I fem dygn lämnade jag stressen hemma och landade i tystnaden, med naturen som enda sällskap. Det var nödvändigt för att låta känslor och tankar landa in i kroppen när stressen hade försatt mig i ett tillstånd där tankarna snurrade som av sig själva och en kropp som var alldeles överväldigad av trötthet. Vilken ynnest att ha en vän som lånar ut sin stuga till mig och katten när vi behöver lämna alla intryck i stan för en stund.
Asla gillade inte riktigt regnvädret de första dagarna och höll sig nära huset eller inne. Jag drog på mig en rejäl förkylning innan jag fick upp värmen och kunde sova bort den utmattning jag kom dit med. Så jag och Asla myste ihop oss i stugan och vilade ut båda två. Sen var jag redo att möta den fuktiga skogen och duggregnet, i gummistövlar och regnjacka.
Fuktig skog talar till mig på ett starkt sätt. Den grundar mig i diset och svärtan. Färgerna känns djupare och fukten ger friskhet i mina lungor. På myren bildades det droppar i spindelväven mellan lingonklasarna och i mossan gömde sig skogens guld: kantareller. Som jag längtat efter detta.
När regnet hade lagt sig låg molnen kvar över landsbygden, men det gjorde mig inget. Solen har en tendens att kräva något, att vilja ta vara på den genom aktivitet. Jag var här för att vila. Det gjorde jag också, mellan boksidor och framför braskaminen. I långsamt druckna kaffekoppar och sovtimmar både nattetid och dagtid. Tills vännen skickade ett tips från den lokala gruppen om en loppis, ca 1 km från stugan.
Det var en perfekt start för att komma ut och röra sig lite. Och vilka fynd jag gjorde. Det bästa var en kameraryggsäck för ynka 30 kronor som säkert hade kostat närmare tusenlappen som ny. Annat jag fyndade var en liten mortel, en skål i keramik, ett set med 6 assietter och två ljusstakar i trä. Sånt där som alltid har en plats i hemmet. Jag hade letat efter assietter i den storleken och även ljusstakar i trä.
En annan dag gjorde jag en längre utflykt. Jag ville ta vara på tiden även om långsamhetens lov även gällde denna dag. Jag strosade längs landsvägen, kikade in i skogarna omkring, sprang in i kantareller lite varstans (vilket svampår ändå??!!), lät vindarna rufsa i håret och vilade ögonen på vetefälten.
Målet var den lilla orten Ängelsberg. Jag har alltid tyckt att Ängelsberg känns spöklikt och att det vilar något kusligt över samhället med sina tinnar och torn på husen, bruket och oljefabriken.
Huset nedan tycker jag är extra spöklikt och fascinerade. Jag tror är ett gammalt församlingshem eller en skola. Jag undrar vad det är som ger rysningar och kalla kårar. Tänker mig ofta att det sitter någon där på bänken på den främre trädverandan och vakar över byn. En del historia har jag fått till mig genom tidigare turistande men just det här huset är ännu en gåta för mig.
Det slutliga målet innan jag vände tillbaka var detta. Åmänningen, blank med sina dimmiga horisonter. Tystnaden. Stillheten.
Några dagar senare klev jag ner från bryggan och välkomnades upp av en värmande höstsol.
Sinnesron tog jag med hem. Liksom naturens skatter. Blåbär och lingon i mängder! Kantarellerna fyllde borden i stugan innan jag plockade ner dem i lådor och tog hem dem för sista torken. Fjällig taggsvamp, vanlig taggsvamp och karljohansvamp förvälldes hemmavid och frös in för extra smak i höstens mat.
Jag tycker om att starta på nytt i hösten. Utvärdera, planera, inventera behov, reflektera och planera med mål. Istället för denna stora process jag brukar ta mig tid för inför hösten skalade jag av. Processen i sig säger så mycket om hur mål och behov ser ut nu. Avskalat, enkelt, kravlöst, i flöde och medvetet närvarande. I tillit till vilan.
Jag hade en önskan till mig själv för denna vistelse som jag sköt upp ju längre tiden gick. Det fick bli i mån av ork och jag trodde inte att det skulle bli av. Sista kvällen innan jag packade ihop kom lusten och orken.
I gyllene timmen strax innan skymningen iklädde jag mig sommarklänningen och smög in mellan träden. Bland envisa mygg och sjunkande grader svängde jag runt framför kameran tills mörkret tätnade omkring mig. Som en dans för Moder Jord. Som ett farväl till sommaren. Jag somnade med en känsla av att jag nu var redo att möta stadens brus igen och hösten på nytt. Det var jag. Även om jag också skulle ha kunnat stanna här för alltid. En dag ska jag leva med naturen som sällskap.
Har du en plats eller någon rutin där du kan ladda om och starta på nytt?
