Januari började i några extra dagars nyårsledighet, med en av livets största dagar redan den 3:e. När körprövaren meddelade att jag hade tagit körkort rann tårarna av så många anledningar. Det firades många dagar efter det med gratulationer från alla håll.
Samma dag återvände jag också till arbetet. Mer utvilad än innan jul, men ännu med en skavande känsla av stress. Under månaden kämpade jag för att hitta en ny takt i arbetet med nya arbetsuppgifter och arbetssätt. Mot slutet av månaden fick jag hjälp att sortera i det och kunde känna mig lite lugnare. Det kändes gott när jag fick ta emot en student som jag ska vara handledare för i vår. Det ger en ny glöd i arbetet eftersom jag gillar att få lära ut och diskutera mitt arbete.
Jag har haft en försämring i mina kroniska sjukdomar med värk och utmattning under en längre tid. Det beror mycket på stressen i arbetet, ökade påfrestningar privat och väderväxlingar. Jag misstänker dessutom att jag gått in i förklimakteriet och att det påverkar mina energinivåer mycket. Jag fick även ett tufft besked i slutet av månaden om att jag inte får den hjälp från vården jag skulle behöva. Det väckte mycket sorg och frustration som jag nu försöker nå en acceptans kring. En kämpig månad på flera sätt.
Jag har därför behövt skala av mycket, prioritera bort sådant jag annars finner glädje i. Som min närvaro på sociala medier och en skrivkurs jag hade önskat gå i vår men som tar för mycket kraft.
Aslas diabetes har försämrats. Vi har ökat insulindosen och justerat hennes matintag, vilket i sig också varit utmanande inslag i vardagen. Hon mår bra, men det är mycket att ta hand om för min del.
Det finns dock alltid dagar och ögonblick som ger kraft och för mig framåt. I utmanande tider växer vi ofta mer än vi tror. Jag har fotograferat mitt första dop och fortsatt mogna i trygghet i mig själv som socialsekreterare. Naturen och medmänniskor tar emot mig i öppna famnar när helst jag behöver.
✨ Fotografera ett dop i en gammal välbevarad kyrka med en präst som jag tog till mitt hjärta redan för många år sedan. För ett barn som föds in i trygga famnar. Så vackert på alla vis.
✨ Iskristaller gnistrande i luften av solens sken.
✨ Eftermiddagssolens rosatonade ljus över snötäckta husfasader.
✨ Lägga sig för att sova i rätt temperatur, inte för kallt och inte för varmt.
✨ Fallande snöpuder från trädgrenar i stilla skog.
✨ Komma in från långpromenad i kylan och mysa in sig i hemmets värme.
✨ När en klient berättade att hen hade klarat av något som hen inte trodde om sig själv.
✨ Föräldrar som hämtar sina barn i pulka från förskolan.
✨ Ordlös förståelse och samhörighet i utbytta blickar.
✨ Att arbeta i min takt utan avbrott.
✨ Dricka varmt kaffe i minusgrader i skogen.
✨ Mörkrosa knoppar på körsbärsträden.
✨ Förstående kollegor som bemöter en som i en varm omfamning av medkänsla, både fysiskt och psykiskt.
✨ Ett barns oförställda närvaro.
✨ Att få finnas med i någons direkta sorg och få ta emot personen i min famn.
✨ Den dimmiga blånade horisonten som mötte mig uppe på berget.
✨ Komma till jobbet och mötas av applåderande kollegor och kramar när jag hade klarat körprovet.
✨ En människa som gick förbi leendes för sig själv på ett sätt som gjorde mig alldeles varm inuti.
✨ Samverkan med kollegor som ger en känslomässig buffert mot stress.
✨ Skratta med en vän åt att vi kan ha en gemensam 100-årskris (40 + 60 väntar samma år) och driva det så långt vi bara kunde i fantasin.
✨ Stå i ett snöfall och bara känna snöflingorna mot ansiktet.
✨ När en medmänniska höll min hand i ett tufft besked som fick marken att rämna för en stund.
✨ En hare skuttandes över ett orört snötäcke.
✨ Att krama om min körskolelärare när jag precis hade fått besked om att jag tagit körkortet.
✨ Glädjetjut i telefonen. Att få dela lyckan, över detta:
✨
Vad fångar dig i förundran?
