Hållbarhet handlar för mig om omsorg, att bry sig om, att vara i relation. I det moderna samhället gör stress och konsumtion lätt att vi tappar kontakt med omsorgen. Omsorg kräver närvaro, och tid. För mig är det en nyckel i att förstå de flesta problem vi brottas med idag. Ensamhet, ångest, depressioner, kriminalitet, våld och beroenden. Jag tror att det är stressen som gör oss sjuka och inte ger oss möjlighet att stå i kontakt med våra känslor eller våra medmänniskor. Jag tror att det är därför vi skräpar ner och skadar jorden. Det finns en uppgivenhet i det, en distans som börjar inom oss.
För tydlighetens skull: detta är enbart mina egna reflektioner utifrån vad jag har med mig. Dela gärna ditt eget perspektiv, så kanske vi ser nya saker tillsammans.
Jag ser det som att konsumtion blir ångestlindring och lösning på ett skenande livstempo och ensamhet. I att äga och konsumera, visa en yta, skapas gemenskap och identitet. I frånvaro av tid och närvaro där vi kan mötas som vi är, och duga som vi är. Det blir alldeles för lätt att bli fastlåst i ett stressigt liv där vi inte hinner bry oss, tänka efter, vara här och nu. Alla har vi våra “dåliga vanor”, sånt som tyder på just det här - brist på omsorg, närvaro, tid, ork. Att köpa hämtmat för att få livspusslet att gå ihop. Slänga i sig ett billigt snack på väg till nästa aktivitet. Köpa nytt när det gamla är trasigt. Samla på sig saker som kanske kan göra livet lättare. Trycka i sig något som förändrar den skavande känslan för en stund. Känner du igen dig? Hittar du också de där snabba lösningarna ibland?
När vi har det kämpigt generellt är det svårt att inte fastna i de dåliga cirklarna. Jag har själv gjort det så många gånger om. Kedjerökt, ätit skräpmat, tryckt i mig choklad på väg hem från ett möte jag egentligen inte orkade med, dövat känslor med socker. Och då har jag garanterat släppt ett godispapper eller en fimp på marken någon gång. Jag brydde mig väl inte om min omgivning när jag inte ens brydde mig om mig själv? Jag brydde mig väl inte om vad jag gjorde när jag ändå inte orkade leva?
Tills jag lärde mig den hårda vägen vad det innebär när man inte bryr sig, inte hinner med varken sig själv eller andra. Tills jag var både ensam och utmattad. Med tusen saker att ta hand om men ingen ork för att göra det. Utan någon verklig mening. Livet bara snurrade på omkring mig. Tills kroppen sa att den inte orkade mer. På min väg mot personlig hållbarhet fann jag en hållbarhet som handlade om en hel värld. En värld jag tillhörde, helt självklart.
På mina skräppromenader ser jag det mönstret. Cigarettpaketen, fimparna, snusdosorna, godispappret, medicinkartorna, tuggummipaketen, snabbmatspåsarna, ölflaskorna. Det är vanligast. Som att vi vill lämna vår skam bortom synhåll. För mig är detta tecken på det. Jag blir så klart också arg för att man inte tar med sig skräpet. Mot bakgrund av min egen berättelse kan jag också ana berättelserna bakom. Beroenden, ångestdämpning - sånt vi gör för att orka stressen och sådant som visar på hur vi brister i självomsorg. Känslorna maskeras med signalsubstanser (som adrenalin och dopamin).
När vi stänger ute våra verkliga känslor brister också hållbarheten. Den personliga hållbarheten och den miljömässiga. Omsorgen om sig själv och miljön hänger ihop. Inte bara i dåliga vanor, men också för att det vi matar oss själva med matar vi miljön med. Det vi matar miljön med matar vi oss själva och andra med. Vi är en del av ett kretslopp.
Vi är en del av allt levande, och ändå kan den där ensamheten få oss att tappa den tillhörigheten. Stressen över alla borden och måsten tar över. Vi försöker hitta de pauser vi kan se i konsumtionen. När vi gömmer oss bland träden för att lugna nerverna med cigaretter, godis eller alkohol. När vi kanske allra mest skulle behöva att någon stannade upp och lyssnade en stund. När vi skulle behöva ge oss själva verklig återhämtning.
Jag tänker att det är där vi måste börja för att kunna ta hand om miljön omkring oss. Med varandra, med oss själva. Att stanna upp och bry oss, se varandra. Först då kan vi bli medvetna och närvarande i en verklig hållbarhet. För det hänger ihop. Vi stressar Moder Jord som ett symptom på samhällsstrukturer som också stressar oss. Våra kroppar och nervsystem. Men vi är också samhällsstrukturen, vi återskapar den. Vi kan vara förändringen.