Har du hört ordet prokrastinera? Det betyder att skjuta upp saker, eller förhala dem. Vi vet ju egentligen alla vilken energidödare det är att skjuta upp saker vi ändå behöver eller måste göra. Ändå gör vi det om och om igen. Ibland beror det på missbedömningar av tid och förmåga. Det kan också vara omedvetet självsabotage. Nyckeln för att råda bot på det är som för det mesta självmedkänsla.
Varför skjuter jag upp?
Ett generellt råd är att fråga sig själv varför. I ett varför-svar finns ofta också svaret på lösningen. Varför skjuter jag upp just den uppgiften? Är det något jag verkligen behöver och vill göra? Är det något som är svårt som jag behöver be om hjälp med eller ha mer kunskap kring först? Kan jag dela upp uppgiften i mindre steg? Kan jag göra det mer tillfredsställande? Kan det vara så att jag generellt tar på mig för mycket så att jag skapar en ohållbar situation som gör mig trött? Prioriterar jag ständigt andras behov före mina egna?
Fem-minuters-regeln
En god regel är att göra de uppgifter som tar max fem minuter direkt när de dyker upp. Vi har alltid fem minuter, inte sant? Då är det enkelt. Men det fungerar ju bara om vi inte har hundra fem-minuters-uppgifter samtidigt.
Gör det hållbart
Här gäller det att vara ärlig med sig själv. Möt dig själv där du är. Hur mycket orkar du egentligen under en vecka? Vad av det du gör är sådant som faktiskt fyller ett syfte och ger dig något tillbaka? Finns det saker du tror att du behöver göra för att andra gör det eller förväntar sig det, men som egentligen inte spelar roll för dig? Att ha en realistisk grund som baseras på att jag är en människa som behöver balans och vila är lättare sagt än gjort, men också något som verkligen är möjligt att genomföra för de flesta av oss. Ibland är lösningen att be om hjälp, t ex med saker som blir för svåra eller tar för mycket kraft av en själv.
Rädslan för att misslyckas
En annan förklaring till varför vi skjuter upp saker kan vara för att vi är rädda att misslyckas, att inte göra rätt, att inte vara bra nog. Rädslan för att misslyckas kan byggas upp som ett stort oöverstigligt berg som överskuggar allt. Ofta handlar det om att det är något vi verkligen bryr oss om och vill. Vi vill att det ska bli bra, och i rädslan för att inte räcka till så gör vi inget alls. Då tror vi att vi undviker besvikelsen av ett misslyckande. När vi i själva verket istället skapar vårt misslyckande. När jag märker detta hos mig själv är det viktigt att jag först och främst sänker kraven på mig själv utan att slå ner på min förmåga. Helt enkelt göra det mer realistiskt. Vad är möjligt? Hur kan jag göra det? När?
Exempel: Jag har i många år arbetat på ett bokprojekt som jag nu också i flera år har skjutit upp. Under lång tid slog jag på mig själv för att jag inte skrev på det. Tills jag mötte mig själv i sorgen över att jag inte har förutsättningarna för att klara av det i min livssituation just nu. Då kunde jag släppa taget om det och omprioritera det till framtiden. Sedan dess dyker det upp scener och spontana idéer för projektet i mitt huvud lite när som. Att släppa prestationen i det gav mig lusten tillbaka. Jag har inte tiden nu, men det händer ändå något i processen med de små meningarna som skrivs ner dag för dag.
Dela upp istället för att skjuta upp
Ibland behöver vi självklart skjuta upp saker, och då brukar jag försöka tänka att jag omprioriterar och bokar om uppgiften till en senare tid snarare än att jag skjuter upp den på obestämd tid. Ännu bättre är om jag då har brutit ner den i mindre delar eller förenklat så att den blir lättare att genomföra. Det gör skillnad i hur mycket motstånd det skapar.
Exempel: Att städa hela hemmet på en dag är orealistiskt för mig, och därför började jag dela upp uppgifterna så att jag kastar sopor en dag, gör rent badrummet en annan, dammar en tredje osv. På så vis får jag en bättre fördelning i det och skjuter inte upp städningen för att det känns för övermäktigt. Det funkar så klart inte exemplariskt, men mycket bättre än när jag försökte orka allt samtidigt - tvärtemot mina förutsättningar.
Självmedkänsla och att stötta sig själv
Det finns olika sätt att praktisera självmedkänsla, och flera exempel nämns ovan. För mig är de viktigaste principerna att se mig själv som människa, möta mig med ömhet och respekt, se mig själv i mina verkliga förutsättningar, inse att också jag behöver be om hjälp, omfamna mina brister och stötta mig själv i att våga ge mig ut i utmaningar.
Tidigare när jag sköt upp saker slog jag ofta på mig själv för det, och eftersom jag fortsatte skjuta upp saker fick jag en självbild av att jag inte räckte till. När jag lärde mig att praktisera självmedkänsla växte min självkänsla av att jag stöttade mig själv att ta realistiska steg utifrån mina förutsättningar och att jag såg att jag gjorde så gott jag kunde. Idag kan jag snabbt förstå varför jag skjuter upp något och därför också ge mig rätt sorts stöd i det.
*
Vad skjuter du upp? Vad tror du är anledningen till det?
