Hjärnan och kroppens reaktioner vid PTSD

Det kan vara viktigt att separera sig från sin hjärna i samband med PTSD, då den inte kan styras med vilja såsom normalt eftersom den är kidnappad av den posttraumatiska stressen. Det kan vara en skuldreducerande tanke att ha med sig - och den är ju faktiskt helt sann. När den posttraumatiska stressen sätter sig i vårt nervsystem blir vi som djur som instinktivt gör allt för att överleva. Du kan inte rå för kroppens reaktioner. Du kan inte "skärpa till dig". Din kropp försöker hjälpa dig, men den förstår inte att du är trygg nu, att faran är över. Du behöver hjälpa den dit, med stöd. Inte ens det modigaste lejon kan bekämpa sina egna instinkter.

Det betyder inte att du inte kan göra något. Tvärtom. Men först måste du förstå vad som händer i din kropp. Jag hoppas att det här inlägget kan hjälpa dig att förstå. För det här är till dig som är rädd nästan jämt. Det här är till dig som kämpar, försöker distrahera dig och ändå inte lyckas få bort den där ångesten. Och till dig som står bredvid.

En triggervarning med lugnande tips

Jag vill varna för att de första två rubrikerna nedan kan ge kroppsliga reaktioner, och är ytterligare ett bevis på hur kroppen reagerar instinktivt. Om du vet med dig att du har svårt med triggers, hoppa över de rubrikerna eller se till att du har något (eller flera saker) att lura sinnena med: en snäll doft, en god smak, en mjuk filt att känna på, något fint att se på, en trygg sång osv. Något som skänker dig lugn. Du kan också krama dig själv medan du läser och säga "det är lugnt nu" eller "jag är här".

Kroppens reaktioner vid en traumatisk händelse

Du känner ett starkt adrenalinpåslag, hjärtfrekvensen ökar, musklerna reagerar instinktivt. Dina energinivåer maxas för att överleva. Det autonoma nervsystemet slår på. Det kan du normalt inte styra med viljan. Hjärnan blir kidnappad av stressen och amygdala som hanterar rädsla aktiveras för fullt. Sen, när faran är över, aktiveras det parasympatiska nervsystemet. Du kan få skakningar i kroppen som ett sätt för kroppen att göra sig av med energi. Får kroppen inte chansen att lugna ner sig, prata av sig och bearbeta traumat kommer det att fortsätta försöka göra det på olika sätt.

Flight, fight och freeze

När vi utsätts för en fara försöker vi i första hand fly (flight) då det ökar våra chanser att överleva som mest. Om vi inte lyckas fly brukar vi försöka slåss (fight) och slå oss fria för att kunna fly. Om det inte fungerar att fly eller slåss fryser vi till is (freeze). Det innebär att vi spelar döda. Då är både det sympatiska (gasen) och parasympatiska nervsystemet (bromsen) aktiverat samtidigt. I det tillståndet, om våra liv hotas till den nivå att vi bedömer att vi nog kommer att dö, träder dissociation in. Som KTC Sörmland beskriver det: "sinnet flyr bort, förbereder sig för att dö". Kroppens funktioner stängs ner och vi flyttar ut ur vår kropp. Det är i tillstånd som dessa som vi kan uppleva att vi ser oss själva utifrån.

Försämrade hjärnfunktioner vid PTSD

När vi efteråt påminns om det obearbetade traumat har hjärnan svårt att skilja på vad som hände då och vad som händer nu. Hippocampus som hjälper oss att hantera olika slags minnesfunktioner minskar i volym vid PTSD och vi kan därför inte skilja på vad som är minnen och skeenden i nuet. Det gör det även svårt att bedöma omgivningen. Dessutom blir amygdala, som hjälper oss att reglera känslor och hot, överaktiv vid PTSD. Det är detta som orsakar övervaksamheten som ger extrem stress.

Samtidigt som hjärnan genom en ökad vaksamhet försöker hålla utkik efter eventuella faror försöker den också bearbeta traumat. Det märks genom flashbacks och återupplevande som också kan upplevas som kroppsminnen: diffusa smärtor, ryckningar, kramper eller avdomningar är vanligt.

Vad du kan göra för dig själv

PTSD kräver psykologisk behandling för att ett tillfrisknande ska vara möjligt. Men det finns några saker du kan göra själv, för att minska överaktiviteten i amygdala och ge dig chans till återhämtning.

Målet är att kunna stanna upp och ge dig själv trygghet. Det kan vara en lång väg dit, och för att nå dit behövs det yttre trygghet. Så länge kroppen känner att hotet finns kvar kommer den försöka fly på olika sätt. Hjärnan är fenomenal på att hålla sig sysselsatt, t ex genom att försöka komma på lösningar, städa, träna, arbeta eller på annat sätt undvika att stanna upp. Du kan träna dig i att stanna upp korta stunder och bara vara. Varje liten stund är en seger. Kom ihåg att du arbetar emot ditt eget autonoma nervsystem, för att det inte längre fungerar som det ska.

Att praktisera medveten närvaro minskar aktiviteten i amygdala. Detta är dock svårt att praktisera mer än (exemplet i början av inlägget) då nuet förstärks genom att aktivera sinnena, om du samtidigt plågas av flashbacks (se ovan om hjärnan). Om du är i behandling och har kommit in i det kan du ta promenader och tillåta dig att sova när du kan det (båda aktiviteterna har bearbetande effekt). Ibland har det hjälpt mig att skriva, måla, dansa, försöka att bara landa i kroppen. Framöver kommer jag att dela med mig mer av de verktyg jag har fått längs vägen. Dela gärna med dig av dina i kommentarsfältet.

Det finns hopp efter behandling

Efter psykologisk behandling (traumabearbetning) har människor med PTSD visat sig få större volym i hippocampus och med det en förbättrad minnesförmåga. I takt med amygdalas minskade aktivitet blir det också allt lättare att reglera känslor. Tillfrisknade personer uppvisar samma eller ännu bättre minneskapacitet och förmåga till känsloreglering än personer som inte har varit med om trauman.

Många får gott resultat av EMDR-behandling. Kortfattat är det en ögonrörelse-terapi som aktiverar hjärnans bearbetande funktioner och därför gör skillnad snabbt i kroppen. Det fungerar inte i alla lägen och för alla, men har visat sig ha goda resultat framför allt kopplat till kroppsminnen. Det kan vara mycket mer effektivt och skonsamt än traditionell samtalsbehandling och riskerar inte återtraumatisering på samma sätt som exponeringsterapier. Men som alltid beror det på hur dina trauman ser ut, vilket stöd du har omkring dig i övrigt och hur du fungerar som person.

*

Vad tänker du om det du läser? Hur reagerar du vid stress? Vad lugnar dig?

PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom) - normala reaktioner på en onormal situation

Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är normala reaktioner på onormala upplevelser. När vi utsätts för fysiskt och psykiskt våld, försummelse, sexuella övergrepp eller andra traumatiska händelser reagerar vi med skräck. Det kan handla om enstaka händelser eller upprepade trauman under lång tid. I grunden är vi byggda för överlevnad, och denna reaktion är skyddet för att vi ska överleva det ofattbara. Det är därför vi fryser till is, spelar döda, flyr snabbare än vi trodde att vi kunde. Eller slåss för våra liv. Det är fullt normala reaktioner.

En trygg omsorgsmiljö är en förutsättning för att vi ska stå ut i kriser. Tyvärr väcker trauman ofta skam och skuld. Många förblir i tystnaden och söker inte hjälp på grund av det. Det är olyckligt, eftersom PTSD uppstår först när en person inte får det stöd den behöver för att hantera den traumatiska händelsen inom en rimlig tid och i den omfattning den behöver. Då utvecklas en sjuklig stress. För att vara tydlig: det är inte ditt fel att du reagerar. Det är friskt. Du försöker säkra din överlevnad, helt på egen hand. Det är stressen (och traumat som startade den) som gör dig sjuk.

Som om traumat aldrig slutade

Kroppen (och hjärnan) blir fastlåst i den skräckfyllda situationen som vi sedan försöker fly ifrån på alla sätt vi kan. Traumat hemsöker oss genom upprepande plågsamma minnen, så kallade flashbacks, och kan även visa sig som mardrömmar. I minnet återupplevs traumat som om det hände här och nu. Det väcker också en rädsla inför den omgivning som finns i nuet.

Jag minns att det kändes som om det hände nu. Kroppen reagerade i kramp och jag hyperventilerade. Jag var beredd att fly för mitt liv men blev paralyserad. Andningen stannade i bröstkorgen. Ångesten gjorde sig ständigt påmind. Minnesbilderna av våldet var påträngande nära.

Triggers och undvikande

Utlösande faktorer, så kallade triggers, kan bestå av alla typer av sinnesintryck som kan sammankopplas med den traumatiska händelsen: en doft, en gata, en låt på radion, en maträtt, ett namn. Obehaget som väcks är så skrämmande att den drabbade till varje pris försöker undvika det. Med tiden blir livsutrymmet mycket inskränkt vid obehandlad PTSD. Det kan visa sig i t ex social isolering och konflikträdsla.

Jag vågade inte gå och lägga mig förrän jag var säker på att somna. Livet var en vaken mardröm. Lösningen var att hålla mig sysselsatt. Jag minns att jag städade lägenheten kliniskt ren tills kroppen värkte och jag somnade av utmattning. Känslan sa att det var livsfarligt att stanna upp. Styrelseuppdragen blev fler och sömnen mindre. Jag minns att jag fyllde mina dagar till ytspänning. Samtidigt undvek jag alla relationer. De riskerade konflikter, svek och smärta.

Tomhet och övervaksamhet

Nedstämdhet och en känsla av att vara "avstängd" eller tom känslomässigt är vanligt. Likaså är det vanligt att vara på sin vakt. I denna spänning är det lätt att bli rädd och irriterad för sådant som andra utan PTSD inte reagerar på. Nervsystemet letar faror vilket ger svårigheter att sova och koncentrera sig, och därmed lära sig nya saker.

Inom mig var kaoset så stort att jag tidigt utvecklade en fobi mot känslor. Jag kunde inte ta det lugnt. Då kanske något skulle gå fel. Jag vågade inte sova för då var mardrömmarna där igen. För att orka leva i skräcken utvecklade jag dissociativa försvar. Jag avskärmade mig från verkligheten och stängde av mina känslor. Resultatet blev en ständig känsla av overklighet och meningslöshet.

Suicidtankar och självdestruktivitet

Tankar på självmord kan uppstå i denna påfrestande situation då skam och skuld ofta blir en följd av traumatiska upplevelser. Även självdestruktiva beteenden och vredesutbrott är vanligt. Det är i det som gör ont som det ofta känns välbekant eftersom det liknar den inre stressen.

Den enda gången jag kunde andas var när jag skadade mig. Då var allt lugnt för en stund. Då hade jag kontroll över faran. Jag önskade att jag bara skulle få slippa, slippa leva i rädslan. Med den ständiga tröttheten och adrenalinet som höll mig igång. Jag störde mig på allt som inte var perfekt, för alla brister var en potentiell fara. Självbestraffningen blev ett sätt att försöka förekomma andra straff livet hade framför mig.

Minnesförluster och dissociation

Minnesförluster uppstår ibland i relation till tiden före, under eller efter händelsen som ett sätt att avskärma (dissociera) traumat och de känslor som är alltför svåra att härbärgera. Kopplat till dissociation kan besvär av typen derealisation (att du upplever din verklighet som overklig) eller depersonalisation (att du upplever dig själv som overklig) uppstå.

Jag tittade på min spegelbild och undrade vem det var. Ibland vaknade jag upp på platser och undrade hur jag hade kommit dit. Ibland träffade jag människor som hälsade på mig, men jag hade ingen aning om vilka de var. Jag var ständigt rädd för att människor skulle komma på att jag var en bluff. Jag kunde ju knappt minnas vad jag hade varit med om. Försökte jag bara hitta en anledning till att må dåligt? Men kroppen verkade minnas något. Kunde kroppen ljuga?

PTSD drabbar en människa på alla nivåer

PTSD drabbar en på alla nivåer i ens person. Eriksson, Lundberg och Sandberg (1995) har listat vanliga reaktioner som kan uppstå och jag utgår från den då den stämmer bäst med mina egna upplevelser och tar med flera aspekter som annars ibland kan saknas.

Intellektuella reaktioner
Minnessvårigheter, förvirring, störd tidsuppfattning, koncentrationssvårigheter, kaotiska tankar, påträngande minnesbilder, ”Flashbacks”.

Känslomässiga reaktioner
Hopplöshets- och hjälplöshetskänslor, sorg, känslomässig förstumning, skuldkänslor, beroendekänslor, irritation, ilska, raseri, mardrömmar, värdelöshetskänslor, bristande känslomässig kontroll.

Existentiella reaktioner (även kopplat till självbild)
Förlorad självtillit, existentiella tvivel, känsla av att världen är oförståbar, förtvivlan, ifrågasättande av gamla värderingar, känslor av meningslöshet.

Fysiska reaktioner
Utmattning, sömnsvårigheter, aptitlöshet, mag-tarmproblem, svettningar, hjärtklappning, bröstsmärtor, smärtor i rygg, nacke, muskler, huvudvärk.

Sociala reaktioner
Svårighet att lita på andra, förändring i sexuell aktivitet, tvivel på relationer, generaliseringar om andra, känslor av främlingskap, känsla av ensamhet, isoleringstendenser.

Beteendemässiga reaktioner
Missbruk, undandragande, irritabilitet, otålighet, reaktioner på ljud och ljus, splittring i de dagliga aktiviteterna, oförmåga att engagera sig.

Läs mer om symptom och behandling på 1177.se

PTSD komplex

PTSD komplex existerar inte i diagnosmanualerna, men är ändå ett begrepp som är vedertaget och används inom området. Begreppet syftar till en mer komplex symptombild för personer som har varit med om svåra händelser tidigt i livet eller upprepat under en längre tid. Vid trauman i uppväxten kan det vara omsorgspersoner som har utsatt personen för våld eller övergrepp av olika slag. Vid komplex PTSD är dissociation mer framträdande, symptomen ofta mer djupgående och kroniska samt mycket svåra att upptäcka.

*

Har du eller någon närstående till dig drabbats av PSTD?
Finns det något du vill att jag skriver mer om på ämnet?

Beckomberga - ode till min familj av Sara Stridsberg

Jag har haft en förälskelse i Stridsbergs språk sedan den dagen jag läste första raden i Happy Sally. När jag sedan läste Drömfakulteten fanns det inte längre någon som kunde mäta sig med det språket. Därför hade jag mycket höga förväntningar på denna bok.

Beckomberga handlar om precis det titeln antyder, mentalsjukhuset Beckomberga. Vi får följa huvudpersonen Jackie, vars pappa är intagen på mentalsjukhuset, och hennes relation till sjukhuset. Boken tar läsaren genom en sammanflätad gemensam men ändå splittrad berättelse med perspektiv från patienter, läkare, hennes mor och miljö. Från Jackie som barn till en vuxen med ett eget barn. Från intaget till den sista patienten. Från liv till död och död till liv och det som hände däremellan.

I början var det lite rörigt och jag hade svårt att komma in i berättelsen, men en bit in i den hade jag blivit lika fascinerad av orden som tidigare. Dialogerna är så starka. Jag önskar verkligen att vi människor kunde prata med varandra på det sättet helt naturligt. Så mycket poesi! Stridsberg är en av de främsta nu levande dramatikerna i Sverige enligt min mening och jag verkar inte kunna upphöra med superlativen när det gäller den här författarens språk och skicklighet.

Det finns också en outsinlig förmåga att skapa karaktärer som i grunden gör oförlåtliga handlingar men kommer undan med det för att de är så mänskliga i Stridsbergs gestaltning. Författaren dömer inte karaktärerna och låter dem få tala för sig själva - en viktig balansgång. Jag kommer på mig själv med att ha tårar i ögonvrån, att bli upprörd, att vilja krama om Jackie, att fnissa till och himla med ögonen. Ni vet, så där som en bara kan göra när en bok verkligen lever sitt eget liv inuti.