När jag inte vet vart jag ska ta vägen så hittar jag alltid skogen. Det är där jag hittar mig själv igen. Jag hör hemma bland vitsippor i skogsbrynet, vilandes i växtligheten, växande i vilan. Jag är ett barn av skogen, av ängen och himlavalvet. Det är här mina rötter finns, under jorden har de vuxit i miljoner år.
Jag kommer från syret jag andas och bär klorofyll i mina gener. Jag är den pirriga sköra våren i knopparna som brister och nervtrådarna i bladen när de sprider solens energi. När regnet faller låter jag det göra mig till en vattenpöl, reflekterande allt det oändliga i varje droppe. Jag är en solstråle bland andra, en växande planta av förtröstan. I den ordlösa friheten hittar jag vildblommorna som dansar på min äng.
Jag är en del av tusentals sjöar som bär mitt vatten i sina vågor, över horisonterna tar de mig vidare. Jag är ett eget hav och mitt hjärta vilar i vattenmassorna, sorgen tinar upp i islossningen och jag hör mitt blod droppa från taken när vi flödar mot våren. Där i sommarens gröna ängar och vildblommornas fullkomliga skönhet påminns jag om de fröer andra människor har sått i mig, känner dem växa och dra in solstrålarna djupt inuti.
Där med rötterna som omsluter mig känner jag alla lager av mig vecklas ut. Kronbladen vågar visa sin sanning, och all sorg över det som är mänskligheten bleknar med tårarna. Marken fångar upp min gråt och den ger näring till annan växtlighet, nya former av liv. Här är jag alltid värdefull. Alltid älskad. Alltid buren och rotad i en värld där jag får vara självklar.
