Du är inte vad som hände dig.

Du är inte din ångest, din smärta, dina förluster, dina tillkortakommanden och den förtvivlan du bär inom dig. Du är så mycket mer än det, så mycket mer än du tror. Det finns en hel värld inom dig, en fantastisk människa som vill möta världen i förundran och sårbarhet.

Det var inte ditt fel, det andra gjorde mot dig. Du bär inte ansvar för deras handlingar och deras känslor. Men det gjorde ont.

Det får göra ont.

Du kan göra mod av din sorg, du kan vara den du väljer att vara. Du har redan alla svar inom dig, om du lyssnar riktigt noga.

Jag är här för att visa dig att du inte är ensam. Jag är här för att jag har tagit mig igenom många lager av sorg och smärta, och för att jag vet att det går. Jag vet också att vissa saker alltid kommer att göra ont. Vissa saker får vi leva med. Det är okej.

Du är inte din smärta. Jag är inte min smärta.

Det är okej,
för vi är okej.

Vi tog oss hit. Vi kan ta oss vidare. Och bli så mycket mer än det som hände oss, för det definierar inte vem du är. Det gör du.

Vila i rörelse – när du inte kan stanna tiden

Ibland går det inte att stryka allt i kalendern, sjukskriva sig eller skjuta upp saker. Det finns inte alltid möjlighet och tid till det. Det har också visat sig för mig att det inte alla gånger blir bättre av det. Vi kan även behöva känna att vi klarar av något för att förhindra att fastna i det som gör ont. I dessa lägen tillämpar jag förhållningssättet “vila i rörelse”.

Att hitta vila i min kropp

Vila i rörelse innebär för mig att vara här och nu, grundad i min kropp. Det gör jag genom att använda andningen som ankare, känna fötterna mot marken och låta rörelserna vara mjuka och snälla. Samtidigt påminner jag mig och tränar på att vara mer i mig (blicken inåt kroppen) än utanför mig (blicken mot omgivningen). Kroppen talar till oss, men det kan vara svårt att höra om vi inte är vana vid det. Ibland kan övningar i yoga och kroppskännedom hjälpa till så att vi hör kroppen bättre. När medveten närvaro, kroppskännedom och självkännedom möts i en ram av självmedkänsla blir effekten ofta väldigt lugn och trygg.

Långsamhetens lov

Vila i rörelse innebär också att göra saker långsammare, sakta ner tempot och vara mer medveten om vad jag gör och var jag lägger min energi. Mer konkret kan det vara att stanna upp i detaljerna, gå långsamt, ta god tid på mig, låta tiden få vara luftig och lyssna in kroppens eget tempo.

Leta reda på pauserna

Jag söker efter vilan i situationen jag befinner mig i. Några exempel är när jag är uppmärksam på om föreläsaren pratar om något som jag kan ganska bra, om det finns uppgifter som är lättare för mig som jag kan göra just idag. När jag identifierar dessa luckor i tiden kan jag luta mig tillbaka och släppa taget om saker jag inte behöver gå in i. 

Genom att inte engagera mig för mycket i det som inte är riktigt viktigt sparar mig energi. Dessa dagar är jag inte lika aktiv i samtal. Jag gör saker, men efter vad kroppen signalerar att den orkar. Jag tränar alltså på att bara vara och känna att det räcker. 

Att vila i rörelse är att ta mig själv i handen och säga “vi tar det ett steg i taget”.

Självmedkänsla och acceptans

Att vila i rörelse handlar i grunden väldigt mycket för mig om att arbeta med min dagsform den som utgångspunkt. Jag behöver också acceptera att den är som den är, även om det gör ont och är frustrerande. Oftast förändras dagsformen flera gånger per dag. Genom att vara lyhörd och anpassa dagen efter kroppens signaler, och låta den få bestämma takten, ger jag den en möjlighet att fungera.

En viktig grund i sjävmedkänsla är att lyssna på sig själv liksom att respektera sina egna begränsningar och hjälpa sig själv igenom dem. Att vila i rörelse är att ta mig själv i handen och säga “vi tar det ett steg i taget”.

*

Vad berättar din kropp för dig idag?
I vilka situationer kan du luta dig tillbaka och bara andas, i ditt liv?

Det är ditt unika uttryck och därför är det alltid rätt

Det finns ingen som du. Ingen som har exakt din uppsättning av egenskaper, förmågor, livserfarenheter eller samma fingeravtryck som du. Det som är du är fullständigt unikt. Så hur ska du då kunna jämföra dig med någon annan? Hur skulle ditt unika uttryck kunna vara rätt eller fel? Det kan bara vara mer eller mindre du. Det lärde jag mig i en verksamhet som utgick från Expressive Arts (uttryckande konst) och det vill jag prata mer om med er idag.

Jag hör ibland att en ska hitta sitt varumärke i bloggbranschen och i skapandet, nischa sig, skapa sig ett signum i foton och text. Ja, det är så klart viktigt att utmärka sig. Men risken är att du går in i en roll och i det missar att du alltid är unik. Du behöver kanske bara förstärka ditt unikum. Plocka fram det, tro på det, lita på det. Inte vara beroende av andras gillande och andras bekräftelse. Förstärka den nisch du redan har: ditt unika uttryck. Det räcker med att du är du och ingen annan kan vara bäst på det.

Varje uttryck som jag skapar berättar något om mig

Varje blick utifrån säger något om den personen som ser på det. Vi upplever saker som fula, intressanta, enastående och hjärtskärande helt utifrån våra egna livserfarenheter. Om vi lyssnar på samma musikstycke, ser på samma tavla eller lyssnar på en föreläsning så kommer vi ändå att se på upplevelsen på helt olika sätt. Vi kommer minnas olika saker, tolka färg eller ord på helt olika sätt. Ett stycke kan få mig att minnas något med sorg och få dig att känna en meditativ stillhet. På samma sätt är det när vi skapar.

En värdering är minst lika individuell som någons uttryck. Andra människor kan utifrån det jag har skapat se delar av sig själva och sina liv. Jag kan aldrig bedöma eller tolka någon annans konst utifrån någon annan än mig själv. Det är jag som är verktyget. Både när jag tolkar och när jag skapar. Jag skapar ständigt mig själv och mitt liv i mötet med andra människor, mig själv och livet. Så också i konsten.

Därför är det fullkomligt irrelevant att jämföra sig med andra. Det är ditt unika uttryck som är det värdefulla. Det är hur du förfinar det, lär känna det, vågar utmana det och leka med det, som är den rättvisa jämförelsen.

Det finns inget rätt sätt. Det finns bara ditt sätt.

När barn lär sig nya saker, skapar något, ritar en helt obegriplig teckning, så applåderar vi och berömmer och är så stolta över att de har skapat något. När slutar skapandet i sig vara värdefullt? När får vi inte längre uttrycka oss utan att det ska värderas och tolkas, som om andra kunde förstå vad ditt unika uttryck säger om dig? Skolan, tänker nog de flesta. Ja, tyvärr är det ju där en jämförelse uppstår. För att det plötsligt finns ett rätt sätt att skapa, att lära sig, att tolka världen. Det är där någon får ett högre betyg i matematik och en annan får underkänt i musik. Som om musik bara är att kunna noter och att vara född med absolut gehör. Som om matematik bara är att lära sig en mall och följa den.

Jag önskar att vi kunde sluta värdera uttryck. Vi lär oss från barnsben att vi ska konkurrera, bli bäst, vinna priser, tjäna dyra pengar. Allt som oftast leder det till att vi tappar just det som är unikt hos oss själva. Vi gör något som någon annan redan har gjort. Kopierar. Litar inte på att det går att skapa något bra på egen hand. Vi lär oss att titta på de som har kommit längre, lära av dem, bli bättre. Bättre på vad? Tekniken kanske, ja. Men hur du använder tekniken, utvecklar den, ger den känslor och din fingerfärdighet - DET är det unika och kreativa. Kopior finns det gott om i varenda affär. Om vi alla istället skulle försöka skapa det som är unikt för just mitt liv, mitt inre, mina förmågor och det mina ögon lägger märke till… hur skulle världen se ut då?

Kreativitet är en problemlösningsförmåga

Varför  begränsar vi kreativiteten till att handla om hantverk, konst, skapande? Är det inte så att vi  i varje dag använder kreativiteten? För att lösa problem, räkna ut ett mattetal, laga en maträtt, organisera en bokhylla. För att tänka ut bästa semesterrutten, för att lösa en konflikt, för att följa våra drömmar eller undvika något jobbigt? Vi skapar oss själva och våra liv i varje dag.

Kreativitet för mig är friheten att kunna göra just det. Att välja vem jag vill vara och hur jag vill uttrycka den jag är. Och blir det inte farligt då, om vi börjar värdera oss själva utifrån hur bra vi är på att vara kreativa? Istället för att se att vi är det varje dag, helt utifrån oss själva. Även om du aldrig har skrivit en dikt, lärt dig sticka eller målat en tavla så är du kreativ varje dag i ditt liv. Det är kreativiteten som driver oss framåt, som strävar efter utveckling.

Ditt liv är ditt. Du är du. Ditt uttryck är ditt. Därför kan det inte bli fel. För att du, vad du än tror om dig själv, inte är fel. Det som kommer ut är det som ska komma ut. Så fort du sätter penseln mot pappret blir det vad det ska bli. Det blir alltid rätt.

Det blir kanske inte vad du hade föreställt dig. Det blir kanske inte som de där bilderna du har sett på nätet eller som den där konstnärens verk som du beundrar så. Men det kanske inte är meningen att det är så det ska bli? Hur kreativt är det egentligen att följa någon annans beskrivning eller härma någons konst? Det kanske ska bli något helt unikt som bara du kan skapa. Något som berättar något för dig om vem du är. Något som berör någon och löser upp känslor eller löser ett problem för någon annan, helt utan att det var det som var din intention. När du skapar från en plats inom dig som handlar om dig, och skalar bort det som kommer utifrån och handlar om andra och omvärlden, så blir det rätt. Då blir det ditt unika uttryck som möter någon annans unika intryck.

Den här filosofin grundar sig på tron att allt har en mening. Att varje "misstag" lär oss något, att varje "fel" kan skapa nya rätt. Vi låter det undermedvetna ha en större påverkan än det medvetna. Det handlar också om en tilltro till att du kan bli och vara den du vill vara, och om att omfamna sin mänsklighet - det som gör dig till du.

I kreativiteten kan du lära känna dig själv och ditt unika uttryck. Därmed behöver du inte oroa dig för att göra fel, för att du inte ska vara lika bra som någon annan eller för att inte lyckas. Tänk om det alltid blir rätt? Tänk om du lär dig något om dig själv i varje kreativ process, oavsett om det blir som du har tänkt dig eller inte? Tänk om det blir bättre än du tänkt dig?

✶

5 tips för att hitta ditt unika uttryck och utveckla det

1. Värdera inte. Tolka utifrån dig själv. Fråga dig: om du hade skapat den tavlan, vad hade den berättat om dig? Om du hade sytt den klänningen, vad hade du gjort annorlunda för att den skulle passa dig? Vad är det du gillar och vad säger det om dig?

2. Jämför inte med någon annan än dig själv. Ingen annan kan vara du. Hur har du utvecklats? Vad tyckte du om i tonåren och hur återspeglas det i vad du skapar idag? Hur har du tagit dig till den punkt i ditt skapande där du är nu?

3. Skapa och lek i alla möjliga former och tekniker. Lär dig något nytt! Fundera på om det går att använda tekniken eller materialet på ett annat sätt än "det rätta sättet".

4. Släpp tanken. Måla utan att tänka, skriv utan att stoppa pennan i några minuter, strunta i instruktioner och hitta på nya metoder att skapa. Tänk inte på resultatet. Bara sätt igång och gör något som just du vill göra. Testa!

5. Var du. Skala bort andras åsikter och allt du lärt dig om rätt och fel, och försök hitta det som är viktigt för dig att uttrycka. Hämta inspiration, men leta efter din ingång i det du vill skapa.

Kära dagbok, ingen annan kan vara jag.

Kära dagbok, jag försöker att låta livet få ta mig med dit det vill just nu. Släppa taget om vad jag hade tänkt mig och vad jag önskar och istället omfamna det som redan är, och det som bara blir. 

Ibland tror jag att jag måste vara så stor och stark, klara av saker, prestera, hjälpa andra, vara bättre. Jag kan fastna i jämförelser med andra, tycka att jag inte gör något viktigt av min tid, bli stressad över att veta att tiden går. Jag försöker komma ut till träden då, känna vinden i håret och marken under fötterna. Det är då Moder Jord kan påminna mig om sitt varande. Sitt anspråkslösa naturliga varande.

Jag minns förra våren och hur jag la mig ner bland vitsipporna. Jag minns att jag kände att jag inte behövde några rötter, för att jag insåg att jag kan slå rot precis här och nu. Jag minns att jag tvivlade på om jag någonsin skulle kunna bli älskad precis så som jag är, och sedan dess har jag inte tvivlat. Jag kunde älska mig själv i naturens famn.

Jag försöker påminna mig om att jag är helt unik och vacker på mitt alldeles speciella sätt. Ingen annan kan ge av mina blickar, uttrycka sig på mitt sätt och se på världen från mitt perspektiv med alla mina erfarenheter. Jag är bäst på att vara jag. 

Det är orättvist av mig att jämföra mig med andra. Jag kan ju bara vara jag, och olika versioner av den som är jag. Att jämföra mig med den jag har varit är den enda jämförelsen som speglar något av värde. För jag minns vem jag var, när jag höll fast i deras lögner om vem jag var. Jag var något helt annat än den vildblomma som föddes förra våren. Jag bestämde mig för att utvecklas till något sant och ärligt. Och jag kommer att vecklas ut och växa vidare härifrån. Jag är stolt över att jag tog mig hit, genom allt det som gjorde så ont. Jag behöver inte kämpa mer.

Det är helt okej att bara vara nu. Jag vill vakna varje dag och vara stolt över det uttryck som är mitt. Jag vill använda det, för det är min superkraft. Ingen annan kan vara jag. 

Note to self

Känn vad du känner.
Jämför dig inte med andra, du är du.
Blås såpbubblor.
Det är ett helvete att ha ont varje dag och du får vara bitter för det.
Skratta.
Plocka blommor. Vitsippor, maskrosor, smörblommor, prästkragar och liljekonvalj.
Slå inte på dig själv för att du slår på dig själv.
Du behöver inte återvinna allt, men du är fin som försöker.
Ditt hjärta har redan hittat rätt.
Skriv. Vad du än gör, vart du än hamnar.
Skriv.

Du kommer att få vara någon annans trygga famn en dag.
Tills dess: passa på att ge dig själv så mycket av det du orkar.
Ät mat du tycker om.
Drick oboy.
Kryp in i en filt och gråt när du behöver det.
Gråt tills det inte finns några tårar kvar.
Din hud kommer inte dö för att du inte använder hudlotion,
men ibland kan det vara bra med fukt.
Du behöver inte gilla gröt. Eller banan.
Umgås med barn. De plockar fram ditt bästa jag.

Testa. Du kan inte veta vad du klarar i förväg.
Misslyckas. Det är så du blir människa.
Säg nej.
Säg ja.
Försvara inte dina nej.
Du är jäkligt snygg i hatt. Sträck på dig.
Fläta ditt hår och andras.
Det finns inga regler för hur ofta du ska höra av dig till någon.
Du får ställa in för att det skaver i huden.
Du behöver inte förklara.
Kramas.
Du får ta emot utan att ge tillbaka. 

Lyssna på kroppen. Låt den leva.
Rök inte cigaretter, du mår bara illa.
Be om massage.
Ta hand om dig och låt andra ta hand om sig själva.
Låt ingen ta din värdighet ifrån dig. Aldrig någonsin mer.
Drick så mycket kaffe du vill.
Stanna hos människor som får dig att skratta
och gå bort från dem som får dig att tycka illa om dig själv.
Tyck inte illa om dig själv.
Du är alldeles alldeles fantastisk.

Lita på din magkänsla.
Låt inte andra människors åsikter ta ifrån dig dina egna.
Ingen kan förstöra din dag om du inte tillåter det.
Lek.
Våga ta dig själv på allvar och bjud på det.
Det är ingen annan än du som skäms över dig.
Dansa i regn, bli dyblöt och värj dig inte från det.
Du är redan fri.

Acceptera smärtan, bestäm dig för att leva meningsfullt.

Så har jag läst den sista sidan i boken ”Att leva med smärta – ACT som livsstrategi” av Rikard Wicksell. Det har varit så mycket mer än en bok. Det har varit en intensiv resa. 

Bokens innehåll har både bekräftat den teori jag har kring att leva med kronisk smärta och i andra svårigheter som en inte kan förändra och gett mig nya perspektiv på hur jag kan förändra mina beteenden (tankebeteenden och andra beteenden). För det är vad det handlar om.

Acceptans

Boken har ett snällt och ödmjukt förhållningssätt och är upplagd på ett pedagogiskt sätt så att läsaren steg för steg förstår teorin. Jag känner igen ACT-tänket från en del andra sammanhang, som 12-stegsprogrammet och sinnesrobönen, från mindfulness, basal kroppskännedom och yoga. Författaren har egen erfarenhet av att ha arbetat på en smärtmottagning som läkare till patienter med kronisk smärta.

Ett smärtfritt ELLER ett meningsfullt liv

ACT (Acceptance Commitment Therapy) handlar om att sluta sträva mot ett liv med mindre eller ingen smärta – och sträva mot ett liv av meningsfull aktivitet. För dessa två målsättningar – ett liv utan smärta eller ett meningsfullt aktivt liv – står emot varandra. För att få till det meningsfulla livet behöver vi ge upp tanken på ett smärtfritt liv.

Den kroniska smärtan är ett smärtsystem som har hakat upp sig. Det är inte logiskt och signalerar inte längre om fara. Jag har egentligen inte ont på ett sätt som är farligt. Det är bara smärta. Smärtan i sig leder till tusen associationer från min erfarenhet av vad smärta är, som egentligen inte är mer sanna än smärtan.

Smärtmonstret har tagit kontrollen och skriker och skriker att vi måste undvika smärtan till varje pris, tills det inte finns så mycket livsutrymme kvar alls. Egentligen har jag ju faktiskt inte mer ont om jag ligger hemma i soffan eller om jag är ute och går en promenad. Men vad mår jag bäst av i det långa loppet?

Livsvärden

ACT handlar om att hitta sina livsvärden (långsiktiga mål och vad jag verkligen mår bra och vem jag vill vara) och låta dessa gå före de kortsiktiga målen om att minska smärtan. Det är som liknelsen med de två vargarna, där smärtmonstret är den ena vargen och livsviljan den andra. Den varg du matar är den som vinner. Så när jag exponerar mig i sammanhang och samtidigt oroar mig för att jag ska få ont och bli trött av det, så matar jag ändå smärtmonstret. Om jag istället befann mig i situationen, noterade värken och tröttheten och lät den vara där, blir smärtmonstret en följeslagare istället för huvudpersonen i mitt liv. Att öka sin acceptans för smärtan leder till ett mer meningsfullt liv. Där det är jag som styr och inte smärtmonstret.

Smärtmonstret vill egentligen väl

Viktigt att komma ihåg är ju också att smärtmonstret egentligen vill väl. Att det signalerar om vad det tror är farligt. Ibland säger smärtmonstret att jag inte ska gå iväg och träffa en vän för att jag inte kommer orka prata så länge. Rösten kommer inte att hålla. Jag kommer bli trött och uppfattas som korkad. Jag kommer inte orka ta mig hem och så kommer morgondagen bara bestå av trötthet. Ja, hela den harangen av rädsla finns där och mer. Smärtmonstret talar av erfarenhet och vill inte att jag ska ha mer ont. Om jag skulle lyssna på detta varje gång och ställa in träffar med vänner, hur skulle mitt liv då se ut om några år? Är det vad jag vill? Kan jag acceptera tröttheten och värken och ändå njuta av sällskapet och utbytet?

Och det viktiga. När jag slåss med mitt smärtmonster, blir besviken och upprörd och orolig, hur mycket kraft tar det? Om jag istället bara hummade med utan att bry mig om att lyssna. Om jag ändå gick iväg och träffade min vän. Kanske även med stor trötthet. Skulle jag då inte bli mindre trött, mindre spänd och orolig och därmed ha mycket roligare? Jo.

Övningar och redskap

Under läsningen har jag följt de övningar som föreslås, skrivit ner tankar och spaltat upp mina livsvärden. Jag har ju en viss fördel av att jag har satt upp mål förut. Det har ändå varit omvälvande och samtidigt befriande att få redskap på vägen till acceptans och förändring.

Jag förstod inte innan den här boken hur mycket jag faktiskt lyder smärtmonstret, hur mycket jag undviker smärta och trötthet. Steg för steg ska jag ta mig ur det och börja säga till smärtmonstret ”jag hör dig, men jag håller inte med dig”. Dör att kunna hitta de där livsvärdena som jag har försakat i min jakt på ett smärtfritt liv. Ett liv som aldrig var möjligt. Jag kan inte bli av med min smärta, men jag kan lära mig att leva med den och inte bara överleva den.

Jag kommer inte att vakna en dag utan smärta

Det kommer att bli en spännande resa och helt säkert är att jag har hittat helt rätt förhållningssätt till smärtan. Igår gjorde jag slag i saken och joggade/promenerade 3,6 km. Jag har längtat och väntat på ”rätt dag”, när kroppen skulle må bättre och det här höstskovet skulle ge med sig, när att-göra-listan minskat. Ni vet, den där dagen som inte kommer. Hur mycket energi har det gått åt till att vara besviken och tänka ”inte idag heller”, sucka och bli bitter? Igår slängde jag bort allt det och sprang. Och idag känner jag mig stark, glad och tillfreds. Men jag har också jävligt ont i benen. Jag ser det som träningsvärk i förändringens tid. Det var ju värt det.