Jag ställer in min sommar

Det ligger lager av pollen på gatorna och de yr runt i luften. Syrénerna har snart blommat ut och midsommarblomster syns i skogsbrynet. Tomaterna är gröna, men snart skiftar de över i det röda. Världen mognar i alla gröna nyanser och kvällarna är ljumma mot huden. Natten är ljus. Det är en av mina absoluta favorittider på året nu, när naturen grönskar i alla vrår.

Inuti är det annorlunda. Min kropp mår inte bra. Det har varit så länge nu, och det är något som jag inte kunnat sätta ord på här. Jag kan det nog inte nu heller, men det känns oärligt att inte säga något alls. Jag tackar nej till arbete som jag behöver, för jag vet att jag inte kan gå den vägen nu. Det finns inte tillräckligt med kraft. Jag gråter när ett “grattis till examen” följs av en fråga om vad jag ska göra nu. Jag vet inte. Jag ska in på sjukhus. Jag är sjuk.

Jag känner sorg i hjärtat när jag tänker på alla planer jag hade, som jag nu släpper taget om. Kroppen säger: du behöver hjälp nu. Jag väljer att ta emot den. Släpper taget om allt det jag hade tänkt skulle bli. En inspirerande närvarande blogg, sommarvikariat och återseende av saknade vänner. Istället ställer jag in. Jag sätter livet på paus. Det kommer fler somrar, om jag tar hand om mig nu.

Jag har tagit min examen. Studierna har alltid gett mig kraft. Så också dessa veckor. Vården gick med på min önskan om att få göra klart utbildningen. För att jag ska kunna fortsätta, starta om, gå vidare sen. In i arbetslivet, och kanske få göra skillnad. Jag längtar efter att utbilda mig till psykoterapeut, ta körkort, flytta ut på landet, hålla någons hand, plocka svamp och skriva böcker. Ge mig stöd längs vägen mot mina drömmar och ge mig omsorg i varje steg. Mest längtar jag efter att bara få må bra, ha det bekvämt och snällt. Enkelt. För att komma dit behöver jag gå från att överleva till att kunna leva igen. Det ska jag ägna min sommar åt.

Jag erkänner mig ödmjuk och maktlös inför livet. Det är så svårt att förstå att jag som alltid orkar, alltid hittat en väg vidare, har blivit så sjuk att jag behöver sjukhusvård. Men det blev så. Kanske just därför. Jag har varit alldeles för stark alldeles för länge. Jag lämnar över det nu, jag lämnar över mig nu.

I sommar ligger jag i en sjukhussäng och kämpar för mitt liv. Mellan tårarna och de inre skriken vill jag skriva. Listor på det jag längtar efter sen. Reflektioner och lärdomar av det liv jag ännu levt. Som ett ankare återkommer jag till orden. Så jag försvinner inte här, men jag blir kanske mer lågmäld. Jag låter det bli vad det blir. Jag ska vara rädd om mig.

Livet kan vara riktigt skört ibland, och då behöver vi extra hud omkring. Det ska jag ta emot nu. Jag ska vara stark på andra sätt än jag är van vid.
Var rädda om er. Låta andra vara rädda om er.

Och om du vill göra något: ta ett fotografi på något vackert och skicka till mig på Instagram (eller till wilda(at)fridlystarum.se), sänd mig ett favoritcitat eller en dikt, berätta om ett stjärnögonblick eller önska ett ämne för ett blogginlägg. Det gör skillnad.

Med kärlek,
Wilda

Jag är socionom!

Jag är socionom! 

(Om vi förutsätter att jag blir godkänd på de sista två uppgifterna, vilket jag jag kan unna mig efter att ha klarat varje uppgift utan bakläxor sedan starten.)

Jag älskar att studera, och jag har lärt mig så mycket dessa år! Framför allt har jag fått synkronisera min tidigare livserfarenhet och erfarenheter från föreningslivet med vedertagen kunskap. Jag har hittat mitt yrkesjag. Hon som kommer att fortsätta lära sig och utvecklas resten av livet i varje reflektion och dialog.

Precis som när jag började studera känner jag djup tacksamhet för det privilegium det är. Det var långt ifrån självklart att jag skulle nå hit. Livet har fortsatt pröva mig längs vägen, och precis som tidigare har studierna varit det som har gett mig kraft att ta mig vidare.

Jag har fått utveckla min kärlek till språket genom akademiska språkregler och finess. Mest genom att engagera mig i kursplanegruppen och diskutera lärandemål i timmar med andra skarpa hjärnor. Många skratt har vi delat.

Jag har blivit utmanad i grupparbeten och slipat mina sociala förmågor. Jag har lärt känna mina egna gränser och behov av tillhörighet och vad det innebär i att välja mina strider. Min ledarskapsförmåga har blivit mer lågmäld, och jag har kunnat ge mig själv mer av stabiliteten jag har i det. Samtidigt som jag har stått upp för mig själv och mot orättvisor har jag lärt mig att backa undan innan andras oförståelse gör illa mig. Ibland räcker det att jag räcker till för mig och visar medkänsla för andra. Jag kan inte förändra det som inte vill förändras.

Genom att skriva uppgifter för mig själv och diskutera i text har jag kunnat fylla min lärlust och mitt behov av att tänka hela vägen ut. Samtidigt som jag har accepterat att andra inte har samma ambitioner som jag. Det betyder inte att jag inte får ta den plats jag vill ta. Att leva och låta leva är nu ett dagligt förhållningssätt i mig. 

Varje sida i kurslitteraturen har jag sugit i mig som en törstig dricker vatten. Varje tenta har varit en pärs med de mängder sidor som först kommer ut och sedan ska koncentreras till några få. Ändå: varje gång har jag lärt mig massor och vuxit som människa. 

Med examensarbetet insåg jag hur min oförmåga att avgränsa mig kan bli för mycket. Djupet minskar när vidvinkeln får företräde. Att vilja och att kunna gör det svårt att stanna innan den bortersta gränsen, vilket jag vill fortsätta öva på. För jag mår ju inte heller så bra vid den gränsen. Min passion gör att jag ibland bränner mig och det är ett livsprojekt att acceptera att jag inte kan allt jag vill.

Praktikperioden gav mig möjlighet att integrera mina livserfarenheter i yrkesrollen och låta ett professionellt jag ta form och plats. Mitt nära perspektiv av egen utsatthet och andras genom åren håller fötterna på jorden och medkänslan i hjärtat. Strukturella perspektiv har landat mer och den samhällskritiska rösten i mig har fått vatten på sin kvarn. Jag har hittat en djupgående acceptans i att en del livssvårigheter måste vi lära oss att leva med. Allt kan inte förändras och det är inte säkert att det blir bättre av det. I mig finns en orubblig närvaro som jag kan använda för att stå stadig i det som är svårt. Det ger andra lugn. Det lugnet vill jag fördjupa i kommande yrkesår. Jag vet i mitt hjärta att jag kommer att göra skillnad för andra människor, och det bara av att uttrycka vem jag är i det jag gör.

Idag avslutar jag socionomutbildningen med ett sista seminarium. Märkligt att göra det i en pandemi. Också en sorg över att missa att få ha föreläsningar i det nya fantastiska campus. Jag har smugit in där så ofta jag har varit i närheten, suttit där i studiero och andats in atmosfären. Gått förbi gamla campus med alla minnen det bär. Långa trappor att gå i, många kaffekoppar har druckits i salar och korridorer.

Jag sörjer att inte få ha en ceremoni i Eskilstunas vackra Kloster kyrka och få träffa alla klasskamrater en sista gång. Nu är de flesta ute och arbetar, gör skillnad i världen. Jag sörjer också att jag missade avslutningsfikat med dem, klassen jag gick de första 6 terminerna med. Livet kom emellan.

Jag tar examen en termin senare än planerat. Men sanningen är att jag egentligen inte ens visste om jag skulle klara en termin när jag började. Ett år tidigare hade min arbetsförmåga bedömts som varaktigt nedsatt och jag lämnade 12 års sjukskrivning bakom mig.

Jag är så stolt över mig själv för att jag har klarat det. Framför allt med dessa kroniska sjukdomar som ständigt håller min förmåga i schack - och å andra sidan också håller min självmedkänsla närvarande. Jag har stöttat mig själv hela vägen. Det är det finaste av allt. Det kommer jag att behöva framåt också. För jag vet inte än vad nästa steg är. Jag ska berätta mer om det snart. Utbildningen avslutas i sin röda tråd: att göra det jag behöver först även när det inte är vad jag vill. 

Vet ni? Jag är socionom! Jag gjorde det!

Grönskans liv och regnets vila

Väderprognosen visar regn så långt den sträcker sig. Det skänker mig ett lugn. De senaste veckorna har solen skapat magi varje dag i en explosion av grönska. Kamerabatteriet ständigt på laddning för att fånga nya ljus, nya nyanser. Ögonen stora och öppna, vill ta vara på varje skiftning. Jag vill vara med, vill uppleva allt.

Som så ofta har jag mer livskraft i vilja än kraft i kroppen. Tänk vilken gåva då att våren saktade in i kyla och lät oss njuta länge i år. Magnoliorna, vitsipporna, körsbärsblomningen har fått stanna längre. Jag behövde det. Jag behövde en utdragen vår att få hämta kraft av, lite i taget. Och nu, nu kommer regnskurarna. Pauserna.

Maj är alltid intensivt. Men det är något mer i år. En extra stress. Från annat i livet, men också att jag snart är i mål med min utbildning. Mellan studietimmarna har jag hittat kraft bland skogens vilda djur och mångfald. Jag har suttit länge i hav av vitsippor och betraktat betande rådjur på ängen. Följt ekorrens väg upp längs de mäktiga ekarnas grenar till skimrande gröna trädkronor.

Jag är överväldigad av förundran. Nu kommer regnet som en vila. Återhämtning. Andra fokus. Det finns en tid för allt. Solen kommer tillbaka och växtligheten behöver också regnets näring för att orka blomma igen. Blåbären fylls med vatten, harsyran breder ut sig längs marken. Nu växer liljekonvaljerna över de pollendränkta vitsippshaven. Smörblommorna skimrar i kvällssolen. Sommaren står för dörren.

Det är så nära examen nu. Bara två veckor kvar till slutseminarium. Nu går jag in i studierna medan regnet smattrar mot fönstren. Samlar ihop mig. Jag står på tröskeln till något nytt. Det kommer inte att kunna bli som jag hade tänkt mig, men det blir som det ska. Jag landar i att jag behöver läka innan jag är redo för nästa steg. Det landar mjukt i mig. Jag ska berätta mer om det i ett senare inlägg, om det som kommer sen. Men nu, nu vilar jag i regnet och njuter av mina sista dagar som student. Tänk, om två veckor är jag socionom.

Med tiden, när jag har tagit hand om det som behöver uppmärksamhet i mitt liv nu, kommer jag att kunna ge vidare till andra. Stå i det svåra, med all den lyhördhet och trygghet jag har inom mig. Ta på allvar, se bakom det uppenbara och använda all den kunskap som jag summerat i både självkännedom och professionell kunskap de senaste fyra åren. Utveckla den kunskapen, få ta del av livsberättelser som lär mig något nytt. Ständigt i rörelse, förändring. Och jag kommer att behöva sakta ner ibland när viljan är starkare än orken. Det lär jag mig att göra också nu. Det finns tid för det jag vill sen. Nu ska jag samla krafter.

*

Vad behöver du just nu? Hur kan du skapa utrymme för det, för dig?

10 år utan mamma

Detta är ett gammalt inlägg som jag publicerar igen. Texten skrevs i slutet av 2017 när jag var 25 år.

Det är nyårsafton 2007 och jag vaknar upp på ett boende där de satt mig för att jag inte längre fungerar ute i världen. Jag vet när jag vaknar att du inte finns mer. När pappa ringer kommer verkligheten nära. Jag som har levt i min psykotiska värld i flera månader blir klarvaken. Det finns ingen mamma. Jag tänker att det aldrig har funnits en mamma. Skulden i den tanken spänner hela min kropp samtidigt som en lättnad sprids. Det är över nu.

*

Jag säger farväl fast du redan är borta. Du ser så fridfull ut. Jag har inte sett dig så förut. Andra gången jag rör vid dig är du iskall. Jag gråter för att jag inte fick lära känna dig, och för att jag inte behöver vara rädd mer.

*

På din kista står ett fotografi av dig som barn med rosa rosor omkring. Jag sjunger den stora sorgens famn och hoppas att du hör. Det som gör mest ont är att se de andra som sörjer dig mer än jag gör. Varför gör det mindre ont nu?

*

En skötare på psykiatriska avdelningen möter mitt tårdränkta ansikte och säger:
- Varför sörjer du? Ni hade väl ändå ingen bra relation?

*

Jag sitter i min första egna lägenhet och sätter på TV:n. Det är Bröstcancergalan och jag trycker av, vill inte se. Min sorg är något annat. Jag förlorade dig långt innan cancern tog dig.

*

I terapin bearbetar jag varje ögonblick när din smärta försatte mig i skräck och förtvivlan. När jag minns dina ögon skakar min kropp som om den skulle gå sönder. Den gjorde det. Du fick mig att gå sönder, mamma. Vad gjorde de mot dig för att du skulle göra det mot mig?

*

En klasskamrat berättar att hon ska åka hem till sin mamma över helgen och bli ompysslad. Smärtan har fortfarande övertaget när jag tvingar fram ett leende innan vi skiljs åt. När jag stänger min dörr bakom mig faller jag ner på golvet i hulkande gråt, samtidigt som jag slår på mig själv för att jag är så "jävla känslig".

*

Jag är så arg på allt du inte var och allt du inte är. Att du bara försvann innan du ens hann ge mig det jag behövde, ta hand om ditt eget bagage och säga förlåt för alla gånger du tog sönder mig. Jag skriker i kuddarna, pratar med terapeuten i timmar och ber vem som helst att bli min mamma. Ta över, bär mig, gör något. Jag orkar inte.

*

Jag står framför spegeln efter att ha blivit förminskad av män i min roll som projektledare. Jag tänker på hur frustrerande det är att jag inte lyckas se åldersadekvat ut hur jag än ändrar mitt utseende. Det var likadant för dig, minns jag. Men du var starkare än jag. Tänk om jag ändå hade fått prata med dig om det. Om vi hade kunnat prata med varandra, nå varandra.

*

Instruktionen på tvättmedelsförpackningen är helt obegriplig. Jag skäms till den grad att jag vill sjunka genom golvet trots att jag är helt ensam i tvättstugan. Jag vet ju inte hur man gör. Jag vet ju inte. Du lärde mig inte ens hur jag skulle tvätta. Du var ju inte där. Du var ju aldrig där, mamma. Jag gissar bara. Spelar spelet. Orkar inte ta mig igenom skammen över att jag är så inkapabel att klara av ett normalt liv.

*

Morfar somnar in. Mormor följer efter. Jag är inte där bland de sörjande. Jag behöver skydda mig själv, stå på min sida. Jag läser dödsannonserna, tänder ljus, men det finns inga känslor kvar i mig. Jag orkar inte.

*

Jag scrollar igenom mitt flöde i min smartphone. Du har varit borta så länge att du inte ens hann höra talas om Facebook eller smartphones. Du finns inte i den digitala världen. Det går inte att återskapa dig, din röst, ditt leende, dina ord. Det är som om du aldrig funnits om mitt fotoalbum och min oro inte vittnade om det.

*

Jag tar till mig nya mammor, nya förebilder, nya personer som ska fylla det där tomrummet i mig. Det lindrar ensamheten, ger mig mening, men tomrummet består. Det är ju du som saknas. Det är ju du som borde vara här och bara vara en mamma! Kom tillbaka. Kom tillbaka och gör allt rätt.

*

Jag leder ett möte och får höra att jag utstrålar karisma och styrka. I mitt minne kan jag se dig tala inför hänförda människor, som om du var den enda som fanns i deras värld. Jag tänker att jag vill lära mig att använda den förmågan jag ärvde av dig till att göra gott. För andra, för världen.

*

När jag har skrämt bort alla människor i min närhet, låtit min smärta skrikas ut och avvisa alla som vill mig väl, sitter jag ensam i skogen och förstår att jag har blivit allt det du var. Allt det du sa att jag var. Din smärta är i mig när jag sitter lutad mot den stora eken. Jag förstår plötsligt vad som fick dig att hata mig, avvisa mig, skrika ur dig all din smärta på mig. Jag önskar att jag hade kunnat ta bort all den smärtan i dig, mamma. Det var inte min uppgift. Det var din. Därför måste jag ta ansvar för min egen smärta nu. Den får inte drabba någon annan mer. Jag vill inte sluta som du gjorde.

*

Jag kommer aldrig att vara älskad som ett barn. Jag kommer inte att få en mamma.

Det blir som ett mantra hela sommaren 2015, hela hösten och ut i vintern. Jag måste tvinga mig igenom grundsmärtan, in i sorgen, in i insikten. Under simtagen i Mälaren upprepar jag dem i huvudet. Jag måste förstå för att bli fri. På cykelturerna längs stadens gator upprepar jag "Det är för sent" med varje cykeltramp. Jag kämpar emot som en sprattlande fisk, men sorgen bryter till sist igenom försvaren.

Jag kommer inte att få det jag inte fick, säger jag när snön faller. Jag kan inte minnas en värre smärta, som isande skär genom bröstkorgen. Den tar nästan död på mig.

Jag lämnar ifrån mig de sista tabletterna. Jag stänger bakdörren. Så tittar jag ut över vårens grönska, lägger mig bland vitsipporna och gråter tills tårarna torkar. Det är dags att bli min egen förälder nu. Älska mig högst. Jag lovar mig det.

*

En väns mamma får cancerbesked. Jag orkar inte vara där. En kärleksfull närvarande mamma tynar bort. Det enda jag ser är mig själv och att jag har berövats min chans att sörja. Du tog också sorgen ifrån mig. Så jag bestämmer mig för att skapa min sorgeprocess, ge mig det i tydliga ritualer. I hemlighet pratar jag med dig en dag i veckan i minneslunden. Jag behöver ha min sorg i fred. Den är för svår att förklara. Den har inga ord.

*

Det är höst och löven samlas på marken. Jag tänder ett ljus i minneslunden. Jag berättar för dig om mannen jag har träffat i skolan, om boken jag skriver för att förklara det som inte har ord, om studierna och hur jag trivs med att se världens alla dimensioner. Jag säger att jag lever nu, för dig och för alla som inte fick uppleva hur livet kan vara. Jag sitter i tystnad med alla minnen. Det sänker sig en frid i mitt bröst.

*

Jag läser ett blogginlägg om en saknad mamma, om hur barnen inte fick träffa sin mormor, om alla obesvarade frågor. Jag tänker att det är så annorlunda för mig. Om ditt liv hade fortsatt hade jag inte överlevt. Om du hade varit vid liv hade smärtan vunnit. Jag önskar att du hade fått vara levande, närvarande, i kärlek. Jag önskar att du hade varit någon annan.

*

Mamma, jag önskar att du ska se mig nu. Strålande, levande och trygg. Omgiven av kärlek och liv. Starkare än någonsin. Det där tomrummet du skapade har jag fyllt nu. Jag blev den du inte kunde vara. Jag gav mig allt du inte kunde ge. Det tänker jag ägna resten av mitt liv till att göra. Jag ska ge allt jag har till de barn som inte känner sig viktigast i världen. Jag vill finnas där och fylla tomrum.

Tack för att du gjorde mig stark.