Jag avslutar oktober i solskenet i skogen. Papperspåsen fylls på med kantareller ännu en gång och väl hemma fyller jag svamptorken till bredden. Doften sprider sig i mitt hem medan jag redigerar höstfoton i stilla närvaro. Jag tänker tillbaka på oktober, och vill dela det med er. Skuggorna och ljuset, och det som finns i mellanrummen.
Det har varit och är en svår tid i mitt liv. Jag är inte redo att berätta om det här, och kanske blir jag inte det. Kanske handlar tiden nu mer om att värna min integritet och ge av det jag har fått än att berätta om sjukdomen som drabbade mig. Ni som vet har det i förtroende, och det här är en alltför öppen plats för att berätta om det allra mest sårbara för hela världen.
Oktober har gått i samma spår som augusti och september. Jag strider för den vård jag blev lovad redan i augusti. I mig finns en sjukdom som jag inte kan bli fri från utan hjälp, hur mycket jag än försöker. Strategierna har tagit slut och tröttheten tagit vid. Jag blir inte arg längre. Jag hoppas inte. Jag bara fortsätter uttrycka mina behov och vänta på att bli hörd.
Jag trodde att jag blev hörd för två veckor sedan. Jag fick ett förlåt. Vården vet att de gör fel. Ändå fortsätter de göra det. Löftet om vård drogs tillbaka och än en gång lämnades jag ensam. Jag har andra som strider för mina rättigheter nu, som kan hoppas åt mig. Också de förfasas över hur vården agerar. Jag väntar ännu på ett slutgiltigt besked.
Jag fokuserar på nuet. Det jag fortfarande kan göra något åt. I oktober har jag gett mig ut i gryningen för att möta dimmiga åkrar och frostbeklädda dikesgrenar. Guldljuset som sakta vaknar över vitmossa och glödande höstlöv. Då kan jag känna friheten i mina andetag.
När kylan slog till kom det smärtskov som jag har väntat på som en följd av att min hälsa brister på andra sätt. Ofta har jag ett skov i min fibromyalgi (myofasciellt smärtsyndrom) just vid de mest extrema väderväxlingarna. Det brukar inte bli så farligt när min hälsa i övrigt är god. Nu blev jag i stort sätt sängliggande i åtta dygn. Det var svårt att stå ut i det. Jag stängde ute alla intryck jag kunde och använde meditationen som tröst. De djupa andetagen hjälpte mig ifrån den panik som annars kan slå till när frossan blir övermäktig. Jag är tacksam för de verktyg av acceptans, medveten andning och att distansera mig från smärta och katastroftankar som jag har med mig nu. Och lättnaden när värken blir hanterbar igen är obeskrivlig.
Jag brottas också med en ekonomiskt svår situation efter att ha fallit igenom det ekonomiska skyddsnätet. Jag söker jobb i hopp om att lösa det, men framför allt för att få komma in i ett sammanhang där jag får känna mig frisk och kompetent. En arbetsintervju gav mig verkligen den känslan, och en längtan efter att få använda all den potential jag har. Jag håller alla tummar att det nya året ger mig möjlighet till rutiner, sammanhang och meningsfulla möten ihop med en ekonomisk trygghet som bär.
När livet är osäkert och skrämmande finner jag tröst i naturen, och den andlighet som bor i den. Jag öppnar ögonen för det vackra precis framför mig, bjuder in det i de inre rummen. Trädens symbolik har fått flytta nära min handled, som en påminnelse om att våga rota mig och att sträcka ut och öppna mig mot friheten. Jag inspireras av trädskuggor och fåglar som formerar sig över himlen. Träden går in i vila inför vintern, liksom fåglarna flyger till värme. Jag lyssnar och drar mig mot vilan och värmen.
Jag har en visshet om att livet vill mig väl trots allt. Jag öppnar mig för det.
Samtidigt tillåter jag mig att känna vad som än behöver få finnas. Tårarna som tröstar en sorg som byggts upp med tiden. Smärtan som svider i bröstkorgen när jag ser andra som har det jag allra mest längtar efter. Rädslan för vad som händer om pengarna tar helt slut. Frustrationen över att sjukdomen begränsar vem jag orkar vara.
Men jag låter inte känslorna styra mina handlingar. Jag fortsätter göra det jag vet att jag mår bra av. Även de dagar då det inte hjälper, så tror jag att det gör skillnad. Jag påminner kroppen med alla mina sinnen om det som är gott. De resurser jag alltid har tillgängliga. Som att fylla en svampkorg till bredden eller somna med händerna i en mjuk kattpäls.
Håll en tumme för mig och för att de sista två månaderna på detta år kan skapa något som tar emot i det yttre. Så ska jag fortsätta värna om mitt inre, med all den kärlek jag har till den fina människa jag kan vara - när jag får rätt förutsättningar.
Vi hörs snart igen. Må Moder Jord lysa frid över oss och vi över henne.
Med kärlek,
Wilda
