Bullet Journal 2023 - skapa ditt system

Jag har använt Bullet Journal längre än jag visste att systemet fanns som sådant. Det har varit ett ankare i min vardag under hela min resa i självkännedom.

Som långtidssjukskriven skapade jag ett eget system för att jag behövde organisera en vardag där tiden var flytande och svår att greppa. Jag hade också ett stort behov av att sätta ord på min egen utveckling. I mina anteckningsböcker fanns listor för det mesta, mål och delmål, en dagbok som sorterade tankarna ihop med dagsscheman och tidsöversikter. Det blev en väg mot en mer hållbar vardag.

När jag sedan hörde talas om Bullet Journal fick jag både bekräftelse på varför det hade hjälpt mig så mycket och verktyg som hjälpte mig att ta det steget längre. Det är svårt att ens beskriva hur viktigt detta system varit för min väg hit där jag är idag.

DITT SÄTT ÄR RÄTT SÄTT

Det viktigaste budskapet som grundaren till metoden har består: gör det till ditt. Det finns inget rätt sätt. Det finns ditt sätt - och det är det som är rätt. Gör det till ditt system, både i funktion och i den mening du ger det. Läs mer om boken här.

För mig har Bullet Journal hjälpt mig att få ett grepp om tid, att nå mina mål genom att bryta ner dem till delmål och planera in aktiviteter i tiden, att bli mer medvetet närvarande, att släppa taget om tankar och låta idéer få ta form.

År 2023 ser det annorlunda ut än 2013 när mitt liv var annorlunda. År 2023 har jag andra behov och andra tidsperspektiv än jag hade 2016 och 2019. Förra året var det mer dagboksanteckningar och översikter än veckoplaner. 2015 var det fler loggar för att följa mina årsmål än medveten närvaro. Det behövs olika saker i olika skeenden i livet. Bjud in nuet och dina behov i skapandet av ditt system. Testa, lek dig fram. Gör det kreativt på ditt sätt, och lämna prestationen. Ditt sätt är det rätta.

Med det sagt tänkte jag dela med mig av hur jag gör.

Årsöversikt

Årsöversikten är mest något jag har för att skriva in saker som sker längre fram. Förr var det mest planer och större händelser, medan det nu ofta dyker upp årstidsbundna aktiviteter som jag vill göra som att ta vara på olika växter i naturen när de blommar och sätta vissa frön i jorden vid olika tidpunkter. I år kommer jag att lägga in månens faser. Det är en följd av att jag har en längtan efter att leva närmare naturen och bli medveten om vad det gör med mig.

Månadsöversikt

I månadsloggen finns en kalenderöversikt över månaden på ena sidan. På den andra har jag lagt in några habit trackers för de dagliga rutinerna jag försöker hålla ihop med ”att-göra-listan” för månaden. Den är lite av ett tankeförråd med skillnaden att jag har en tanke om att de ska göras under månaden. Det är här jag skriver ner det som jag sen tar in i dagsplaneringen när det passar. Ibland gör jag veckologgar för att få en översikt över veckan, men det gör jag mest vid behov när det är mycket att hålla reda på.

Dagslogg

I dagsloggen skriver jag först dagens datum, sen att-göra-listan för dagen ihop med inplanerad aktivitet (jobb och ev. annat). Ofta skriver jag detta under kvällen innan så att det inte dyker upp när jag ska sova.

På morgonen gör jag en incheck där jag känner efter hur jag mår fysiskt och psykiskt, om det är några tankar som är extra påtagliga och om det är något jag vill ta med mig in i dagen som en vägledning.

Under dagen för jag små anteckningar i loggen om det som sker, tankar jag behöver skriva av mig och kryssar för det som blir gjort.

I slutet av dagen gör jag en utcheck i vad som ligger kvar från dagen, hur jag mår, skriver ner stjärnögonblick från dagen och sedan morgondagens aktiviteter i nästa dags logg. Behöver jag skriva av mig lite mer gör jag det i en separat dagbok numer, eftersom jag vill hålla det lite mer privat än i dagsloggen.

Tankeförråd

I tankeförrådet får allt finnas utan några förväntningar. En fristad för tankarna men som ändå gör dem synliga. Idéer, önskemål, mål och delmål, insikter, kom-ihåg, citat eller lärdomar att ta med mig. Mest blir det nog ändå idéer om vad jag vill göra. Jag har också egna tankeförråd för blogg/instagram där jag skriver ner inläggsidéer, fotoidéer osv. för att använda under året. Härifrån kan jag sen plocka in saker i tiden om jag vill göra något av det. Ibland räcker det att bara lämna av det i förrådet och senare stryker jag det då det inte var en idé jag ville ta med vidare.

TIME-BOXING

I början av ett år, en ny tid i livet eller när jag känner ett behov av förändring, brukar jag försöka se över min tid och rutiner. Att markera och bli medveten om tid på det här sättet brukar kallas time boxing. Det ger en känsla av trygghet och grundar mig när jag kan göra en realistisk översikt av vad jag faktiskt har tid för och vad jag vill använda den tiden till. Där hjälper morgon- och kvällsrutiner samt veckorutiner mig att nå mina mål och skapa en följsam rytm i min vardag som jag kan vila i.

Det finns så klart en mängd uppslag för olika system, listor, loggar och kreativa sätt att använda en Bullet Journal. Jag rekommenderar verkligen att läsa Ryder Carolls bok “Bullet Journal-metoden” och som sagt: lek, testa, hitta ditt sätt.

✨

Använder du Bullet Journal? Eller har du något annat system som är hjälpsamt för dig?

Bullet Journal metoden av Ryder Caroll

Bullet Journal var för mig precis vad jag behövde när det kom in i mitt liv. En fusion av dagbok, anteckningsbok och kalender där jag kunde sortera mina tankar och mitt liv. När jag läste boken av grundaren till metoden blev jag bara än mer övertygad om att det fungerar, och jag är ju ett levande bevis på det.

Detta är ett uppdaterat inlägg från 2019. Boken var en gåva från Volante förlag.

Kraften i handskrift

Jag har så länge jag kan minnas, sedan jag lärde mig skriva, sorterat mina tankar i skrift. Det har varit för mycket att hålla i huvudet och att skriva ur dem ur kroppen och se dem framför mig har bringat ordning i kaoset. Under min långtidssjukskrivning använde jag listor och tidsscheman för att styra upp tomma dagar med innehåll. Jag skapade rutiner som var livsnödvändiga. För att bearbeta intryck skrev jag samtidigt dagbok och för att skapa meningsfullhet satte jag upp årsmål som jag utvärderade på bloggen. När jag fann Bullet Journal metoden föll allt detta samman, i en och samma anteckningsbok.

Mindfulness och medveten närvaro

Grundaren Ryder Caroll har diagnosen ADD och har på egen hand skapat metoden som ett sätt att hantera ett liv med intensiv hjärnverksamhet, för att skapa fokus och riktning. I boken beskriver han de olika delarna av Bullet Journal, underbyggt med forskning om varför det fungerar. Mindfulness och medveten närvaro är en viktig del, och att prioritera och känna in vad som verkligen är viktigt. Man kan säga att det handlar om att välja sitt liv och utifrån det göra det meningsfullt. Mycket av detta har jag fått med mig från min ACT-behandling och därmed integrerat i min Bullet Journal genom mitt arbete med att skapa meningsfulla mål.

Kreativitet och bearbetning

Kreativiteten och utsmyckningen är också en del av mindfulness, men det är som grundaren själv säger en utveckling som kan komma med tiden. Att ta sig tid och skriva ner saker, eller rita ner dem, är ett sätt att bearbeta och hinna ikapp sin vardag. Det har varierat för mig mycket genom åren hur stor del kreativiteten har kunnat få utrymme i livet och det syns också i min Bullet Journal.

Hur du gör Bullet Journal metoden

De tre delarna jag använder mig av mest är:

• Snabbloggning

• Kollektioner

• Mening och mål

Den snabba loggen

Jag loggar dagen i flera steg. På morgonen skriver jag ner vad jag har att göra under dagen, både inbokade aktiviteter och uppgifter. Jag ser över veckologgen och månadsloggen om det finns utrymme för mer. Sedan prioriterar jag de tre viktigaste uppgifterna.

Under dagen kryssar jag för det jag gör, fyller på tankar som dyker upp, idéer jag vill utforska vidare. Ibland skriver jag ner som en kort dagboksanteckning eller stjärnögonblick jag möter under dagen.

På kvällen avslutar jag med att fylla i vad jag har gjort, både i den dagliga loggen och i min habit tracker. Ibland skriver jag redan då ner tankar och planer inför nästa dag så att jag slipper ha det i huvudet när jag somnar.

Bullet Journal metodens kollektioner

Jag använder mig av dagliga loggar, veckoplaner och månadsplaner. Jag har olika syften med dem. Det är viktigt att ha ett syfte med varje del, annars tappas lätt motivationen. Jag har månadslogg och veckoplaner mest som översikter. Det har lärt mig att uppskatta tid mycket bättre och tid relaterat till hur lång tid saker tar för just mig. Det är ett verkligt bra verktyg att ha. Det gör att livet blir snällare, när jag kan anpassa mig till det jag vet att jag hinner och orkar. Jag kan lätt se att det jag skjuter upp kanske behöver brytas ner i mindre delar, eller så är det inte något jag egentligen vill.

Mening och mål blir självkännedom

Det Bullet Journal har gett mig och fortsätter ge mig mest av är självkännedom. Genom att sätta upp mål, prioritera och reflektera över vad som är viktigt och vad som inte är det, vad som är svårt och vad som är lätt, får jag en allt större förståelse för mig själv. Det gör att jag kan göra sundare val, släppa oro och stress ut i orden på pappret och se hur det faller ut. Jag kan organisera mitt liv så att jag inte blir stressad, eftersom jag kan välja bort det jag inte behöver och det som inte gör mig gott.

För en djupare ingång föreslår jag att du skaffar dig boken Bullet Journal Metoden av Ryder Caroll (obs, inte sponsrad). Boken ger forskningsbelägg för de olika delarna som metoden innehåller och förklarar grundtanken. Sen är det viktiga att du gör det till ditt. Anpassa efter vad som är viktigt för dig och testa olika sätt.

Använder du Bullet Journal? Vad ger det dig?

Varför skjuter jag upp det jag behöver göra?

Har du hört ordet prokrastinera? Det betyder att skjuta upp saker, eller förhala dem. Vi vet ju egentligen alla vilken energidödare det är att skjuta upp saker vi ändå behöver eller måste göra. Ändå gör vi det om och om igen. Ibland beror det på missbedömningar av tid och förmåga. Det kan också vara omedvetet självsabotage. Nyckeln för att råda bot på det är som för det mesta självmedkänsla.

Varför skjuter jag upp?

Ett generellt råd är att fråga sig själv varför. I ett varför-svar finns ofta också svaret på lösningen. Varför skjuter jag upp just den uppgiften? Är det något jag verkligen behöver och vill göra? Är det något som är svårt som jag behöver be om hjälp med eller ha mer kunskap kring först? Kan jag dela upp uppgiften i mindre steg? Kan jag göra det mer tillfredsställande? Kan det vara så att jag generellt tar på mig för mycket så att jag skapar en ohållbar situation som gör mig trött? Prioriterar jag ständigt andras behov före mina egna?

Fem-minuters-regeln

En god regel är att göra de uppgifter som tar max fem minuter direkt när de dyker upp. Vi har alltid fem minuter, inte sant? Då är det enkelt. Men det fungerar ju bara om vi inte har hundra fem-minuters-uppgifter samtidigt.

Gör det hållbart

Här gäller det att vara ärlig med sig själv. Möt dig själv där du är. Hur mycket orkar du egentligen under en vecka? Vad av det du gör är sådant som faktiskt fyller ett syfte och ger dig något tillbaka? Finns det saker du tror att du behöver göra för att andra gör det eller förväntar sig det, men som egentligen inte spelar roll för dig? Att ha en realistisk grund som baseras på att jag är en människa som behöver balans och vila är lättare sagt än gjort, men också något som verkligen är möjligt att genomföra för de flesta av oss. Ibland är lösningen att be om hjälp, t ex med saker som blir för svåra eller tar för mycket kraft av en själv.

Rädslan för att misslyckas

En annan förklaring till varför vi skjuter upp saker kan vara för att vi är rädda att misslyckas, att inte göra rätt, att inte vara bra nog. Rädslan för att misslyckas kan byggas upp som ett stort oöverstigligt berg som överskuggar allt. Ofta handlar det om att det är något vi verkligen bryr oss om och vill. Vi vill att det ska bli bra, och i rädslan för att inte räcka till så gör vi inget alls. Då tror vi att vi undviker besvikelsen av ett misslyckande. När vi i själva verket istället skapar vårt misslyckande. När jag märker detta hos mig själv är det viktigt att jag först och främst sänker kraven på mig själv utan att slå ner på min förmåga. Helt enkelt göra det mer realistiskt. Vad är möjligt? Hur kan jag göra det? När?

Exempel: Jag har i många år arbetat på ett bokprojekt som jag nu också i flera år har skjutit upp. Under lång tid slog jag på mig själv för att jag inte skrev på det. Tills jag mötte mig själv i sorgen över att jag inte har förutsättningarna för att klara av det i min livssituation just nu. Då kunde jag släppa taget om det och omprioritera det till framtiden. Sedan dess dyker det upp scener och spontana idéer för projektet i mitt huvud lite när som. Att släppa prestationen i det gav mig lusten tillbaka. Jag har inte tiden nu, men det händer ändå något i processen med de små meningarna som skrivs ner dag för dag.

Dela upp istället för att skjuta upp

Ibland behöver vi självklart skjuta upp saker, och då brukar jag försöka tänka att jag omprioriterar och bokar om uppgiften till en senare tid snarare än att jag skjuter upp den på obestämd tid. Ännu bättre är om jag då har brutit ner den i mindre delar eller förenklat så att den blir lättare att genomföra. Det gör skillnad i hur mycket motstånd det skapar.

Exempel: Att städa hela hemmet på en dag är orealistiskt för mig, och därför började jag dela upp uppgifterna så att jag kastar sopor en dag, gör rent badrummet en annan, dammar en tredje osv. På så vis får jag en bättre fördelning i det och skjuter inte upp städningen för att det känns för övermäktigt. Det funkar så klart inte exemplariskt, men mycket bättre än när jag försökte orka allt samtidigt - tvärtemot mina förutsättningar.

Självmedkänsla och att stötta sig själv

Det finns olika sätt att praktisera självmedkänsla, och flera exempel nämns ovan. För mig är de viktigaste principerna att se mig själv som människa, möta mig med ömhet och respekt, se mig själv i mina verkliga förutsättningar, inse att också jag behöver be om hjälp, omfamna mina brister och stötta mig själv i att våga ge mig ut i utmaningar.

Tidigare när jag sköt upp saker slog jag ofta på mig själv för det, och eftersom jag fortsatte skjuta upp saker fick jag en självbild av att jag inte räckte till. När jag lärde mig att praktisera självmedkänsla växte min självkänsla av att jag stöttade mig själv att ta realistiska steg utifrån mina förutsättningar och att jag såg att jag gjorde så gott jag kunde. Idag kan jag snabbt förstå varför jag skjuter upp något och därför också ge mig rätt sorts stöd i det.

*

Vad skjuter du upp? Vad tror du är anledningen till det?

Hållbara vanor 2022: skapa rutiner

Jag har haft ambivalenta känslor inför rutiner. Som med det mesta kan det ta överhanden, bli prestationsdrivet och leda till överbelastning. Därför är det så viktigt att skapa hållbara rutiner utifrån sina behov och förutsättningar - i mjuka flexibla ramar. Idag har jag rutiner för att kunna stödja mig mot ramarna och liksom följa med flödet de ger. De gör mitt liv enklare och minskar stress. Och de är inga måsten. Jag måste inte ha dem. Jag har rutiner för att jag mår bra av det. Därför är de också föränderliga utifrån hur mina förutsättningar förändras.

Rutiner är för mig som att ha en ryggrad att luta mig mot i vardagen. De underlättar för mig att fokusera min kraft på det som är viktigt, att hamna på rätt kurs i livet och att balansera min energinivå. Det hjälper mig att skapa hållbara vanor i relation till mitt eget välmående, att automatisera klimatsmarta val och ger mig utrymme för mer medveten närvaro.

Fyra nycklar för att skapa ”goda vanor”

Nyligen läste jag James Clears bok om atomic habits vilket gjorde några grundtankar kring hållbara vanor mer konkreta för mig. Fyra nycklar som gör det enklare att bibehålla så kallade ”goda vanor”.

1. Gör det synligt.

2. Gör det lockande.

3. Gör det enkelt.

4. Gör det tillfredsställande/belönande.

Kortfattat: om vanan är något vi är medvetna om, något vi vill, något vi förmår och något vi får nytta och glädje av - då kommer vi att göra det.

Hitta och följ din naturliga rytm

Vi lever i olika livstempon och har vår egen unika livsrytm i kroppen. Hur skiljer sig din energinivå under en dag, under en vecka? Vad mår du bra av att göra på morgonen och vad känns naturligt att göra på kvällen? Vad behöver du få gjort under dagen och vilken tid passar det dig bäst att göra det? Vilka aktiviteter gör du när du behöver en paus i mer koncentrationskrävande vanor? När behöver du egentid och hur ser ditt sociala behov ut?

Exempel: Söndagar behöver jag som en stilla hemmadag för att förbereda mig inför veckan. Därför har jag en rutin av få uppgifter som får ta lite mer tid att genomföra och som alla har syftet att avsluta veckan för att påbörja en ny. Varje söndag tvättar jag kläder, gör matlådor, småplockar hemma och planerar kommande vecka. Resterande tid får bara komma av lust, annars är det återhämtning som gäller. Och väldigt sparsamt med social kontakt för att spara den energin till veckan.

Jag har utifrån min kroniska trötthet länge tagit hjälp av något som kallas pacing. Väldigt förenklat går det ut på att försöka hålla en mer jämn dygnsrytm och att dagarna är ganska förutsägbara och välproportionerade för att energin ska hålla. Det gör det lite lättare att förutsäga energibalans, speciellt vid hjärntrötthet.

Jag vet om att jag som mest orkar hålla en god koncentration i ca 30 minuter, sedan behöver jag ta en bensträckare eller byta fokus. När jag kan styra min egen tid brukar jag därför planera i 30 minuters intervaller med 5-10 minuters paus emellan mer krävande sysslor. Därför har jag en lista på uppgifter som tar 5-10 minuter som jag kan pausa med. Diska några tallrikar, plocka undan i ett rum, vattna blommor osv. På seneftermiddagar och kvällar behöver jag dock ha det mer öppet och oplanerat då energin är lägre.

Strukturera din tid

Sedan många år har jag använt mig av en Bullet Journal för att få en överblick och skapa rutiner som förenklar vardagen. Det har gjort min självkännedom starkare genom att jag har kunnat se vad jag skjuter upp, vad jag faktiskt gör och hur jag behöver fördela de dagliga uppgifterna.

Skapa en överblick

Vilka rutiner har du? Vilka rutiner vill du lägga till? Vad kan du ta bort? Skriv upp vilka vanor du har dagligen, veckovis och månadsvis. Gör detsamma med vanor du önskar lägga till. Bara av att se hur det ser ut och vad du önskar kan förändring börja ske.

Exempel: Jag har goda rutiner för hushållssysslor, koncentrerat till vardagskvällar och -morgnar. Jag skulle vilja få in bättre rutiner för yoga och meditation. Det har jag bäst behov av på morgonen. Jag spaltade upp mina morgonrutiner och såg att jag ser på nyheterna två gånger, vilket jag ju inte behöver eftersom det är samma sak. Istället vill jag börja dagen med 10 minuter yoga och 5 min meditation. Det är rimligt och möjligt, och ger mig en lugnare intoning i dagen.

Skapa ett dagsschema

Om du liksom jag har behov av att visualisera och rama in dagen så är ett dagsschema ett kraftfullt verktyg. För mig blir tiden annars väldigt ogreppbar och abstrakt. Jag har dagsschema med klockslag för morgon- och kvällsrutiner. Först behöver jag beräkna hur lång tid varje uppgift tar. Det lär man sig fort när man lägger märke till det.

Ibland har jag det inlagt i en digital kalender, ibland som en anteckning fysiskt eller i mobilen. Jag planerar dock alltid med marginaler eftersom livets grundregel är att det aldrig blir som man tänkt sig. Så om en uppgift tar 10 minuter lägger jag oftast in 12-15 minuter för den. Förändra dagsschemat utifrån dagsform, behov och förändrade förhållanden. Jag förändrar schemat under dagen när jag gör dem för hela dagen.

Exempel: När jag började jobba skrev jag upp vad jag behövde få gjort från uppvaknandet tills att jag skulle gå hemifrån. Jag började bakifrån. Jag behöver gå hemifrån 7.45. Den sista kvarten behöver jag som marginal om jag missat något. Sedan skapar jag tidpunkter utifrån hur lång tid varje uppgift tar och i vilken ordning jag gör dem naturligt. Då får jag också en tid för väckarklockan och en hint om vad jag behöver förbereda kvällen innan för att morgonen ska flyta mjukt.

Konkreta tips för att skapa hållbara rutiner

• Planera efter verkliga förutsättningar.

• Dela upp större uppgifter i mindre så att det blir mer hållbart.

• Planera in luft och marginaler, i allt. Livet händer och vi behöver mer återhämtning än vi tror.

• Håll löften som du ger dig själv - och ge dig själv möjligheten att klara det.

• Om något tar 5 minuter - gör det direkt!

• Se till att du känner dig nöjd och stolt över det du gör.

• Förändra rutiner innan du vänjer dig och tröttnar.

Vi inspirerar varandra med #hållbaravanor2022 

Du är varmt välkommen att dela med dig av dina hållbara vanor och de vanor du vill utveckla. Använd gärna hashtagg #hållbaravanor2022 i sociala medier så kan vi inspirera varandra. Eller lämna en kommentar här eller i det senare inlägget.

Under året tänker jag att vi går igenom olika områden och hjälps åt att hitta mer hållbara vanor inom det. Jag sammanställer de vanor vi delar med oss av löpande under året. Du är med helt på egna villkor och utan press. Alltid i en ram av självomsorg.

Hjärnan och kroppens reaktioner vid PTSD

Det kan vara viktigt att separera sig från sin hjärna i samband med PTSD, då den inte kan styras med vilja såsom normalt eftersom den är kidnappad av den posttraumatiska stressen. Det kan vara en skuldreducerande tanke att ha med sig - och den är ju faktiskt helt sann. När den posttraumatiska stressen sätter sig i vårt nervsystem blir vi som djur som instinktivt gör allt för att överleva. Du kan inte rå för kroppens reaktioner. Du kan inte "skärpa till dig". Din kropp försöker hjälpa dig, men den förstår inte att du är trygg nu, att faran är över. Du behöver hjälpa den dit, med stöd. Inte ens det modigaste lejon kan bekämpa sina egna instinkter.

Det betyder inte att du inte kan göra något. Tvärtom. Men först måste du förstå vad som händer i din kropp. Jag hoppas att det här inlägget kan hjälpa dig att förstå. För det här är till dig som är rädd nästan jämt. Det här är till dig som kämpar, försöker distrahera dig och ändå inte lyckas få bort den där ångesten. Och till dig som står bredvid.

En triggervarning med lugnande tips

Jag vill varna för att de första två rubrikerna nedan kan ge kroppsliga reaktioner, och är ytterligare ett bevis på hur kroppen reagerar instinktivt. Om du vet med dig att du har svårt med triggers, hoppa över de rubrikerna eller se till att du har något (eller flera saker) att lura sinnena med: en snäll doft, en god smak, en mjuk filt att känna på, något fint att se på, en trygg sång osv. Något som skänker dig lugn. Du kan också krama dig själv medan du läser och säga "det är lugnt nu" eller "jag är här".

Kroppens reaktioner vid en traumatisk händelse

Du känner ett starkt adrenalinpåslag, hjärtfrekvensen ökar, musklerna reagerar instinktivt. Dina energinivåer maxas för att överleva. Det autonoma nervsystemet slår på. Det kan du normalt inte styra med viljan. Hjärnan blir kidnappad av stressen och amygdala som hanterar rädsla aktiveras för fullt. Sen, när faran är över, aktiveras det parasympatiska nervsystemet. Du kan få skakningar i kroppen som ett sätt för kroppen att göra sig av med energi. Får kroppen inte chansen att lugna ner sig, prata av sig och bearbeta traumat kommer det att fortsätta försöka göra det på olika sätt.

Flight, fight och freeze

När vi utsätts för en fara försöker vi i första hand fly (flight) då det ökar våra chanser att överleva som mest. Om vi inte lyckas fly brukar vi försöka slåss (fight) och slå oss fria för att kunna fly. Om det inte fungerar att fly eller slåss fryser vi till is (freeze). Det innebär att vi spelar döda. Då är både det sympatiska (gasen) och parasympatiska nervsystemet (bromsen) aktiverat samtidigt. I det tillståndet, om våra liv hotas till den nivå att vi bedömer att vi nog kommer att dö, träder dissociation in. Som KTC Sörmland beskriver det: "sinnet flyr bort, förbereder sig för att dö". Kroppens funktioner stängs ner och vi flyttar ut ur vår kropp. Det är i tillstånd som dessa som vi kan uppleva att vi ser oss själva utifrån.

Försämrade hjärnfunktioner vid PTSD

När vi efteråt påminns om det obearbetade traumat har hjärnan svårt att skilja på vad som hände då och vad som händer nu. Hippocampus som hjälper oss att hantera olika slags minnesfunktioner minskar i volym vid PTSD och vi kan därför inte skilja på vad som är minnen och skeenden i nuet. Det gör det även svårt att bedöma omgivningen. Dessutom blir amygdala, som hjälper oss att reglera känslor och hot, överaktiv vid PTSD. Det är detta som orsakar övervaksamheten som ger extrem stress.

Samtidigt som hjärnan genom en ökad vaksamhet försöker hålla utkik efter eventuella faror försöker den också bearbeta traumat. Det märks genom flashbacks och återupplevande som också kan upplevas som kroppsminnen: diffusa smärtor, ryckningar, kramper eller avdomningar är vanligt.

Vad du kan göra för dig själv

PTSD kräver psykologisk behandling för att ett tillfrisknande ska vara möjligt. Men det finns några saker du kan göra själv, för att minska överaktiviteten i amygdala och ge dig chans till återhämtning.

Målet är att kunna stanna upp och ge dig själv trygghet. Det kan vara en lång väg dit, och för att nå dit behövs det yttre trygghet. Så länge kroppen känner att hotet finns kvar kommer den försöka fly på olika sätt. Hjärnan är fenomenal på att hålla sig sysselsatt, t ex genom att försöka komma på lösningar, städa, träna, arbeta eller på annat sätt undvika att stanna upp. Du kan träna dig i att stanna upp korta stunder och bara vara. Varje liten stund är en seger. Kom ihåg att du arbetar emot ditt eget autonoma nervsystem, för att det inte längre fungerar som det ska.

Att praktisera medveten närvaro minskar aktiviteten i amygdala. Detta är dock svårt att praktisera mer än (exemplet i början av inlägget) då nuet förstärks genom att aktivera sinnena, om du samtidigt plågas av flashbacks (se ovan om hjärnan). Om du är i behandling och har kommit in i det kan du ta promenader och tillåta dig att sova när du kan det (båda aktiviteterna har bearbetande effekt). Ibland har det hjälpt mig att skriva, måla, dansa, försöka att bara landa i kroppen. Framöver kommer jag att dela med mig mer av de verktyg jag har fått längs vägen. Dela gärna med dig av dina i kommentarsfältet.

Det finns hopp efter behandling

Efter psykologisk behandling (traumabearbetning) har människor med PTSD visat sig få större volym i hippocampus och med det en förbättrad minnesförmåga. I takt med amygdalas minskade aktivitet blir det också allt lättare att reglera känslor. Tillfrisknade personer uppvisar samma eller ännu bättre minneskapacitet och förmåga till känsloreglering än personer som inte har varit med om trauman.

Många får gott resultat av EMDR-behandling. Kortfattat är det en ögonrörelse-terapi som aktiverar hjärnans bearbetande funktioner och därför gör skillnad snabbt i kroppen. Det fungerar inte i alla lägen och för alla, men har visat sig ha goda resultat framför allt kopplat till kroppsminnen. Det kan vara mycket mer effektivt och skonsamt än traditionell samtalsbehandling och riskerar inte återtraumatisering på samma sätt som exponeringsterapier. Men som alltid beror det på hur dina trauman ser ut, vilket stöd du har omkring dig i övrigt och hur du fungerar som person.

*

Vad tänker du om det du läser? Hur reagerar du vid stress? Vad lugnar dig?

Acceptera smärtan, bestäm dig för att leva meningsfullt.

Så har jag läst den sista sidan i boken ”Att leva med smärta – ACT som livsstrategi” av Rikard Wicksell. Det har varit så mycket mer än en bok. Det har varit en intensiv resa. 

Bokens innehåll har både bekräftat den teori jag har kring att leva med kronisk smärta och i andra svårigheter som en inte kan förändra och gett mig nya perspektiv på hur jag kan förändra mina beteenden (tankebeteenden och andra beteenden). För det är vad det handlar om.

Acceptans

Boken har ett snällt och ödmjukt förhållningssätt och är upplagd på ett pedagogiskt sätt så att läsaren steg för steg förstår teorin. Jag känner igen ACT-tänket från en del andra sammanhang, som 12-stegsprogrammet och sinnesrobönen, från mindfulness, basal kroppskännedom och yoga. Författaren har egen erfarenhet av att ha arbetat på en smärtmottagning som läkare till patienter med kronisk smärta.

Ett smärtfritt ELLER ett meningsfullt liv

ACT (Acceptance Commitment Therapy) handlar om att sluta sträva mot ett liv med mindre eller ingen smärta – och sträva mot ett liv av meningsfull aktivitet. För dessa två målsättningar – ett liv utan smärta eller ett meningsfullt aktivt liv – står emot varandra. För att få till det meningsfulla livet behöver vi ge upp tanken på ett smärtfritt liv.

Den kroniska smärtan är ett smärtsystem som har hakat upp sig. Det är inte logiskt och signalerar inte längre om fara. Jag har egentligen inte ont på ett sätt som är farligt. Det är bara smärta. Smärtan i sig leder till tusen associationer från min erfarenhet av vad smärta är, som egentligen inte är mer sanna än smärtan.

Smärtmonstret har tagit kontrollen och skriker och skriker att vi måste undvika smärtan till varje pris, tills det inte finns så mycket livsutrymme kvar alls. Egentligen har jag ju faktiskt inte mer ont om jag ligger hemma i soffan eller om jag är ute och går en promenad. Men vad mår jag bäst av i det långa loppet?

Livsvärden

ACT handlar om att hitta sina livsvärden (långsiktiga mål och vad jag verkligen mår bra och vem jag vill vara) och låta dessa gå före de kortsiktiga målen om att minska smärtan. Det är som liknelsen med de två vargarna, där smärtmonstret är den ena vargen och livsviljan den andra. Den varg du matar är den som vinner. Så när jag exponerar mig i sammanhang och samtidigt oroar mig för att jag ska få ont och bli trött av det, så matar jag ändå smärtmonstret. Om jag istället befann mig i situationen, noterade värken och tröttheten och lät den vara där, blir smärtmonstret en följeslagare istället för huvudpersonen i mitt liv. Att öka sin acceptans för smärtan leder till ett mer meningsfullt liv. Där det är jag som styr och inte smärtmonstret.

Smärtmonstret vill egentligen väl

Viktigt att komma ihåg är ju också att smärtmonstret egentligen vill väl. Att det signalerar om vad det tror är farligt. Ibland säger smärtmonstret att jag inte ska gå iväg och träffa en vän för att jag inte kommer orka prata så länge. Rösten kommer inte att hålla. Jag kommer bli trött och uppfattas som korkad. Jag kommer inte orka ta mig hem och så kommer morgondagen bara bestå av trötthet. Ja, hela den harangen av rädsla finns där och mer. Smärtmonstret talar av erfarenhet och vill inte att jag ska ha mer ont. Om jag skulle lyssna på detta varje gång och ställa in träffar med vänner, hur skulle mitt liv då se ut om några år? Är det vad jag vill? Kan jag acceptera tröttheten och värken och ändå njuta av sällskapet och utbytet?

Och det viktiga. När jag slåss med mitt smärtmonster, blir besviken och upprörd och orolig, hur mycket kraft tar det? Om jag istället bara hummade med utan att bry mig om att lyssna. Om jag ändå gick iväg och träffade min vän. Kanske även med stor trötthet. Skulle jag då inte bli mindre trött, mindre spänd och orolig och därmed ha mycket roligare? Jo.

Övningar och redskap

Under läsningen har jag följt de övningar som föreslås, skrivit ner tankar och spaltat upp mina livsvärden. Jag har ju en viss fördel av att jag har satt upp mål förut. Det har ändå varit omvälvande och samtidigt befriande att få redskap på vägen till acceptans och förändring.

Jag förstod inte innan den här boken hur mycket jag faktiskt lyder smärtmonstret, hur mycket jag undviker smärta och trötthet. Steg för steg ska jag ta mig ur det och börja säga till smärtmonstret ”jag hör dig, men jag håller inte med dig”. Dör att kunna hitta de där livsvärdena som jag har försakat i min jakt på ett smärtfritt liv. Ett liv som aldrig var möjligt. Jag kan inte bli av med min smärta, men jag kan lära mig att leva med den och inte bara överleva den.

Jag kommer inte att vakna en dag utan smärta

Det kommer att bli en spännande resa och helt säkert är att jag har hittat helt rätt förhållningssätt till smärtan. Igår gjorde jag slag i saken och joggade/promenerade 3,6 km. Jag har längtat och väntat på ”rätt dag”, när kroppen skulle må bättre och det här höstskovet skulle ge med sig, när att-göra-listan minskat. Ni vet, den där dagen som inte kommer. Hur mycket energi har det gått åt till att vara besviken och tänka ”inte idag heller”, sucka och bli bitter? Igår slängde jag bort allt det och sprang. Och idag känner jag mig stark, glad och tillfreds. Men jag har också jävligt ont i benen. Jag ser det som träningsvärk i förändringens tid. Det var ju värt det.