Stjärnögonblick från mars 2023

Mars är som en dimridå av trötthet, och ändå gnistrar dessa ögonblick så starkt igenom den. Kanske främst i arbetet där förändring och meningsfullhet stärker mig med utmaningar och utveckling. Mars innebar sista månaden med barnavårdsutredningar… trodde jag. Tills jag blev erbjuden att arbeta på mottagningen och också fortsätta med vissa utredningar. Som min chef sa känns det rimligt att fortsätta på den vägen, eftersom jag också trivs så bra i det. Jag kommer verkligen till min rätt i möten med barn och deras föräldrar, och på många sätt är det då jag känner mig som mest mig själv. Jag kan använda min levda erfarenhet ihop med min kompetens på ett sätt som jag blir allt bättre på att balansera.

Efter arbetsdagarna har jag varit väldigt trött, och några dagar har jag varit hemma då väderväxlingarna fått min kroniska värk att löpa amok. En tuff månad. Allt utanför arbetet har varit en bonus. Som att jag två gånger har övningskört längre sträckor, hållit odlingarna vid liv och satt fler frön i jorden och underhållit Aslas diabetes dagligen. Det står rätt still med Asla men jag har hopp. I april ser jag fram emot mer värme, stabilitet och nya utmaningar i min nya roll på jobbet. Årets ledord “växtkraft” har verkligen fått form i dessa månader. Jag följer livet dit det vill ta mig.

✨ Snön som föll glittrande från träden i skogen.

✨ När jag körde hem mig själv under övningskörningen.

✨ Det knarrande ljudet av att gå på snö.

✨ Att få höra att en ungdom kände sig sedd av slutsatsen i min utredning.

✨ Komma upp till de frodiga odlingarna på morgonen.

✨ Årets första snödroppar som låg mot marken och inväntade stormen.

✨ Krama om bästa vännen efter hennes körkonsert.

✨ Frida Lundgrens hem 🤩🥰

✨ Tacka min tillfälliga teamledare och se hur hon blev rörd.

✨ Buketten tulpaner nedan som fortsatte utveckla ny skönhet i alla sina stadier.

✨ Ge sättpotatis till en kollega som avslut på månader av fin samvaro.

✨ När en klient sa att jag borde bli samtalsterapeut.

✨ Ludna knoppar av videung.

✨ Citronfjärilar och nässelfjärilar svärmandes längs skogsvägen. VÅREN!

✨ Skor som var så mjuka att jag inte ville ta av mig dem.

✨ Solnedgångens färgrikedom.

✨ Nyfärgat hår och känslan av volym i det.

✨ När Asla somnade tätt intill mig.

✨ Att få en förälder att se sitt barns perspektiv så att jag kunde hjälpa barnet.

✨ Frökapslar som vittnar om att våren är på väg.

✨ Få ett erbjudande om nya arbetsuppgifter i nytt team som kändes helt rätt.

✨ Att bryta ihop och komma igen i något som gjorde riktigt ont.

✨ Veterinärens entusiasm över att Aslas värden sjunkit.

✨ Att köra bil i högre hastigheter och känna att jag klarar det.

✨ Vara på skattjakt efter vårtecken i vårsolen och fyllas av förundran igen och igen.

Vad har känts extra fint hos dig i mars?

Hållbara vanor 2022: bara vara

Jag missade stora delar av förra sommaren. Jag förlorade min förmåga till närvaro i en sjukdom som handlade mer om prestation än varande. Det ska jag gottgöra nu. Men inte genom att pressa in så mycket jag bara hinner med. Tvärtom.

I sommar blir temat för #hållbaravanor2022 ”bara vara”. För att det visas för oss om och om igen att den personliga hållbarheten hör ihop med den miljömässiga. När vi saktar ner, bryr oss om, tänker efter, är närvarande nog att se och uppskatta det vi redan har precis just nu så spiller det över i miljövänliga handlingar. Till en början mest i icke-handlingar, och med tiden en ökad medvetenhet som leder till omställningar. Jo, det händer. Jag har mött många som vittnat om precis det.

Jag vet, som tillfrisknad/tillfrisknande prestationsmänniska, hur svårt det kan vara att bara vara i ett samhälle som premierar prestation och får oss att mäta vårt värde i prestationer. Den här sommaren är tillägnad oss som fastnat där och tappat det naturliga varandet. Låt oss återta varandet. Det är där vi läker.

Det är så lätt att fylla sommaren med aktiviteter, “ta igen” och “uppleva”. Utan varandet riskerar det gå oss förbi. Så låt oss försöka skapa utrymme för varandet. Eller hitta varandet i aktiviteten. Hur kan jag vara mer medvetet närvarande just nu? Vad känner jag? Eller låt det bli som det blir och gör ingenting, bara följ med. Hitta ditt varande. Eller var bara i det som redan är.

Klurigt va? Att inte prestera, planera, kontrollera? Jag vet.

Och jag vet också vilken kraft det finns i att släppa taget i tillit.
Luta sig tillbaka.
Följa lust och lek.
Släppa sig fri.
Andas.

Mina efterlängtade bara-vara-stunder

• Läsa böcker och uppslukas av dem.

• Skapa från lust och inspiration.

• Följa kroppens spontana rörelser.

• Spontana utflykter.

• Bada utomhus och flyta på rygg med blicken mot himlen.

• Vandra i skogen. Betrakta.

• Plocka blommor.

• Plocka blåbär och svamp m.m.

• Fördjupa mig i skogens skafferi och gå ut på skattjakt. Följa den lusten som växer.

• Besöka sommarloppisar.

• Småprata med främlingar.

• Sitta länge på balkongen i morgonsolen.

• Skörda på balkongen.

• Sitta tyst med en vän.

• Plocka hemma i lugn och ro.

• Betrakta solnedgången.

• Skriva utan att tänka.

• Dricka kaffe i skogen i gryningen.

• Powernaps mitt på dagen.

• Längre meditationer.

• Dansa fritt till härlig musik.

Vad betyder ”bara vara” för dig?
Har du några aktiviteter där det är lättare för dig att vara än att göra?

Stjärnögonblick från april 2022

April brukar vara en av de svåraste månaderna för mig när det kommer till smärta. Väderskiftningarna skapar ett tryck i hela kroppen som spänner och bränner. I år har det varit hanterbart, trots att jag också arbetar heltid. Eller kanske tack vare? Ja, med tanke på hur flexibel min arbetssituation är i både flextid, förstående kollegor och möjlighet till att justera arbetstempot (de flesta dagar) så är det nog just det som gör skillnaden. Dessutom är det lätt att distrahera sig i ett meningsfullt, roligt och stimulerande arbete. SÅ tacksam!

Och så våren. Förra året försvann den i en mental frånvaro och sjukdom. Jag tar igen det nu. Med en sorg över det som var då, men allra mest i vördnad inför att vara här och få uppleva detta. Det är skrämmande att tänka på hur nära det var att jag inte skulle få uppleva en till vår. Nu gör jag det. Med hela mitt väsen. Med varje vitsippa, koltrastsång, körsbärsblomma, jordrest under naglarna och mjuk vårvind. Jag är här på riktigt nu.

Så, här är ett axplock av aprils stjärnögonblick.

✨ Att få feedback som stämmer med min egen självbild. Att bli sedd.

✨ Tomatplantorna i morgonljuset som växer dag för dag.

✨ Extra ledighet över påsken. Välbehövlig vila.

✨ En liten flicka som susade förbi mig på cykel och ropade glatt till sina syskon ”jag var sist”.

✨ Att kunna gå hem och lämna en påbörjad uppgift oavslutad till nästa dag.

✨ Blommande körsbärsträd.

✨ Att få höra att min första riskbedömning i ett vuxenärende var ”top notch”.

✨ När det klickar och man verkligen förstår något på djupet.

✨ Förstående medkännande kollegor en dag då värken var svår och jag kunde ta en längre lunch för att ta igen mig mitt i arbetsdagen.

✨ När du tittat på en serie så länge att du gråter med karaktärerna.

✨ Blåsippor omhuldade i snön.

✨ Att jag kunde stå kvar stadigt och tryggt i mig själv i en situation som tidigare hade varit omöjlig att hantera utan att checka ut mentalt.

✨ Tacksamheten över att mitt pass är giltigt länge än. Och allt vad det innebär för mig som är så lätt att ta för givet.

✨ Traditionen av klänningsfredagar med min kollega.

✨ Tassavtryck i snö.

✨ Att få höra att jag är klok och insiktsfull för min ålder.

✨ Utbyta menade blickar av samförstånd.

✨ Skymningsljuset mellan vinter och vår.

✨ Ljudet av snödropp från träden, som ett glittrande sus.

✨ Hälsa på främlingar i skogen.

✨ Att komma med tankar som bidrar till att någon annan får hjälpande insikter.

✨ Att våga göra något jag har varit rädd för under nästan hela mitt liv, med en person som stöttade mig på ett så tryggt sätt.

✨ Sopade gator.

✨ Att få färg i ansiktet av solen.

✨ Träds årsringar.

✨ Att ta ett fotografi av en vitsippa som gjorde mig stolt och upprymd.

Vilka ögonblick har känts extra för dig den senaste tiden?

Stjärnögonblick från mars 2022

Mars har varit en omvälvande månad, minst sagt. Den sista februari gick jag ifrån arbetslöshet till arbete. Jag är tacksam för att jag fick trappa upp arbetstiden stegvis med två veckor halvtid och två veckor på 75 %. Nu har jag gjort min första vecka av heltidsarbete. Jag trivs! Och jag är riktigt riktigt trött. Det är som det ska. Efter jobbtimmar ägnar jag tiden till återhämtning på alla sätt jag kan. Sömnen är så viktig, liksom naturens läkande kraft.

Stjärnögonblicken finns där, i tacksamhet och närvaro. I våren som gryr och människor jag får möta. Och i det som finns där närmast. Aslas mjuka päls, växterna på fönsterblecket och kollegor som gör mig ödmjuk.

✨ Personer som använder kroppsspråk när de pratar i telefon.

✨ Asla som hoppar upp i knät och lägger sig tillrätta.

✨ Bus i blicken.

✨ Ljumma vårvindar mot ansiktet.

✨ Ta sällskap till jobbet med en kollega.

✨ Blåsippor hukandes vid ekens rötter.

✨ Blommor som är vackra även när de torkat.

✨ Att passera en nära väns kontor i korridoren på jobbet och se henne sitta fokuserad vid datorn.

✨ Att äntligen få tvätta min hand som hade varit i bandage i en vecka.

✨ Se tomat- och paprikaplantorna växa upp.

✨ Bli bortskämd med buketten ovan, som en påminnelse från någon som vet hur lång vägen hit har varit och hur stolt jag ska vara över att jag är här trots allt. <3

✨ Att få bli omnämnd på ett sätt som säger ”du hör till oss”.

✨ En första vitsippa i min hand.

✨ Betrakta rådjuren på ängen i skymningen.

✨ Att se Asla sova med en tass utsträckt från sin bädd, lite som jag som ofta har en utsträckt arm när jag sover.

✨ Skratta med kollegor sådär som man bara kan göra åt interna jobbskämt.

✨ Gummiplantans nya blad! Enn stickling från en väns sambo som jag blev sååå glad för!

✨ Träffa saknade människor på en fantastiskt mysig 60-årsfest.

✨ Känna mig trygg i min kompetens och arbetsuppgifter.

✨ En läkare som blev alldeles exalterad när han kunde ställa rätt diagnos. Så underbart ändå med det där yrkesengagemanget!

✨ Skymningens skarpa färger.

✨ Dimman som känns så fridfull i mitt sinne.

✨ Somna gott i en hotellsäng.

✨ Gå förbi lamadjuren på Parken Zoo på kvällspromenaden, så himla gulliga.

✨ Fynda en vacker kryddhylla second hand som blir perfekt för att spara egenodlade örter i.

Vilka ögonblick vill du spara från mars?

Bullet Journal metoden av Ryder Caroll

Bullet Journal var för mig precis vad jag behövde när det kom in i mitt liv. En fusion av dagbok, anteckningsbok och kalender där jag kunde sortera mina tankar och mitt liv. När jag läste boken av grundaren till metoden blev jag bara än mer övertygad om att det fungerar, och jag är ju ett levande bevis på det.

Detta är ett uppdaterat inlägg från 2019. Boken var en gåva från Volante förlag.

Kraften i handskrift

Jag har så länge jag kan minnas, sedan jag lärde mig skriva, sorterat mina tankar i skrift. Det har varit för mycket att hålla i huvudet och att skriva ur dem ur kroppen och se dem framför mig har bringat ordning i kaoset. Under min långtidssjukskrivning använde jag listor och tidsscheman för att styra upp tomma dagar med innehåll. Jag skapade rutiner som var livsnödvändiga. För att bearbeta intryck skrev jag samtidigt dagbok och för att skapa meningsfullhet satte jag upp årsmål som jag utvärderade på bloggen. När jag fann Bullet Journal metoden föll allt detta samman, i en och samma anteckningsbok.

Mindfulness och medveten närvaro

Grundaren Ryder Caroll har diagnosen ADD och har på egen hand skapat metoden som ett sätt att hantera ett liv med intensiv hjärnverksamhet, för att skapa fokus och riktning. I boken beskriver han de olika delarna av Bullet Journal, underbyggt med forskning om varför det fungerar. Mindfulness och medveten närvaro är en viktig del, och att prioritera och känna in vad som verkligen är viktigt. Man kan säga att det handlar om att välja sitt liv och utifrån det göra det meningsfullt. Mycket av detta har jag fått med mig från min ACT-behandling och därmed integrerat i min Bullet Journal genom mitt arbete med att skapa meningsfulla mål.

Kreativitet och bearbetning

Kreativiteten och utsmyckningen är också en del av mindfulness, men det är som grundaren själv säger en utveckling som kan komma med tiden. Att ta sig tid och skriva ner saker, eller rita ner dem, är ett sätt att bearbeta och hinna ikapp sin vardag. Det har varierat för mig mycket genom åren hur stor del kreativiteten har kunnat få utrymme i livet och det syns också i min Bullet Journal.

Hur du gör Bullet Journal metoden

De tre delarna jag använder mig av mest är:

• Snabbloggning

• Kollektioner

• Mening och mål

Den snabba loggen

Jag loggar dagen i flera steg. På morgonen skriver jag ner vad jag har att göra under dagen, både inbokade aktiviteter och uppgifter. Jag ser över veckologgen och månadsloggen om det finns utrymme för mer. Sedan prioriterar jag de tre viktigaste uppgifterna.

Under dagen kryssar jag för det jag gör, fyller på tankar som dyker upp, idéer jag vill utforska vidare. Ibland skriver jag ner som en kort dagboksanteckning eller stjärnögonblick jag möter under dagen.

På kvällen avslutar jag med att fylla i vad jag har gjort, både i den dagliga loggen och i min habit tracker. Ibland skriver jag redan då ner tankar och planer inför nästa dag så att jag slipper ha det i huvudet när jag somnar.

Bullet Journal metodens kollektioner

Jag använder mig av dagliga loggar, veckoplaner och månadsplaner. Jag har olika syften med dem. Det är viktigt att ha ett syfte med varje del, annars tappas lätt motivationen. Jag har månadslogg och veckoplaner mest som översikter. Det har lärt mig att uppskatta tid mycket bättre och tid relaterat till hur lång tid saker tar för just mig. Det är ett verkligt bra verktyg att ha. Det gör att livet blir snällare, när jag kan anpassa mig till det jag vet att jag hinner och orkar. Jag kan lätt se att det jag skjuter upp kanske behöver brytas ner i mindre delar, eller så är det inte något jag egentligen vill.

Mening och mål blir självkännedom

Det Bullet Journal har gett mig och fortsätter ge mig mest av är självkännedom. Genom att sätta upp mål, prioritera och reflektera över vad som är viktigt och vad som inte är det, vad som är svårt och vad som är lätt, får jag en allt större förståelse för mig själv. Det gör att jag kan göra sundare val, släppa oro och stress ut i orden på pappret och se hur det faller ut. Jag kan organisera mitt liv så att jag inte blir stressad, eftersom jag kan välja bort det jag inte behöver och det som inte gör mig gott.

För en djupare ingång föreslår jag att du skaffar dig boken Bullet Journal Metoden av Ryder Caroll (obs, inte sponsrad). Boken ger forskningsbelägg för de olika delarna som metoden innehåller och förklarar grundtanken. Sen är det viktiga att du gör det till ditt. Anpassa efter vad som är viktigt för dig och testa olika sätt.

Använder du Bullet Journal? Vad ger det dig?

Några ögonblick av återhämtning

Jag loggade ut från sociala medier över helgen för att tydligare kunna höra mig själv bortom bruset av andras verklighet. Det tog inte många timmar innan jag omgiven av träd hörde mig själv igen och kunde skala av till kärnan. Jag fortsatte att söka vila i betraktandet och varandet. Jag fann det tydligast i dessa ögonblick.

Lyssnandes till vindens susande, med en grånande horisont bakom träden som stått emot vädrets krafter.

Vinternaturens eget stiliga stilleben av is, förmultnande löv och pinnar ovanpå en canvas av grus.

Garderobsblomman vittrar vår och vecklar gradvis ut sig i sin ungdomliga grönska bredvid sitt äldre syskon.

Med akvarellernas toner tappar jag rum och tid och följer ögonens lyhördhet och handens lätta drag med penseln. Drömmer mig in i motivet och låter lusten driva bort prestationen.

Att ha en söndagsrutin att följa. Att tvätta kläder, hänga favorittröjorna på tork längs den långa vägghyllan i mitt vardagsrum, ge växterna vatten och näring, få undan damm och lägga varje sak på sin plats. Att se allt som jag är så tacksam för, som jag har gjort till mitt. Att rå om mina rum, mitt hem.

Och att glida in i en annan berättelse, någon annans berättelse. Att få inspireras, känna igen sig och svepas iväg i någon annans perspektiv. Just i helgen lyssnade jag dock klart på en annan berättelse än den ovan. Nämligen “Allt jag fått lära mig” av Tara Westover. Rekommenderar den varmt!

Jag rekommenderar också att logga ut ibland, även om sociala medier sällan är något jag vill pausa på grund av allt fantastiskt det ger mig. Men ibland behövs det. Som under denna helg. När jag behövde höra mig själv bortom jämförelser med andra och käcka livsråd som kändes som hån. Jag har de bästa svaren till mig inom mig, och ibland hör jag det bättre när jag får vara helt i mitt eget sällskap.

*

Har du några ögonblick du sparat från din helg? Vad gör du helst “offline”?

Stjärnögonblick från januari 2022

Tiden och orken springer ifrån mig, och jag ville stanna upp en stund för att påminna mig om alla vackra ögonblick som januari bestod av. Trots stressen i jobbansökningar som ska iväg i tid, intensiv behandling och en vardag som ska hålla ihop finns också de stunderna. Ibland handlar det om att ta sig tid för dem, ibland om att öppna ögonen och se dem mitt i vardagen och ibland drabbar de mig med kraften i förundran.

Stjärnögonblick.

Till dig som väntar på “Brev från Wilda” så dröjer det lite till innan årets första brev skickas ut. Vill du vara säker på att få nästa förtroliga brev i din inkorg kan du skriva upp dig på min maillista i formuläret längst ned på sidan.

Låt oss se lite av vad januari bjöd på.

✨ När Asla hoppar upp i mitt knä och kurar in sig. Det är första gångerna hon gör det i år.

✨ Möta en trygg röst i en svår stund.

✨ Att få sitt hem beskrivet som harmoniskt, vackert och trivsamt.

✨ Bli kallad till en arbetsintervju till ett jobb som jag verkligen verkligen vill ha.

✨ Guldljuset. Jag samlar på mig det så ofta jag bara kan.

✨ Riktigt söta saftiga clementiner.

✨ En utflykt till en handelsträdgård mitt i kallaste vintern och att få dela med mig av mitt engagerade odlingsintresse.

✨ Få en jäskorg som inte användes när jag nämnde att jag letade efter en second hand.

✨ När en läsare visade mitt foto Rodnande sommarkväll inramat i hennes hem (!!!). En så stor ära att få sprida min sommarkänsla.

✨ Solskenet över sundet, den knarriga snön på bryggan och fotovyer med någon som ger mig utrymme att fånga det min blick fastar vid.

✨ Hasselnötskaffe. Behöver jag säga mer? Wow!

✨ När en vän ringde spontant och hakade på min skogspromenad!

✨ En snötäckt stad.

✨ När Asla började äta självmant igen efter alldeles för många dagars matvägran.

✨ Gå hem längs Eskilstunaån och stanna upp i förundran inför solnedgången, betrakta ändernas egen rusningstrafik och vila den trötta hjärnan där en stund.

✨ Trädskuggor mot husfasader i låg januarisol.

✨ Barn som knäckte is på en stor vattenpöl och sen kom på att de var sena till skolan.

✨ Att få bli klappad över håret en trött stund även när man är över trettio år.

✨ Ett paket med loppisfyndade skatter i Gröna Annas design från en vän som jag saknar så innerligt. Jag låtsades för mig själv att jag fick bjuda henne på kaffe en stund och längtar tills det blir verklighet.

✨ Att skicka in sista uppgiften i kursen “Mäns våld mot kvinnor”. Och senare: få ett gott (och släng dig i väggen Jante) välförtjänt betyg.

✨ Hjärtevärmande och handvärmande stickade gåvor som var efterlängtade och välbehövliga. Ända från förenta staterna kom de. Tänk så fint att få bära någons mödosamma hantverk och hålla sig varm på flera sätt. <3

✨ Snödimma över fältet i skogen.

✨ Smärtsamma insikter som låter acceptansen få ta över.

✨ Lyssna på ljudbok och följa människors livsöden.

✨ Björkträd omfamnade i en pastellfärgad skymning.

Vilka stjärnögonblick har du sparat från januari? Eller från idag?

En nyårsreflektion: Livet kan inte planeras.

Kanske var det vid 34 års ålder som poletten trillade ner för mig. För ja, nu lägger jag ner idén om att det går att planera livet. Är inte livet ändå det som pågår hela tiden? Hur vi mår kanske handlar mer om vår förmåga att acceptera det som är och göra det bästa av det? Tar vi inte steg mot det vi önskar ändå, när det finns förutsättningar för det? 

Jag är den första att skriva under på att ha ett kontrollbehov. Mer förr tack och lov, och än mindre de senaste åren. Jag planerade allt. Skrev listor, satte upp mål, startade ”goda vanor” och bockade av varje dag, bokade upp mig - presterade mig till något som uppfyllde en bild av mig jag ville ha. Resultatet var i fokus. 

Det handlade om rädsla. Rädsla för att inte passa in, bli dömd, bli lämnad ensam. Eller att känna efter. Vem var jag bakom allt det där jag presterade? Vad fanns det där? Så jag letade efter vart det kunde gå fel och försökte förebygga det. Det är jag fortfarande ganska bra på, men inser att det egentligen bara är galenskap att försöka kontrollera något så vilt och fritt och oberäkneligt som livet självt.

Det var först när jag lärde mig om livsvärden som jag började tänka annorlunda. Livsvärden handlar om sådant som skänker oss mening. Det varierar från varje person. Det var inte prestationen som var viktig. Det var lust, närvaro, medmänsklighet och kreativitet. Allt det där som kommer så naturligt om mina basala behov är uppfyllda. Då finns det ett alldeles självklart flöde dit, som inte kräver någon ansträngning. När jag släpper taget om resultatet.

Visst kan vi sträva och drömma. Visst behöver vi någon slags riktning. Men livet kan inte styras. Det händer, varje dag. Det är hur jag använder mig av det som livet ger och gör som spelar roll. Relationer omkring mig, sammanhang som stimulerar, inneboende förmågor i mig som får ta plats och utvecklas, att ta tillvara det vackra i varje dag. Det som redan är. Det som flödar fritt.

Så istället för att fråga mig själv vilka mål jag vill uppnå nästa år eller vilka aktiviteter och prestationer jag vill uppnå frågar jag annat. Frågor som öppnar och grundar mig i nuet.

• Vad ger mig mening? 

• Vilka stunder känner jag mig autentisk och närvarande? I vilka sammanhang?

• Hur kan jag skapa mening just idag?

• Vem vill jag vara för mina medmänniskor?

• Hur kan jag komma mer till min rätt med de förutsättningar jag har? Vad vill jag bidra med?

• Vad behöver jag just idag för att känna mig trygg?

Och så tänker jag att jag följer med livet. Försöker släppa motstånd. Acceptera. Ta emot. Ta tillvara. Bidra på de sätt jag förmår just idag. Visst bokar jag in det som behövs i kalendern, men jag släpper taget om resultatet. Kalendern får vara en skiss i blyerts. 

Jag vill också säga att vi säkert är olika som personer i detta, och att det inte finns något rätt och fel. Det handlar säkert också om förutsättningar, tillgång till resurser. Både fysiska, sociala och ekonomiska. Och beroende på vart vi är på vår väg genom livet. Det här är en reflektion från mig, ganska ocensurerad om insikter som växt under många år.

*

Hur tänker du om mål och planer? Kan det hjälpa dig att ha mål att sträva mot? Hur skulle det vara att inte ha det? Har pandemin förändrat dina tankar om det på något sätt? Vad mår du bäst av?

Oktobers guldljus och skuggor

Jag avslutar oktober i solskenet i skogen. Papperspåsen fylls på med kantareller ännu en gång och väl hemma fyller jag svamptorken till bredden. Doften sprider sig i mitt hem medan jag redigerar höstfoton i stilla närvaro. Jag tänker tillbaka på oktober, och vill dela det med er. Skuggorna och ljuset, och det som finns i mellanrummen.

Det har varit och är en svår tid i mitt liv. Jag är inte redo att berätta om det här, och kanske blir jag inte det. Kanske handlar tiden nu mer om att värna min integritet och ge av det jag har fått än att berätta om sjukdomen som drabbade mig. Ni som vet har det i förtroende, och det här är en alltför öppen plats för att berätta om det allra mest sårbara för hela världen.

Oktober har gått i samma spår som augusti och september. Jag strider för den vård jag blev lovad redan i augusti. I mig finns en sjukdom som jag inte kan bli fri från utan hjälp, hur mycket jag än försöker. Strategierna har tagit slut och tröttheten tagit vid. Jag blir inte arg längre. Jag hoppas inte. Jag bara fortsätter uttrycka mina behov och vänta på att bli hörd.

Jag trodde att jag blev hörd för två veckor sedan. Jag fick ett förlåt. Vården vet att de gör fel. Ändå fortsätter de göra det. Löftet om vård drogs tillbaka och än en gång lämnades jag ensam. Jag har andra som strider för mina rättigheter nu, som kan hoppas åt mig. Också de förfasas över hur vården agerar. Jag väntar ännu på ett slutgiltigt besked.

Jag fokuserar på nuet. Det jag fortfarande kan göra något åt. I oktober har jag gett mig ut i gryningen för att möta dimmiga åkrar och frostbeklädda dikesgrenar. Guldljuset som sakta vaknar över vitmossa och glödande höstlöv. Då kan jag känna friheten i mina andetag.

När kylan slog till kom det smärtskov som jag har väntat på som en följd av att min hälsa brister på andra sätt. Ofta har jag ett skov i min fibromyalgi (myofasciellt smärtsyndrom) just vid de mest extrema väderväxlingarna. Det brukar inte bli så farligt när min hälsa i övrigt är god. Nu blev jag i stort sätt sängliggande i åtta dygn. Det var svårt att stå ut i det. Jag stängde ute alla intryck jag kunde och använde meditationen som tröst. De djupa andetagen hjälpte mig ifrån den panik som annars kan slå till när frossan blir övermäktig. Jag är tacksam för de verktyg av acceptans, medveten andning och att distansera mig från smärta och katastroftankar som jag har med mig nu. Och lättnaden när värken blir hanterbar igen är obeskrivlig.

Jag brottas också med en ekonomiskt svår situation efter att ha fallit igenom det ekonomiska skyddsnätet. Jag söker jobb i hopp om att lösa det, men framför allt för att få komma in i ett sammanhang där jag får känna mig frisk och kompetent. En arbetsintervju gav mig verkligen den känslan, och en längtan efter att få använda all den potential jag har. Jag håller alla tummar att det nya året ger mig möjlighet till rutiner, sammanhang och meningsfulla möten ihop med en ekonomisk trygghet som bär.

När livet är osäkert och skrämmande finner jag tröst i naturen, och den andlighet som bor i den. Jag öppnar ögonen för det vackra precis framför mig, bjuder in det i de inre rummen. Trädens symbolik har fått flytta nära min handled, som en påminnelse om att våga rota mig och att sträcka ut och öppna mig mot friheten. Jag inspireras av trädskuggor och fåglar som formerar sig över himlen. Träden går in i vila inför vintern, liksom fåglarna flyger till värme. Jag lyssnar och drar mig mot vilan och värmen.

Jag har en visshet om att livet vill mig väl trots allt. Jag öppnar mig för det.

Samtidigt tillåter jag mig att känna vad som än behöver få finnas. Tårarna som tröstar en sorg som byggts upp med tiden. Smärtan som svider i bröstkorgen när jag ser andra som har det jag allra mest längtar efter. Rädslan för vad som händer om pengarna tar helt slut. Frustrationen över att sjukdomen begränsar vem jag orkar vara.

Men jag låter inte känslorna styra mina handlingar. Jag fortsätter göra det jag vet att jag mår bra av. Även de dagar då det inte hjälper, så tror jag att det gör skillnad. Jag påminner kroppen med alla mina sinnen om det som är gott. De resurser jag alltid har tillgängliga. Som att fylla en svampkorg till bredden eller somna med händerna i en mjuk kattpäls.

Håll en tumme för mig och för att de sista två månaderna på detta år kan skapa något som tar emot i det yttre. Så ska jag fortsätta värna om mitt inre, med all den kärlek jag har till den fina människa jag kan vara - när jag får rätt förutsättningar.

Vi hörs snart igen. Må Moder Jord lysa frid över oss och vi över henne.

Med kärlek,
Wilda

Sommardagar att spara i minnet

Jag är hemma i friheten, i varma sommardagar. I bröstkorgen finns en överväldigande längtan som växt under månaden på sjukhuset. En sorg breder ut sig bredvid den vördnad jag känner inför sommarnaturen.

En sliten kropp och hjärna som inte riktigt orkar vara här, inte riktigt kan ta in allt det vackra. Men jag försöker, och genom att spara det i foton finns det kvar till sen. Sen, när jag kanske kan vara här igen. När stressen i kroppen lagt sig.

Jag plockar blåbär och ler åt mina lila fingertoppar. Låter var tionde bär smaka friskt i munnen. Tar med mig min finaste kopp till skogsdungen och dukar upp morgonkaffe på bänken. Dricker det långsamt medan jag gör min dagsplanering. Det ilar i bröstkorgen över min önskan att hinna med sommaren innan den slinker mig ur händerna. Jag försöker påminna mig om att det kommer fler somrar, men det gör ont ändå.

Sommarlyckan tar form när jag ringer en vän och vi bestämmer oss för att fånga sommarkvällen sådär som vi gjort tidigare år. På vår plats. Vi går i den grönskande tunneln med växtlighet ovanför huvudet och runt oss. Jag badar i solnedgången och låter vattnet få svalka ner kroppen som härjas av stressfeber. Här finns läkningen. Mellan porlande skratt och förundran över ljuset flyger tiden så som den ska och när vi åker hem igen omfamnas vi av sommarnatten.

Nästa dag finns det tid för glass och välbekant umgänge, ett svalkande bad och favoritmat. Jag hälsar på hos kattvakten och klappar på Asla tills hjärtat brister. Jag saknar henne på sätt som ord inte kan säga, och när tiden är mogen ska vi leva sida vid sida igen. Så som det är menat. De lätta andetagen finns där också, när jag kan vila i någon annans blick för en stund.

Efter min första dos vaccin tar vi vara på sommarkvällen, min vän och jag. Hon som är min initiativkraft och lekande glädje. Vi åker mot vattnet i solnedgången, försäkrar oss om att vi åker till en plats där solnedgången kan komma till sin rätt. Badkläderna på under lätta sommartyger.

Det är vackrare än jag minns det. Förundrad låter jag kameran spara ögonblicken. I lek och livsglädje rör sig min vän i sin naturkraft i motljuset och vi skrattar av kärlek till varandra och jorden. Hon är en gudinna i solnedgången. Hon är. Friheten andas i våra lungor och sinnesron grundar mig här och nu.

De senaste dagarna har gett mig frihet och kraft att se vad som väntar, bortom sjukdomens grepp. Jag njuter av att fotografera, ta hand om mina växter, plocka bär och dricka iskaffe i balkongens sommarvärme. Tacksamheten över mina nära relationer får hjärtat att svälla. Jag har allt jag behöver precis här. Det kommer att bli bra.