Det är den tionde dagen av behandlingen. Jag kan vila nu. Det finns omsorg, i mig och runt mig. Kroppen kämpar på när den nu reagerar på den stress den utsatts för under alldeles för lång tid. Värdena blir sämre innan det kan vända. Jag härdar ut lite i taget. Lämnar över på de sätt som går. Litar till de som förstår kroppens signaler. Långsamt börjar hjärnan kunna se samband igen. Ibland kommer ett skämt spontant mitt i det svåra. Personalen har lärt sig att jag ”svimmar långsamt” och vi skrattar åt att det i alla fall är tur det.
Jag klappar mig själv ömt över pannan när det är svårt. Hämtar kraft i gråten, andetagen och i promenaderna runt sjukhuset med vildrosor och smultron i hörnen. Med vind i håret en stund. Jag hämtar kraft i era hälsningar, i bilder och videos från en grönskande sommar. I ord och poesi håller ni min hand. I kaffekoppen på eftermiddagen och kvällsteet tar jag in värme i kropp och själ. Omsluts av de trygga rösterna i mitt öra när jag ringer de jag älskar.
Jag ska klara det här. En stund i taget. Alltid en stund i taget.
I midsommar känner jag strån i händerna på de stilla tjugo minuterna utomhus förmiddag och eftermiddag, äter egenodlade körsbärstomater efter hemresan igår och kanske får jag någon jordgubbe till kaffet.
Hur har du det? Var hämtar du kraft?
