Det är tio dagar in i december när jag har kraft nog att se tillbaka på november. För det var en ovanligt kämpig månad där ”en stund i taget” blev mitt mantra genom stress, smärta, sömnbrist och gråväder. Varje ögonblick i skog och dagsljus har varit som balsam för själen.
Jag började månaden med en stark stressreaktion under körprovet, likt en panikattack. Det blev tydligt att jag har försökt hålla ihop hela hösten med just det målet: att klara uppkörningen. Men jag gick itu redan innan jag hade en chans. Jag bokade direkt in nya körlektioner och har kört både privat och på körskolan varje vecka sen dess. Utsatt mig för stressen, lugnat mig, tränat mig i stresshantering.
Mest har det inte handlat om körningen, utan om hälsan. Jag har äntligen fått ett eget rum på jobbet. Dock har drygt två månader i öppna kontorslandskap och ständiga förflyttningar tagit på mig. Liksom en hög arbetsbelastning och fortsatta uppsägningar. Inre och yttre stress som jag inte har samma toleransnivå för nu. En vecka med en rejäl influensa var nog nödvändigt för att jag skulle få lite extra återhämtning. Jag har också ansökt om särskilt högriskskydd från Försäkringskassan då jag har många strödagar av sjukdom året om.
Jobbet innebär självklart även mycket fint. Klientmöten som känns meningsfulla, skratt med kollegor och utbildningar som får mig att växa i ryggrad och förståelse. I november fick vi möjligheten att lyssna till Lisbeth Pipping, som inte fick det stöd hon hade behövt som barn i en utsatt hemmiljö, och som idag föreläser om bl a det.
I tunga dagar kan ljuspunkterna sticka ut lite extra. Jag är tacksam för min förmåga att ta till mig dem och att samla på mig den kraften.
✨ Tass- och fotspår i snön från fåglar, hundar och människor (och kanske andra djur) som gått på samma plats.
✨ Att höra tåget åka över tågbron ovanför mitt huvud och förundras av vad människan kan skapa med fysikens lagar.
✨ Ljuset som bara uppstår av ett snötäcke.
✨ Att känna mig trygg i bilkörningen och få det bekräftat av körläraren bredvid.
✨ Snöpuder på gröna barrgrenar. Juligt!
✨ Skämt som kommer spontant från ingenstans och bara får en att skratta högt.
✨ Att bli bemött med tillit.
✨ Snöflingor som långsamt singlade ner en annars grå dag.
✨ Ett vitsippblad jag plockade med mig på skogspromenad. Som en påminnelse om våren i det grå.
✨ Novemberkaktusen som har blommat igenom hela november i sin förundrade prakt med ännu fler blommor än förra året.
✨ Bli påmind om den autentiska livskraft som alltid funnits med mig och tagit mig hit.
✨ Att dela en kopp te i skogen under varsitt paraply i regnets smattrande. Omsluten av det trygga samtalet.
✨ När Asla kurrar bara av att jag är nära.
✨ Tända ljus bland tusentals andra ljus för alla de själar som jag saknar här på jorden. Att säga deras namn ett och ett. Minnas. Ge plats för sorgen.
✨ Att jobba hemifrån en eftermiddag och vara så närvarande att jag fick flow i både samtal och dokumentation.
✨ Färgtonerna som bara kan uppstå i vinterns skymning i kontrast mot snötäckta träd.
✨ Hitta gul kantarell gömd i stenkanten.
✨ En ny kollega som efter ett kort samtal sa ”tack, jag behövde ditt lugn”.
✨ Dricka varmt te i minusgradig skogsluft.
✨ Stretcha ut de värsta knutarna i kroppen, lättnaden när det lossnar.
✨ Få sova bort några timmar när influensan var som värst och vakna i bättre skick.
✨ Ett paket med en utvald bok (någon som läst och tänkt på mig!) och mysiga teer som kom med posten.
✨ Bli uppringd av någon som känt tillit i samtal med mig och därför kunde söka stöd när det behövdes senare.
✨ Att få se ett barn växa av rätt stöd och våga ta sin plats i världen för första gången.
✨ Frostiga eklöv med frusna vattenpärlor.
✨
Vad har fångat din uppmärksamhet på sistone?
