2023: ta skydd mot vindarna

Mitt ledord för 2023 var växtkraft. Växandet har definitivt blivit verklighet. Dock på bekostnad av min hälsa många gånger. Jag kan dock se att det har varit oundvikligt. Det har handlat om omständigheter bortom min kontroll. Det jag har kunnat påverka, min egen inställning och mina gränser, har jag hanterat så gott jag har kunnat. Jag hade inte kunnat göra mer. Självomsorgen har funnits där på alla sätt som varit möjliga.

Jag har utvecklats enormt i mitt arbete som socialsekreterare detta år. I början av året fick jag chansen att göra barnutredningar igen. Med gott stöd kunde jag utvecklas utifrån mitt eget arbetssätt och bli trygg i det. Sedan fortsatte jag vidare till mottagningen som var på väg in i en omorganisation med allt det innebär. Många kollegor valde att lämna och många nya kom in. Två dagar i april spenderade hela enheten tillsammans på Södertuna slott för planeringsdagar som både gjorde gott för samhörigheten och lämnade oro inför höstens förändringar.

Vardagen i arbetet har inneburit stora utmaningar i att värna min energi. Jag har som en följd av ökad stress och större väderväxlingar ökad värk och trötthet som jag tålmodigt försöker lära mig att leva med på nytt. Anpassningar på jobbet, meningsfullheten i klientmöten och stöttande kollegor har varit avgörande för att orka med. Jag har fallit ihop i stress många gånger om i år och haft en tilltagande sjukfrånvaro sedan vi i september flyttade till öppna kontorslandskap. Sent omsider har jag fått ett eget rum och jag tror att det kommer att bli bra. Jag har också fått igenom särskilt högriskskydd så att jag slipper karensavdrag de där enstaka dagarna då jag inte kommer ur sängen. En stor lättnad.

Vägen mot körkort har varit allt annat än smärtfri. Som jag har kämpat! Och jag lovade mig i början av året att jag skulle göra allt. Det har jag gjort. Ännu är inte körkortet i hamn och jag har full förståelse för det ändå. Teoriprovet gick över förväntan redan vid första försöket och uppkörningen var bara en utdragen plågsam stressreaktion. Det blev tydligt att min hälsa inte var tillräckligt stabil för det stresspåslaget. Jag har varit så nära att ge upp men om och om igen har jag satt mig bakom ratten. Tack för det mina fina körskolelärare som ställt upp på kvällar och helger, liksom mina privata handledare som visat tillit och tålamod året runt. Snart är jag där.

Året spenderades i naturen så mycket jag bara kunde. Med uppfriskande kvällsbad från tidig vår till sen höst, i hängmattan mellan träd även i vinterlandskap och plockandes örter i skog och på ängar. Jag promenerade genom årstiderna i förundran med ljudböcker och sommarprat som sällskap. Jag har lärt mig några nya örter och gått på upptäcktsfärd i nya marker.

Det har också gjort ont att se hur extremvädret slår mot världen. Översvämningar, mygginvasioner och träd vars rötter inte längre bär i uppluckrad mark. Svampen som försvann under vattenmassorna. Örter och vårblommor som torkade istället för att blomma ut. Jag har många gånger bara fallit i gråt över hur tyst det är om det, och hur politiken vänder ryggen till. Emellanåt har jag kunnat finna hopp i de röster som agerar för förändring. Mest är det Moder Jord själv som skänker mig tröst.

Bland regnsmattret mot paraplyer, liggandes på rygg i duggregn under regnbågen och omgiven av myggsvärmar fann jag också ofta sinnesro - med en medmänniska som har haft min rygg i de svåraste stunderna.

De dagar som värmer mitt hjärta extra i minnet spenderades med vänner på äventyr i närområdet. Semesterns besök i naturreservatet Stendörren, Sörmlands längsta loppis gånger två, andra loppisbesök, kaffedejter, firande av födelsedagar och student glittrar till i minnet.

Jag lärde känna nya kreativa vänner i bl a Anne-Lie och Stella och fick testa att binda buketter i Stellas blomsterträdgård - idylliskt vackert med underbara samtal. Andra kreativa människor med naturen närmast hjärtat har också kikat in i mitt liv mer och mer. Ett extra kärt återseende i december visade mig att sann vänskap håller över alla avstånd i tid och rum.

Skrivandet väcktes upp på nytt i höstens skrivarkurs med fantastiska Lina Urtecho. Bokprojektet är återigen en aktiv tankeprocess som väntar på tid och kraft. Jag längtar efter mer av det och mer av det personliga skrivandet. Det finns alltid där, tyvärr har det inte fått det utrymme som jag önskat och behövt detta år pga min stora trötthet.

Kameran finns alltid nära till hands. Jag har tagit tillfället i akt så ofta jag har kunnat att fånga naturens alla skiftningar. I september fick jag äran att föreviga Marina och Jonathans bröllopsdag - vilken enastående dag!

Aslas diabetes är fortfarande inte under kontroll. Efter återinsjuknandet hösten 2022 har hennes värden gått upp och ner. Det såg så hoppfullt ut med några insulinfria dagar i juni men sen vände blodsockervärdena uppåt igen. Insulinbehandlingen fortsätter med blodprover och insulin var tolfte timme. Asla mår bra med insulin. Det är mest min vardag som blir svår att planera och att resa bort eller träffa vänner, kunna göra något kvällstid osv blir ett stort projekt. Många gånger har jag ifrågasatt om det är värt det. Men vad vore jag utan min älskade Asla? Jag vill ha henne med mig så länge jag bara kan.

Jag har inte tagit hand om mitt hem på det sätt jag hade mått bra av i år. Orken har inte räckt till för det. Jag är ändå tacksam att jag har tak över huvudet och att jag kunnat göra små förändringar som jag har behövt. Loppis och turer till återvinningen på ReTuna har ändå orkats med ibland. Nästa år vill jag rensa undan mer. Jag har också begränsat mig i loppisköp och enbart gjort ett nyköp. Ekonomin har stabiliserats trots stora kostnader för körkort och Aslas vård.

I april skedde upprepade inbrott i mitt förråd som en följd av ökad brottslighet i mitt område. Resten av året har inneburit många ögonblick av sorg när jag upptäckt att det ena efter det andra försvunnit i stölden. Värst av allt var nog den skadegörelse som också tog sönder de få saker jag har kvar från barndomen och värdefulla ting som jag fått av betydelsefulla människor genom åren. Det kommer nog förbli en sorg i mig lång tid framöver att ha förlorat det.

Jag har kämpat en del under året med en envis ensamhetskänsla och sviterna av de senaste årens kriser. Jag är tacksam för den hjälp terapi är för mig i att ta mig vidare, sätta gränser som ibland är svåra och göra det jag behöver för att fortsätta vara snäll mot mig. Meditation, andningsövningar och att aktivt värna min egentid är annat som fått mig att orka på nytt.

Det oroliga världsläget i kombination med ett akut klimathot har rivit upp så mycket i mig att jag ibland inte fått luft. Jag är högkänslig. Jorden är min förälder. Det går rakt in i mig. Därför har jag behövt skärma av det många gånger för att själv kunna fungera. Försökt ta vara på det som ännu är här, det liv som jag har just nu - trots allt. Det jag kan påverka.

2023 var ett år då jag behövde stärka väggarna i mitt inre fridlysta rum för att stå stark i yttre stormar. Jag önskar att 2024 ska ge mig kraft att glänta lite mer på dörrarna in dit.

Tack för dig som är här. Som följt mig genom året, gillat, sagt hej, berättat vad du kämpar med, hejat på och tagit till dig det som väckt något viktigt i dig.

✨

Vad minns du särskilt från året som gått?