2024: att mogna i autenticitet

Mitt ledord för 2024 var andrum. Att skapa marginaler och återhämtningstid har varit i fokus hela året, både medvetet och av nödvändighet. Det stora andrummet jag längtade efter, att få adekvat vård, blev tyvärr en fruktlös kamp där jag inför hösten fattade beslutet att släppa kampen. Det är kanske det största andrum jag har gett mig detta år. Att acceptera det jag inte kan förändra. Att livet kan vara gott ändå. Att jag ändå kan göra det som skänker mitt liv en mening. Tacksam för det stöd jag har fått i den processen av människor i min närhet.

Året började med att jag efter ett och ett halvt års övning med många prövningar tog körkort. Som så ofta var den stora prestationen i det att jag tog hand om mig själv på ett sätt så att de rätta förutsättningarna fanns för att klara det. Under året har jag varit i process med att acceptera att försämringen i min hälsa troligtvis är permanent. Med ökande extremväder kommer också en ökad värknivå och trötthet som jag lär mig att leva med.

Arbetssituationen under året har minst sagt varit varierande med flera omställningar till nya förutsättningar. Under våren handledde jag en VFU-student och ingick i en grupp som utredde ansökningar om kollo. Det var till en början utmanande och intensivt. Med tiden hittade jag en lugnare balans i arbetsdagarna och arbetade mer tid hemifrån för att minska hjärntröttheten. Alla möten med barn väckte mitt engagemang för dem ännu mer.

Jag har under året arbetet med ett projekt där vi fångat in barn och ungas önskemål om hur vi kan öka känslan av trygghet i våra besöksytor, och till hösten fick vi besked om att vi hade tilldelats medel för att göra det verklighet! Arbetet som barnrättsombud och ansvarig för egengranskningen har gett mig extra driv. Flera gånger har jag påmints om den där ledaren i mig som inte har tagit lika mycket plats på senare år. Det är en förmåga som vill väckas på nytt.

Det har skiftat något i mig i år i min professionella mognad. Jag har i mitt arbete hittat en trygg grund i mig själv och en stark tilltro till min förmåga. Det är inte många gånger jag känner mig orolig inför ett möte längre. Jag har vågat följa min intuition allt mer, förfinat min närvaro och anammat medmänskligheten som ett givet sätt att bemöta både klienter och kollegor. Allra mest känner jag att jag står rakryggad på barnens sida i mitt arbete vilket också är det jag får speglat av andra. Jag är inte rädd för att sätta ned foten och lyfta elefanten i rummet.

I slutet av september påbörjade jag min utbildning till ACT-terapeut (steg 1, grundläggande psykoterapi). När jag blev antagen i mars kändes det ännu långt borta. Redan första dagen kändes det mer rätt än jag trodde var möjligt. Jag väcktes till liv med alla de frön av erfarenheter som legat och grott i mig de senaste åren. Att direkt känna tillhörighet både med kurskamrater, sammanhanget och metoden gav perspektiv. Ofta har jag känt mig så annorlunda i mitt arbete och här förstod jag varför, att min passion och mitt driv behöver få flöda fritt och ges plats. Utbildningens första termin (av fyra) har inneburit inspirerande föreläsningar om anknytning, motiverande samtal, mindfulness, beteendeanalys och inte minst om ACT med vår handledare som bara i sin uppenbarelse ger ACT ett ansikte. Utbildningen har verkligen stärkt min tilltro till min förmåga och återuppväckt värdet i mina egna levda erfarenheter samtidigt som jag ständigt får nya perspektiv. Det är en ynnest att kurskamraternas närvaro också känns som en enda varm kram.

Strax innan jag började utbildningen ändrade vi också strukturen på vårt arbete. Utspridda beredskapsdagar under veckorna förändrades till arbete i mindre team och beredskap var tredje vecka. Omställningen till halvtidsarbete var inte så smidig som jag önskat och det berodde delvis på att jag inte var van vid detta arbetssätt. Jag hade fram till i november ungefär 80 % arbetsbelastning på 50 % arbetstid. Efter många extra arbetstimmar blev lösningen att arbeta ifatt tre extra dagar för att sedan kunna begränsa antalet nya ärenden. En rolig slutsats av det är att en anledning till att jag har mycket att göra är att klienter känner förtroende för mig och därför gärna återkommer.

Som alltid finns naturens kraft med mig genom dagarna. Jag har gått promenader året om i alla väder, kramat träd, omslutits av mjuka dimslöjor och fascinerats av ljusets skönhet i dess olika former. Mellan 14 maj och 7 oktober badade jag i stort sett varje kväll med några få undantag då det inte hade tjänat sitt syfte. Det gav mig en känsla av frihet och andrum. Många gånger har jag hängt upp hängmattan mellan träden och fascinerats av trädkronornas vajande. En kylig marsdag lärde jag mig att göra eld med tändstål. På födelsedagen omslöts jag av ett villkorslöst umgänge och barr som virvlade ner över oss i vindarna.

Min trötthet har fått konsekvensen av att jag inte har orkat socialt umgänge i den mån jag kanske hade önskat. Då är det extra fint att ha nära vänner där umgänget kan ske i mindre portioner och på ett kravlöst sätt. Såsom skogspromenader, telefonsamtal och att gå på föreläsningar tillsammans. Under hösten lyssnade jag till Ebonita Baldehs kraftfulla historia liksom Olle Carlssons medmänskliga budskap. En av de mest minnesvärda dagarna i år var när jag kunde sammanföra två vänner från olika sammanhang och med det förverkliga en av mina närmaste vänners dröm om att få rida. Det finns väl inget som slår upplevelsen av det?

Flera av mina vänner och bekanta har tagit steg mot sina drömmar i år och skapat verksamheter för sina kreativa uttryck, såsom Holistic Mind och Lilla Verkstan. Det har varit en fröjd att få följa dessa verksamheter etableras. Andra har inspirerat mig med sitt sätt att värna sin lust och kreativitet genom att ta steg tillbaka från prestationen och låta den få bära i sin egen kraft.

Jag har själv på liknande sätt backat tillbaka i uppdrag som fotograf detta år. I januari fotograferade jag ett dop och i juni en student och kände mig så hemma i det. Det tar tyvärr en hel del kraft och tid att uppnå det resultat jag vill efter ett uppdrag. Mycket handlar om att jag inte har den utrustning jag skulle önska. Det kommer en tid när jag har det och kan ge det mer av mig, om det är meningen. För nu låter jag fotograferandet vara en arena för min förundran och närvaro, något som ger livet en extra guldkant.

Jag hade önskat mig mer skrivande i år. Min ambition var att använda en del av min tjänstledighet till det. Utifrån min tilltagande trötthet och att det också tar mer än jag trodde med utbildningsdagar i Stockholm har det inte blivit så. Min närvaro på sociala medier har också minskat i tröttheten. Jag har haft svårt att hitta orden i en värld som ofta känns främmande och i ett forum där det snabba formatet inte passar det jag tror på. Jag hoppas att jag hittar en frihet i att uttrycka min form och nå ut med det framöver.

Under stugsemestern närmade jag mig bokprojektet igen. I det hittade jag en nyckel i det som orsakar min skrivkramp. En nyckel som gör det lättare för mig att faktiskt skriva. Mitt skrivande är, och har alltid varit, intuitivt. Liksom mycket jag gör är min närvaro och känslomässiga energi en katalysator för det jag åstadkommer. Jag har inget problem med att producera text, tvärtom, men det blir inte vad jag vill om jag bara gör. För att jag ska kunna skriva på ett sätt som motiverar och ger mig mening behöver jag ha ett känslomässigt utrymme för det. Jag behöver vara i det, inte göra det. Under hösten har det inneburit inbokad tid på söndagar, när lördagens återhämtning skapat den balans jag behöver för att hitta flödet. Vad det kan ge framöver får jag se.

Sommarsemestern blev bättre än jag hade kunnat ana. Med två veckor i juni och två i augusti kunde jag både få återhämtning efter en intensiv vår och äventyret jag längtade efter. Att Asla blev insulinfri igen i juni var en stor gåva. Jag hade inte kunnat fullfölja höstens utbildning utan det, och vi hade heller inte kunnat åka på den efterlängtade stugsemestern. I så många år har jag längtat efter den dag då jag fick se Asla springa fritt ute igen. I augusti åkte vi till idyllen Ängstorp i fem dagar, mitt i Sörmlands landsbygd med naturupplevelser och en stuga som hade allt det vackra jag drömt om. Dagarna innan spenderade jag med vandringar i närområdet till somriga platser. När vi kom hem fick jag möjlighet att låna en bil och körde till natursköna platser som fyllde på min energi samtidigt som mängdkörningen gjorde mig tryggare bakom ratten. Innan jag återgick till arbetet åkte jag och en vän på Sörmlands längsta loppis, en tradition numer. Landsbygdens gårdar strålade i fantastiska augusti och loppisarna levererade det som behövdes inför hösten.

Årets sista månad kom med en vilsam acceptans inför den stundande julen och dess mångbottnade ensamhet. Jag kände för första gången på år bara små sting av sorg och det som tog över var friheten från förväntningar och krav. Det fanns en vila både i min längtan, sorg och i nuläget. Jag myste på julmarknader och såg en vän flyta på SUP med ett magiskt luciatåg på ån. En storm drog in i mitten av december och ledde till ett av de svåraste smärtskoven på flera år. Jag använde alla verktyg som ACT har gett mig tidigare och var mitt i allt tacksam för att jag vet hur jag ska finnas där för mig själv även när smärtan är outhärdlig. De sista veckorna av året har jag varit extra varsam med mig själv, sänkt ribban de dagar jag har varit på jobbet och lindat in mig i mjukhet hemmavid.

2024 har lärt mig vikten av att ha marginaler för att kunna hämta hem mig själv, att jag har en intuitiv kraft i mig som jag kan lita på, att den nära kravlösa vänskapen är livsavgörande och att det är okej att inte vara okej. 2025 önskar jag mig att mitt varande ska kunna utgöra en stark grund för att också ta de steg jag vill med mod och längtan som drivkraft. Att jag ska våga lita på att min autenticitet är tillräcklig för att nå ut med det jag vill.

✨

Vad tar du med dig från 2024?