efter över en veckas matvägran och tvångsmatning. Både jag och Asla gick på antibiotika, jag för borrelia. Mitt liv var i kaos på flera sätt. Jag försörjde mig nätt och jämnt med ekonomiskt bistånd eftersom jag hade fallit ur alla trygghetssystem. Jag var sjukskriven på 50 %, arbetssökande på 50 % och studerade 50 % på distans. När jag avslutade mina studier lättade stressen jag hade levt med länge samtidigt som jag kämpade med en behandling som tog all min kraft.

Jag minns särskilt två vintriga dagar med extra ljus. En spontan promenad med Tessi i vintersolen och en dag på Åsby handelsträdgård med förunderligt vackra vintervyer. En viktig samtalskontakt blev sjuk och försvann med en saknad som ännu finns kvar. Inom mig fanns en skakig motståndskraft. Jag önskade mig en väg vidare i sammanhang som kunde ge mig liv igen.

Februari

I februari kom vändpunkten. När jag nästan hade gett upp blev jag kallad på arbetsintervjuer för jobb jag faktiskt ville ha. I fruktbara samtal med en arbetspsykolog fick jag sätta ord på utmaningarna i att arbeta med mina kroniska sjukdomar och hur jag samtidigt visste att jag skulle klara det med rätt förutsättningar. 

Jag stod i ett vägskäl där vården hade en helt annan syn på vad som skulle göra mig frisk än jag. Jag blev erbjuden ett jobb som administrativ socialsekreterare. Det var ett svårt beslut men jag visste att jag behövde välja det friska i mig. Jag behövde rutiner, meningsfullhet, social kontakt, ett sammanhang, att få göra nytta. Jag behövde få vara jag i en frisk miljö.

Jag tackade ja till jobbet, avslutade alla kontakter med myndigheter och avbröt min vård. Jag gick till frisören, träffade mina nya kollegor och bröt min isolering. De första fröna sattes i jorden och gratulationer strömmade in. Med stolthet tog jag emot koppen med texten ”Wilda, socialsekreterare”. I dagboken skrev jag ”det får bära eller brista”.

Mars

Jag kom överens med min chef att starta mjukt under mars för att parera mina kroniska sjukdomar. Jag började på 50 % i två veckor och ökade sen till 75 % i två veckor. Jag fick så mycket mental energi och självkänsla av att börja arbeta att jag var alldeles lycklig. Så fina kollegor och uppgifter som var klippt och skurna för mig. Det var som att all min erfarenhet av föreningsliv och min egen historia smälte samman med socionomyrket i den här tjänsten. Jag stormtrivdes och “Wilda-hybris” blev ett uttryck för varje gång jag lärde mig något nytt och blev exalterad över det.

Men oj vad trött jag var! De timmar jag inte jobbade sov jag mest. Efter första arbetsveckan resulterade tröttheten i en olycka med en brödkniv som skar in i handen. Jag spenderade lördagsnatten på akuten och “använd skärbräda” var mitt nya mantra. Det jag inte visste då var att det var värre än vad läkaren såg då.

Det sociala livet fick stå tillbaka med alla nya tröttande intryck, men jag orkade trots allt fira en underbar 60-åring i Örebro. I tydliga dagsrutiner och med vårsolen tog jag mig an det nya livet. Ett liv som kändes lättare att leva i än det jag hade lämnat bakom.

April

Jag fortsatte att trivas på jobbet och blev allt mer självständig. När värken blev för påtaglig tillät mina kollegor mig att förlänga lunchen så att jag kunde ta en power nap och sen komma tillbaka. Det gjorde susen för att parera aprilvädret i min stackars kropp.

Mina händer fylldes av vårblommor och jag följde med förundran skotten ta fart bland odlingarna. De första späda nässlorna plockades med hem. Körsbärsträden blommade på min gata och valborgselden fick ta med sig det jag behövde släppa taget om. Jag gick vidare från en nära relation och kunde inom mig bevara vad den hade gett mig.

Maj

Maj var en känslomässigt kraftfull månad. Arbetsdagarna var intensiva och vårsolen tycktes väcka min kreativitet. Med några upphittade trädelar kunde jag bygga en hylla som matchade måtten på balkongen perfekt. Det behövdes när tomatplantorna och alla andra plantor ville växa vidare från kökets vårsådd in i sommaren.

Jag vilade bland mina odlingar, mötte rådjursögon i skogen och sommarens loppisar drog igång. I slutet av månaden åkte jag på Sörmlands längsta loppis och avverkade 13 loppisar på en dag. Det var en dröm att få leta skatter längs den sörmländska landsbygden.

Jag fyllde mitt hem av naturens skafferi, gjorde marmelad av maskrosor och saft av syrén. Vårmarknaden i Radmachersmedjorna gav än mer inspiration.

Inom mig rev det stormar av sorg och tröttheten från de senaste årens kamp blev påtaglig. Det brukar bli så när livet är tryggt nog. Då har det svåra något att bottna i. Jag bearbetade med kvällspromenader i skymningen och började söka efter någon att dela med. Mitt finger tappade mer och mer funktion. Smärtan ökade och fysioterapeuten skickade remiss till ortopeden.

Juni

Under juni besökte jag klädbytardagen på ReTuna - och loppisar så fort jag fick chansen.

Optikern konstaterade att jag är närsynt. Det tog tid att bearbeta den omställningen. Kanske för att den väckte några gamla sår till liv. Jag beställde glasögon och provade ut linser medan mitt inre barn la armarna i kors i ett stort “jag vill inte”. Gradvis började jag vänja mig. En introutbildning senare var jag redo att börja övningsköra.

Efter en undersökning av min hand av en okänslig ortoped var smärtskovet ett faktum. Några veckor senare visade röntgen att senan var skadad. Smärtan låg kvar längre än vanligt. Jag behövde semester. Semesterveckan började med att vi överraskade Tessi med en oförglömlig möhippa i mysig gemenskap. En provfotografering med brudparet gjorde mig än mer pepp på den stora dagen som väntade i juli.

Fokus var sedan på återhämtning, med naturnärvaro och dagliga kvällsbad. Jag fann vila i de vildvuxna balkongodlingarna och bland skogens vänner. Midsommarhelgen spenderades i stillhet till skogs. En mänsklig skogsvän kom på besök och vi plockade händerna fulla av örter. Jag testade att göra eget torrschampo och gjorde schampo/tvättmedel av spånejlika. Inom mig kände jag sommarsjälen ta form och leva ut. Efterlängtat.

Juli

Juli var min skördemånad. Jag fick fast anställning! Jag firade den med att buda hem en egen kamera (efter att ha lånat en väns i ett år). Två veckor senare var det dags att föreviga en magisk bröllopsdag mellan Tessi och Niklas. Förberedelserna och min engagerade närvaro fylldes med förundran och ren lycka vilket också visade sig i resultatet. Jag var stolt. Men den självlysande kärleken och regnbågen som tornade upp sig över den rosa skymningen kan jag bara tacka Moder Jord för. Vilken välsignad dag!

Arbetsdagarna gick ner i sommartempo. De ljumma kvällarna lyssnade jag på sommarprat medan jag tog mig mot kvällsdoppet. Efter bröllopet redigerade jag foton varje ledig stund och fann en stor glädje i det. Ett besök hos min väns tre nioåringar gav kärleksdoser att leva länge av. Som solnedgångarna och alla bad då kroppen fick omslutas av mjuka vatten.

Juli fyllde mina händer till bredden av bär, svamp, örter, sommarbuketter och tusen möjligheter. På balkongen växte grönkål, paprika, potatis, pak choi, örter, dahlior, sommarblomster, liljor, smultron och purjolök med hundratals körsbärstomater. Aubergineblommor slog ut och jag studsade av lycka. Från stadsodlingens rabatter, dikesrenar, skogens gömmor, lokala handelsträdgårdar och balkongens växtkraft fyllde jag hemmet av naturens skafferi.

Augusti

Halva augusti hade jag en efterlängtad semester. Jag delade den ungefär lika mellan egentid och umgänge med vänner. Jag gjorde dagsutflykter till Sala och Södertälje med hemmamys bland barn och djur. Jag kände mig välsignad när jag fick uppleva en skogstur med en väns dotter vars förundrade blick ledde vägen. Två års längtan fick ett svar när Winnerbäck sjöng och spelade i Sundbyholm och Cathrins möhippa på alpackagården var en oförglömlig upplevelse.

På väg ut mot skärgården mellanlandade jag i huvudstaden och fick återse älskade Vicky som till vardags lever det amerikanska livet. I skärgården varvade jag mysigt tryggt sällskap med naturnärvaro och återhämtning på en plats som är ett av mina fridlysta rum i världen. Jag lärde mig hur svårt det är att ro i blåst och hur bra det är att ha en tålmodig god vän vid sin sida då.

Återgången till arbetet blev en rivstart. Med nya och fler arbetsuppgifter och underbemanning kom stressen snabbt. Jag tog en dag i taget men smärtskovet var oundvikligt. När den värsta värken hade lagt sig första omgången var det dags att fotografera årets andra bröllop. Cathrin och Tomas, som de lugna människor de är, hade en så innerligt stillsam bröllopsdag och den kärleksfulla värmen fick mig helt att glömma smärtan.

Det blev bättre, och sämre igen. Månaden avslutades med många timmars fotoredigering och ännu en tur bland gårdsloppisarna på Sörmlands längsta loppis. Jag kände oro inför det arbetstempo som väntade under hösten och började meditera regelbundet igen för att motverka stress. Jag hittade äntligen en terapeut som också visade sig vara en likasinnad på flera plan.

September

Arbetsdagarna var fortsatt intensiva och utmanande. Jag möttes av beröm som betydde allt i en kämpig period. Jag använde mina friskvårdstimmar för att hämta kraft i naturen. En särskild sådan var en morgon då jag vandrade i dimman längs med ån medan solen bröt igenom och färgade världen i guld. Den känslan öppnar fortfarande upp min bröstkorg i vördnad.

Jag blev överraskad av kollegorna på födelsedagen, med sång och blommor från fyra väderstreck som de samlat från sina trädgårdar. Hemma väntade mer blomster och pricken över i:et var att få kallbada med Denise som avslutning.

Jag hittade blomkålssvamp, kantareller och aspsopp på mina skogsturer och samlade guldljus i kameran. Jag lärde mig att göra eget bordsmargarin och fick äpplen från en väns föräldrar. Lingon och blåbär fylldes på i frysen. Jag plockade skräp med Håll Sverige Rent. Jag röstade för medmänsklighet och sörjde ett valresultat som gjorde mig allt mer arg. Jag försökte hitta förlåtelsen och sökte hoppet.

Ett alldeles särskilt varmt möte skedde under Eskilstunas kulturnatt där jag hamnade i ett samtal kring utställningen “Okända vittnen” av Anna Lindström. En kväll reste jag till Västerås för att vara med på Mathildas bokrelease för “Berättar du så dödar jag dig”. Det bor ett sånt oerhört mod i min vän. Ord räcker inte.

Oktober

Smärtskoven avlöste varandra i oktober men jag levde med dem och tog sjukdagar när det blev för svårt. I en redan tuff arbetssituation berättade två kollegor att de skulle sluta. Jag var glad för att de hittat vidare samtidigt som sorg och oro blossade upp. Asla genomgick en operation för att ta ut tänder och medicinerades länge då det inte riktigt ville läka som det skulle. Oron låg nära och vi tog dag för dag. Jag blev allt tröttare och tränade på att lägga energi där jag fick tillbaka den.

Jag hittade ljus på höstmarknaden med lokala hantverk och såg en nära vän showa med sin kör. Bäst var kramen efteråt. Jag plockade kantareller, trumpetsvamp och lagade soppa på taggsvamp. Höstdimmorna svepte in mig i magiska stunder och jag lät vinden rufsa runt i håret många gånger om.

November

November började med att jag äntligen skulle få operera min hand. Dessvärre visade det sig att olyckan i mars orsakat en permanent skada med en bortväxt sena. Jag försökte bearbeta beskedet samtidigt som jag höll ut i den omedelbara smärtan. Jag jobbade på bäst jag kunde för att distrahera och få tiden att gå. Hushållssysslorna var en daglig kamp som tack och lov blev lättare med tiden.

Det kom ett till dystert besked. Aslas diabetes hade återkommit efter hennes operation. Vi påbörjade insulinbehandling och jag lärde mig ta blodprover med en hand. Mycket handlade om att försöka distrahera smärtan. Jag fick hjälp av tröstande naturvyer, att luta mig mot en vän på hans födelsedagsfika, klädbytardag med vänner och att möta första snön med en väns dotter. Vid första advent snodde jag ihop en stjärna och var glad för att det fanns ork till det.

I smärtan och tröttheten kom sorg upp till ytan. Men det fanns någon där som höll mina händer. Någon som frågade om hon kunde släppa innan hon gjorde det. Jag höll mig i det, och höll om mitt inre barn i all kärlek hon alltid varit värd.

December

Julen skavde i mig tidigt. Gradvis började jag finna acceptans i det och kunde hålla om mig i det ensamma. Adventstiden fylldes av julmarknader, både i sällskap av mig själv och andra. Jag följde SVT:s julkalender och skapade min egen hållbara adventskalender. Den blev något viktigt att hålla mig i, och jag gav plats åt det som tagit plats i mina tankar i år.

Mitt team fick äntligen besöka vår teamledares magnifika hem där julkänslan omfamnade varje rum. Vi tackade av kollegorna som skulle sluta och jag fixade julklappar till var och en i mitt team. Det kändes så fint att få ge, även om jag var sämst på att vara hemlig tomte och avslöjades direkt.

Tisdagen innan jul vaknade jag med en hemsk hosta. Jag fick en extra återhämtningsvecka hemma om än motvilligt så väldigt nödvändigt. Luftrörskatarren var envis och följde mig genom julhelgen. Julen var skör och i sorgen omfamnades jag av ett vackert blombud och en julklapp från en vän fylld av omsorg. I mellandagarna fortsatte jag anamma stillheten i meditation och reflektion. Något nytt började växa fram i ljuset som föll in genom fönstret.

✨

Vad minns du särskilt från 2022? Gjorde du något för första gången?