Jag har haft en förälskelse i Stridsbergs språk sedan den dagen jag läste första raden i Happy Sally. När jag sedan läste Drömfakulteten fanns det inte längre någon som kunde mäta sig med det språket. Därför hade jag mycket höga förväntningar på denna bok.

Beckomberga handlar om precis det titeln antyder, mentalsjukhuset Beckomberga. Vi får följa huvudpersonen Jackie, vars pappa är intagen på mentalsjukhuset, och hennes relation till sjukhuset. Boken tar läsaren genom en sammanflätad gemensam men ändå splittrad berättelse med perspektiv från patienter, läkare, hennes mor och miljö. Från Jackie som barn till en vuxen med ett eget barn. Från intaget till den sista patienten. Från liv till död och död till liv och det som hände däremellan.

I början var det lite rörigt och jag hade svårt att komma in i berättelsen, men en bit in i den hade jag blivit lika fascinerad av orden som tidigare. Dialogerna är så starka. Jag önskar verkligen att vi människor kunde prata med varandra på det sättet helt naturligt. Så mycket poesi! Stridsberg är en av de främsta nu levande dramatikerna i Sverige enligt min mening och jag verkar inte kunna upphöra med superlativen när det gäller den här författarens språk och skicklighet.

Det finns också en outsinlig förmåga att skapa karaktärer som i grunden gör oförlåtliga handlingar men kommer undan med det för att de är så mänskliga i Stridsbergs gestaltning. Författaren dömer inte karaktärerna och låter dem få tala för sig själva - en viktig balansgång. Jag kommer på mig själv med att ha tårar i ögonvrån, att bli upprörd, att vilja krama om Jackie, att fnissa till och himla med ögonen. Ni vet, så där som en bara kan göra när en bok verkligen lever sitt eget liv inuti.