Jag behöver mer, jag behöver mig.

Någon frågar “hur mår du?” och jag kan inte hitta något svar. Någon annan frågar “vad behöver du?” och jag har bara svar på vad jag inte behöver. Jag vaknar än en gång mitt i natten och vill skrika rakt ut. En vackert solig augustidag går jag i solstrimmor mellan skogens träd och gråter. Jag möter min spegelbild och tittar bort, i skam och sorg.

Jag gör sommarutflykter med vänner, är glad att återse dem och känna igen den trygghet som finns i dessa relationer. Men jag är inte riktigt där. Jag är alldeles för trött, utmattad, stressad. Jag kommer inte åt den livskraft som finns där under försvarsmurarna. Jag fortsätter gå, för att jag inte klarar av att stanna. Jag tänker att jag behöver hjälp som inte finns. Men när alla dörrar stängs och jag faller mellan stolarna igen, och igen, kan jag höra en inre röst som upprepar “det räcker nu”.

Jag kapitulerar. Jag bestämmer mig för att det är dags att sluta kämpa. Att välja livet igen. Att välja mig.

Jag är van att klara mig själv. Det är jag riktigt bra på. Under största delen av mitt vuxenliv har jag byggt upp mig själv från grunden, omvärderat och utvecklat ett liv baserat på djupt rotade värderingar i mig. Ett medvetet omsorgsfullt liv. Tills det i stora delar rycktes ifrån mig. Tills jag behövde be om hjälp för att komma på fötter igen.

Det som sedan följde var en smärtsam insikt i hur samhället inte förmår att möta människor som inte passar in i givna normer och mallar. Det är inte första gången jag möter det. Men den här gången var det en fråga på liv och död. Så jag tog emot den hjälp jag behövde för att överleva även om den gjorde mig illa på andra sätt. Jag behövde mer.

Jag behövde mjukhet och fick skydda mig från återkommande nålstick. Jag behövde bli sedd som människa och fick anpassa mig till en trångsynt mall byggd på stereotyper. Jag behövde medkänsla och fick ensamhet och munkavlar. Jag behövde något som höll i mig och fick bortvända ryggar. Under lager av frustration, ilska och bitterhet finns en sorg och smärta som lagrats i många månader.

På det finns en skam och förvirring över hur jag trots all min självkärlek och motståndskraft kunde hamna här. Jag försöker påminna mig om att också jag är människa. En människa som liksom andra inte tål vad som helst.

Precis som då vet jag egentligen vad jag behöver. Jag vet ju det. Jag behöver bara hitta det där det redan finns. Framför allt inom mig. Den mjuka rösten i medkänsla, utrymme för sorg, vänner som står kvar och inte värjer, att stanna i min kropp och inte anpassa mig till andras åsikter och trånga mallar. De senaste åren har också förändrat mig på sätt jag inte har hunnit lära känna än. Krisen har fått mig att ifrågasätta mycket om vem jag är och vilket liv jag vill leva. Det har inte hunnit landa än. Jag har inte kunnat landa.

När mina vänner har fortsatt ställa frågan “vad behöver du?” har något återkommit i tankarna vecka efter vecka. En plats på landet. Tystnad. Natur. Skrivande. Utrymme för känslor. Återhämtning. En plats för kapitulation. Att åka bort för att komma hem. Så jag bad om det. Några dagar i en väns stuga. Snart åker vi, jag och katten, till en ny början.

Jag hoppas att jag vågar möta ångesten och sorgen, gå igenom dem. Att jag vågar stanna upp och känna. Sova ut och låta tankarna snurra klart. Plocka litervis med blåbär och möta skymningar på berget. Eller bara ligga i sängen en hel dag och lyssna till regnet. Jag kapitulerar. Det är dags att sluta kämpa nu, och välja livet. För jag har ju mig. Jag har ju mina vänner. Jag har en stuga att åka till och ett hem att återvända till. Snart har jag hittat vad jag behöver mer.

Med hoppfull blick,
Wilda

Smärtan behöver marginaler bortom heltidsnormen

Jag lever med myofasciellt smärtsyndrom (fd fibromyalgi) och kroniskt trötthetssyndrom sedan ca 15 år tillbaka. Jag fick behandling i form av ACT (Acceptance Commitment Therapy), kroppskännedom och fysioterapi under 2014-2015 vilket ökade min copingförmåga till 97 %. Sedan dess har jag med stöd genomfört 3,5 års utbildning till socionom. Jag lärde mig leva med det. Jag vet att jag kan ta mig dit igen. Med en skillnad. Jag måste lyssna till min kropp ännu mer. Ge den marginaler. Oavsett hur långt jag kan gå på vilja, så har jag inte orken.

När jag blev allvarligt sjuk i år insåg jag en gång för alla att jag behöver acceptera mina fysiska begränsningar och anpassa mig efter dem snarare än mitt jävlar anamma. Precis det som min smärtläkare sagt i alla år när jag gick i behandling. Min arbetsförmåga kommer inte vara mer än 75 %, eftersom jag behöver så mycket återhämtning och egentid för att orka med på sikt.

Jag tappade det någonstans längs vägen. När jag tvingades att göra min praktikperiod på heltid och när vården inte längre kunde ge mig något nytt. När arbetsgivare enbart sökte heltidsanställda. När jag bara ville vara som andra. När jag orkade studera heltid. När vårdcentralläkare ignorerade smärtklinikens utredning och ifrågasatte mina diagnoser. Och när en reumatolog gjorde mig så illa att jag inte kunde fungera på flera veckor. Jag ville inte söka vård igen. Jag ville tro att det skulle gå ändå. Genom att skära ner på allt annat i livet skulle jag klara det.

Tills marken rämnade under fötterna. Med en kropp som bröts ner på nolltid av stress och en hjärna som inte längre kunde varva ner och stanna upp.

Sen förstod jag att jag behöver den där marginalen. För att livet händer, och då måste jag ha utrymme att ta emot det. För att jag inte kan ta bort allt annat i livet och bara ha arbetet kvar. Jag behöver återhämtning, social energi och tid för reflektion. Arbetslivet idag är inte uppbyggt efter det. Även de flesta som arbetar heltid tar ju stryk av hur det ser ut. Och jag, jag gör det definitivt. Jag är för mjuk för att leva ett hårt liv utan luft i schemat.

När jag hade landat på sjukhuset insåg jag att jag stod på ruta ett i min smärtproblematik, rent kroppsligt. Mentalt har jag verktyg men som skulle behöva en uppdatering.

Därför sökte jag mig tillbaka till smärtkliniken så snart jag hade landat på sjukhuset. För att be om hjälp från den läkare som hjälpt mig mest. Han som ser helheten, orsakerna och symptomen och hur det ena påverkar det andra osv. Som följt mig över tid.

Men vården får allt sämre förutsättningar att hjälpa smärtpatienter. Kliniken stängdes ner under ett halvår förra året vilket har gett en enorm vårdskuld. Det är personalbrist och det sparas in på resurser.

Under dagens besök fick jag det finaste bemötande man kan få med ett erkännande och några råd jag tar med mig i styrka framåt. Mer kunde jag inte få, för det finns inte. Det är remitterande vårdcentralläkare som ansvarar för sjukskrivningar och rehabilitering. Specialistläkaren får inte skriva intyg till Försäkringskassan. Kötiderna till smärtklinikens insatser är så långa att den enda vägen nu är att försöka klara det själv.

Jag ska försöka uppbåda kraft att söka reda på en läkare på en vårdcentral som förstår smärt- och stressproblematik. Som ser helheten. Jag får testa mig fram, med utgångspunkt i de tips jag har fått tidigare. Med risk för att bli försämrad av det. Alternativet att påbörja heltidsarbete och sedan krascha och bli sjukskriven verkar vara den vägen samhällsapparaten föredrar. Jag önskar att ingen behövde gå den vägen, att vi hade andra sätt att ta hand om varandra när det behövs.

Jag förstår också att pandemin har satt mycket ur spel, kanske allra mest för vårdpersonalen som slitit för att rädda liv under alldeles för lång tid, och förlorat så mycket. Det finns många som har större vårdbehov än jag som lider något fruktansvärt just nu. Jag känner med dem.

Jag önskar att ingen lämnades ensam att hantera sin ohälsa och sjukdom. Liksom konsekvenserna av det. Jag önskar att vi hade ett samhälle där arbetsförmåga inte mättes i antalet timmar vi orkar prestera, utan i vad vi faktiskt gör och bidrar med för varandra. Och att det skulle vara en bonus, utöver en grundinkomst som alla fick för att garantera hälsa och skapa marginaler för att livet händer. Då hade vi inte behövt ställa oss frågor som “Duger jag även om jag är sjuk? Får jag vara med ändå? Varför får jag inte bidra med det jag kan? Är jag värdelös nu när jag är sjuk? Måste jag tvinga mig själv till mer än jag orkar?”

Hur skulle du lägga upp din arbetstid/sysselsättning om du själv fick styra din tid? Om du då redan hade en grundinkomst som säkrade det allra nödvändigaste.

Tre meditationer för sömn och avslappning

Guidad meditation för sömn har gjort stor skillnad för mig det senaste året. När livet återigen kantades av oro och jag behövde trygga röster fann jag det i meditationsappen Insight Timer. Varje kväll satte jag i en hörlur i ena örat och la det andra mot kudden, mobilen på laddningsstationen på nattduksbordet. Femton minuter senare sov jag. Varenda kväll.

Det är väldigt individuellt vilka röster, visualiseringar och musik som fungerar för just dig och det här är de som fungerar för mig. Jag föredrar meditationer på engelska då de distraherar mig mindre och orden flyter mer naturligt på något vis. Helst kvinnoröster som har något moderligt i sig. Och med lätta musiktoner i bakgrunden. Gärna med fokus på kroppens tyngd och närvaro i sängen, och allra helst med inslag av natur och självomsorg.

Vad föredrar du? Jag rekommenderar att prova sig fram och hitta det som gör just dig trygg och lugn inför natten.

A walk in nature av Sarah Blondin

Efter öppningsorden ”You have done so well today living your life”. En hypnotiserande vilsam berättelse om en naturpromenad i skymningen. Ett möte med en rådjur, stilla natur och en omfamning av självkärlek. Jag brukar somna mjukt till slutorden ”You’re allowed to be at peace”. Sarahs röst är så trygg, som en modersröst hör jag henne säga att allt är lugnt och tryggt. Att jag kan sova nu.

---

Sink into sleep av Blanche Kraft

Blanches röst är hypnotiserande i sig och för varje gång hon upprepar ”sink deeper” sänker sig min kropp ner i sängen med sin tyngd ännu lite till. Genom ett par medvetna första andetag frigörs de tankar som hänger kvar och kroppen slappnar av helt och fullt tills den sjunker in i sömn.

---

Relax into sleep: guided practice av Mary Maddux

En mjuk guidning till avslappning som får mig att landa mjukt i min kropp, släppa taget om dagen och morgondagen och hitta vilan i andetaget. Jag använder den här när jag är lite mer uppe i varv och behöver längre tid för att slappna av. Den pendlar fint mellan att släppa tankar och att slappna av i olika kroppsdelar vilket fångar upp mig i olika skeenden inför sömnen.

---

Bonustips: Yoga Nidra

Yoga Nidra betyder yogisk sömn och många fina meditationer finns att finna under det namnet, med fokus på kroppsskanning och avslappning.

Spellista med sömnmeditationer

Min spellista med meditationer för sömn hittar du här: Fall asleep - kanske hittar du någon som passar just dig?

✨

Har du problem med sömnen eller somnar du ofta lätt? Brukar du lyssna på något när du ska somna? Eller har du andra knep?

En midsommar för sig själv

Ringdans och blomsterkransar, skålande glada människor, lekande sommarklädda barn, stora sällskap vid långbord och familjeporträtt målar upp en bild av midsommarens idylliska gemenskap. Då är det viktigt att minnas att det är den yttre bilden och inte vad som sker inom dessa människor och relationer. De bilder som inte syns och finns.

Många människor spenderar midsommar i ensamhet. Oavsett om ensamheten, eller självsamheten, är frivillig eller inte så påverkas vi av förväntningar och det vi ser omkring oss. Det är lätt att känna utanförskap, eller att känna krav på hur det ”borde” vara. Jag har brottats en del med det. Tills jag valde att lyssna inåt.

Några midsomrar har också varit precis sådär idylliska för mig - och jag har också känt det i själen. Gemenskap, glädje, den grönskande inre friden. Jag har också känt utanförskapet, sorgen. Ibland har jag låtsats att det är vilken dag som helst och stängt av alla intryck utifrån. Och vet du? Allt är okej. Alla känslor får finnas. De får också finnas samtidigt.

Även i gemenskap kan man känna sig ensam. Även i gemenskap kan sorgen bli extra stark för att man blir påmind om det som inte har funnits.
För mig har det bästa varit att låta allt vara okej. När jag tillåter mig att känna allt samtidigt eller inte känna alls och ger utrymme för just det jag behöver så gör det hela skillnaden. Då är jag med mig själv.

På senare år har jag haft möjlighet att delta i traditionellt uppstyrda midsommarfiranden. Varje inbjudan är viktig. Den säger ”du får höra till”. Men på grund av min kroniska utmattning och att social samvaro är något jag behöver begränsa för att må bra så har jag många gånger valt att stanna hemma. Det har jag också gjort på andra högtider. För att det är ju då, i lediga röda dagar, som jag faktiskt kan göra det jag behöver mest: vila.

Däremot betyder inte det att jag inte firar. Jag har valt att skapa egna firanden, i mitt eget sällskap. Det är något av det finaste jag har nu. Jag skapar min egen pirriga förväntan inför en dag som bara är min.

Förra året förberedde jag en midsommarlunch med allt gott jag själv ville äta. Sparris i ugn, rökt lax, krämig potatissallad och färska grönsaker från balkongodlingen. Och en läskande citronlemonad till. Det var himmelskt gott!

Mätt och belåten packade jag en väska med picknickfilt, fika, sytillbehör, finklänningen och badkläder. Nu skulle jag ut på äventyr!

I naturreservatet intill mitt hem finns en så magisk plats med höga ståtliga ekar, vildblommor, småfåglar och fjärilar. Vid midsommar strålar solen genom de massiva lövverken i vad som bara kan liknas vid en saga. Där slog jag mig ner i några timmar. Plockade blommor på ängen, band en midsommarkrans, fotograferade porträtt i godan ro, dåsade till en stund på picknickfilten och drack sommarens godaste kopp kaffe till fågelsång. Jag såg inte en människa under hela tiden. Mest mygg 😅

Innan jag vände hemåt för en till omgång midsommarmat cyklade jag för ett svalkande dopp i ån. Stora blomsterbuketter följde med mig hem, och i midsommaraftonens ljusa kväll tog jag mig iväg ännu en sväng för ett kvällsdopp i skymningen. Vinden lockade mitt fuktiga hår på väg hem i en tyst stad. Själen hade fått ro.

I år tittar jag på foton från tidigare somrar, minns och känner. Jag fortsätter på min bucket list om vad jag vill göra när jag är frisk(are). Jag önskar att det kommer lite regn (haha ja förlåt) så att jag får känna doften. Friskheten i sommarregnet. Har jag tur får jag komma ut. Då ska jag se till att känna bara fötter mot marken.

Även om det kan kännas provocerande och förenklande (och också är det) så kan vi skapa ett rum inom oss i fantasin där livet kan få gro som vi önskar det. Vi kan låta minnen få liv igen där. Foton är ett utmärkt sätt att göra det på ju. Vi kan ta vara på det lilla och göra det stort. Göra stjärnhimlar av guldkanter. Vi måste inte det. Vi måste ingenting. Vi kan lika gärna välja att låta dagen få vara vilken dag som helst eller rent av en dag för sorg eller återhämtning. För mig är det en nyckel till självomsorg, att göra det finaste jag kan av det jag har. Ta tillvara. Låta mig vara.

✨

Vad har du för känslor inför midsommar? Har du något planerat? Vad behöver du just nu?

Jag ställer in min sommar

Det ligger lager av pollen på gatorna och de yr runt i luften. Syrénerna har snart blommat ut och midsommarblomster syns i skogsbrynet. Tomaterna är gröna, men snart skiftar de över i det röda. Världen mognar i alla gröna nyanser och kvällarna är ljumma mot huden. Natten är ljus. Det är en av mina absoluta favorittider på året nu, när naturen grönskar i alla vrår.

Inuti är det annorlunda. Min kropp mår inte bra. Det har varit så länge nu, och det är något som jag inte kunnat sätta ord på här. Jag kan det nog inte nu heller, men det känns oärligt att inte säga något alls. Jag tackar nej till arbete som jag behöver, för jag vet att jag inte kan gå den vägen nu. Det finns inte tillräckligt med kraft. Jag gråter när ett “grattis till examen” följs av en fråga om vad jag ska göra nu. Jag vet inte. Jag ska in på sjukhus. Jag är sjuk.

Jag känner sorg i hjärtat när jag tänker på alla planer jag hade, som jag nu släpper taget om. Kroppen säger: du behöver hjälp nu. Jag väljer att ta emot den. Släpper taget om allt det jag hade tänkt skulle bli. En inspirerande närvarande blogg, sommarvikariat och återseende av saknade vänner. Istället ställer jag in. Jag sätter livet på paus. Det kommer fler somrar, om jag tar hand om mig nu.

Jag har tagit min examen. Studierna har alltid gett mig kraft. Så också dessa veckor. Vården gick med på min önskan om att få göra klart utbildningen. För att jag ska kunna fortsätta, starta om, gå vidare sen. In i arbetslivet, och kanske få göra skillnad. Jag längtar efter att utbilda mig till psykoterapeut, ta körkort, flytta ut på landet, hålla någons hand, plocka svamp och skriva böcker. Ge mig stöd längs vägen mot mina drömmar och ge mig omsorg i varje steg. Mest längtar jag efter att bara få må bra, ha det bekvämt och snällt. Enkelt. För att komma dit behöver jag gå från att överleva till att kunna leva igen. Det ska jag ägna min sommar åt.

Jag erkänner mig ödmjuk och maktlös inför livet. Det är så svårt att förstå att jag som alltid orkar, alltid hittat en väg vidare, har blivit så sjuk att jag behöver sjukhusvård. Men det blev så. Kanske just därför. Jag har varit alldeles för stark alldeles för länge. Jag lämnar över det nu, jag lämnar över mig nu.

I sommar ligger jag i en sjukhussäng och kämpar för mitt liv. Mellan tårarna och de inre skriken vill jag skriva. Listor på det jag längtar efter sen. Reflektioner och lärdomar av det liv jag ännu levt. Som ett ankare återkommer jag till orden. Så jag försvinner inte här, men jag blir kanske mer lågmäld. Jag låter det bli vad det blir. Jag ska vara rädd om mig.

Livet kan vara riktigt skört ibland, och då behöver vi extra hud omkring. Det ska jag ta emot nu. Jag ska vara stark på andra sätt än jag är van vid.
Var rädda om er. Låta andra vara rädda om er.

Och om du vill göra något: ta ett fotografi på något vackert och skicka till mig på Instagram (eller till wilda(at)fridlystarum.se), sänd mig ett favoritcitat eller en dikt, berätta om ett stjärnögonblick eller önska ett ämne för ett blogginlägg. Det gör skillnad.

Med kärlek,
Wilda

Otämjbar av Glennon Doyle

Jag sträckläste Otämjbar på två dagar. Jag kunde inte sluta. Det är som en storm som drar in i ens inre och rensar bort alla patriarkatets internaliserade skygglappar. Ord som får en att se den omdanande och oundvikliga sanningen. Hur kvinnor världen över tämjs in i en roll som förminskar dem som människor. Och män också för den delen.

Doyle ger målande exempel från sitt liv och sina barns liv om hur flickor tidigt lär sig att anpassa sig och vara till lags, tämja sitt inre. Liksom pojkar som lär sig att inte känna. Det är en stark kraft i orden och exemplen som präglar boken kommer nära och känns igen. I kapitel efter kapitel känner jag hur min ryggrad rätas ännu lite till, och hur den mjuka kvinnokraften strömmar igenom sidorna med full styrka. Här finns mod, sårbarhet och jävlar anamma. En uppmaning om att vi kan förändra världens ordning, och jag tror på det Doyle skriver. Det går rakt in.

Jag skrattade, grät, blev arg och hoppfull omvartannat. Här finns allt. Här finns det som behövs för att släppa sig själv fri, och andra. Att våga vara sig själv och frigöra sig. Jag vill ge den här boken till alla kvinnor i min närhet. Jag vill att de ska läsa Glennons ord och släppa loss sig själva. Känna allt, föreställa sig det bästa och se till att få det. Låta livet hända dem.

Om vi skulle släppa oss själva och varandra fria skulle vi åstadkomma världsomvälvande förändring - i kärlek. Den här boken hjälper mig att tro på det. Tro på mig och min förmåga att använda min kärlek i världen. Det börjar inifrån, i att ta hand om och möta sig själv. Doyle vägleder oss med sin skärpa och visdom i hur vi bäst kan göra det, utifrån sin egen erfarenhet.

Jag vill också sätta boken i handen på alla män. Så att vi gemensamt kan säga att det räcker nu. Att vi behöver tillåta oss att vara oss själva, att möta känslorna och befria våra inre sanna jag. Vi kan leva vilda, vi behöver ingen bur. För som Doyle säger, och som ska bli mitt nya livsmotto: “Vi kan klara svåra saker”.

Detta är en skatt. Se till att ge dig själv ett exemplar av Otämjbar. Det är ren självkärlek och inspiration till ett på riktigt rikare liv. Ge den också till andra som en kärlekshandling. Denna bok innehåller något vi alla kan behöva mer av. Den är en ögonöppnare. Och den tar emot oss med öppna armar.

Så att vi minns att vi kan klara svåra saker.

Du är inte vad som hände dig.

Du är inte din ångest, din smärta, dina förluster, dina tillkortakommanden och den förtvivlan du bär inom dig. Du är så mycket mer än det, så mycket mer än du tror. Det finns en hel värld inom dig, en fantastisk människa som vill möta världen i förundran och sårbarhet.

Det var inte ditt fel, det andra gjorde mot dig. Du bär inte ansvar för deras handlingar och deras känslor. Men det gjorde ont.

Det får göra ont.

Du kan göra mod av din sorg, du kan vara den du väljer att vara. Du har redan alla svar inom dig, om du lyssnar riktigt noga.

Jag är här för att visa dig att du inte är ensam. Jag är här för att jag har tagit mig igenom många lager av sorg och smärta, och för att jag vet att det går. Jag vet också att vissa saker alltid kommer att göra ont. Vissa saker får vi leva med. Det är okej.

Du är inte din smärta. Jag är inte min smärta.

Det är okej,
för vi är okej.

Vi tog oss hit. Vi kan ta oss vidare. Och bli så mycket mer än det som hände oss, för det definierar inte vem du är. Det gör du.

Ställ om när livet står på paus

Det är mycket som ställs in nu. Sådant vi längtat efter, stunder av gemenskap, högtidsfirande, resor, drömmar. För många är livet precis som vanligt. Jag har levt länge med smärta, begränsad ork och lite pengar. Jag vet hur det känns när livet sätts på paus på oviss tid, genom sjukskrivning eller genom stora påfrestningar. Därför har jag utvecklat strategier för att hantera det. Jag trivs ganska bra i det introverta samhället vi lever i nu, men jag har ju fått öva. Här är tre strategier jag har för att skapa en mer meningsfull vardag även när livet är i ett pausläge.

Identifiera livsvärdet i aktiviteten

I det vi gör finns inbyggda värden. Livsvärden som ger mening till det vi gör. Det kan vara gemenskap, kreativitet, frihet, självförverkligande, närhet osv. Vilka livsvärden finns i det som du hade velat göra? Vad hade resan betytt för dig? Vad hade konserten, målarkursen eller det förlorade jobbet för betydelse?

Hur kan du få tillgång till dessa livsvärden inom de ramar du har nu? Finns det andra aktiviteter som ger dig samma känsla? Brainstorma! Finns det andra vägar mot målet?

Ett annat år skulle jag nog ha träffat några nära över påsk, ätit gott, målat ägg, letat påskägg. Nu kan vi inte träffas. Det finns andra vägar. Det blir fika på fyra platser samlade i ett videosamtal. Jag målar mina egna ägg och lagar mina favoriter bland påskmaten. Det blir ingen äggknäckartävling men jag passar på att njuta av att inte behöva förlora ett år till ;)

Nya möjligheter

Vilka möjligheter har du nu som du inte hade förut? Vad har du tänkt "det där ska jag göra när jag har tid" om? Vad behöver du nu?

Ta möjligheten att:

• vila

• lära dig något nytt

• hjälp någon som behöver det (om du kan)

• göra något du har längtat efter

• att lära känna dig själv/lyssna in dig själv

• höra av dig till människor du saknar

• organisera/ta hand om hemmet

• ta hand om din kropp

• vårda dina saker/ägodelar

• skapa och vara kreativ

Skriv en längstanslista

Skriv en lista på saker du längtar efter att göra när allt det här är över. Du kan också skriva upp sådant du saknar och sådant du tagit för givet tidigare. Kanske också vad du har lärt dig under denna tid och förändringar du vill göra.

Framför allt är detta ett sätt att göra något av din sorg och besvikelse. Skriv upp de förluster du går igenom nu. Allt ifrån det stora till det lilla. Även om du sen inte vill göra det har det en viktig funktion att du skriver ner det. Du tar din förlust på allvar och låter den finnas.

Här är några saker som står på min lista "efter corona":

• Kramas

• Träffa mina fadderbarn

• Åka buss och tåg

• Ha föreläsningar i nya campus

• Sitta bredvid en närstående när hon lär mig sticka

• Åka på loppisrundor

• Besöka en handelsträdgård

*

Hur kan du ställa om istället för att ställa in?

Att hämta hem sin själ

2019 var mitt övergripande ledord: hämta hem din själ. Här ger jag mig själv som ett brev, en hälsning från året som har gått, som kan påminna mig om hur jag kan göra för att hämta hem min själ. Berätta gärna i kommentarsfältet hur du gör för att hämta hem dig själv. <3

Hej du, du som kämpat så länge för att ta dig hit. Du som önskade att det skulle få vara snällt sen, när du hade övervunnit skuggorna. Det liv du lämnade lever vidare utan dig, ibland krockar du in i det på olika sätt. Sorgen det väcker och oron i magen är slitsam. Du kan bara göra vad du kan. Det är väldigt mycket faktiskt, och det har du visat detta år. Tack för att du har hämtat hem dig, om och om igen. För inom dig, där är det snällt.

Det finns ett skyddande fält runt din kropp som du har byggt upp under lång tid. Det håller nu. När människor inte vill dig gott kan du vända dig om. Ibland är det svårt att känna av var din gräns går. Du kan träna på det. Det är inte din kamp att vända någon annan. Lägg tillbaka skulden där den hör hemma. Möt de konflikter som behöver handling. Stå på din sida.
Ta ansvar för när du gör fel. Säg förlåt. När du inte vet, fråga. Resonera, reflektera, tänk högt med de som kan möta dig i kärlek. Låt dig vara sårbar med de som känner dina gränser och hjälper dig att hålla dem.

Ta hand om din kropp. Använd färgglada symboler för att spåra dina framsteg. Jag vet nog ingen som kan hålla i en träning så envist som du. Fortsätt gå. Kom ihåg känslan av att flyga fram över marken, och minns att det var detta år som tröskeln försvann. Låt den inte växa tillbaka. Bara gå. Ett steg framför det andra. Du kan gå hur långt som helst.

Sov skavfötters med katten, klappa henne tills ögonen faller ihop. Ta sovmorgnar. Gå hem på lunchen och lägg dig raklång på golvet och andas. Ta powernaps och boka in dem så att de blir på riktigt. Sjukskriv dig när du inte orkar. Låt morgnarna breda ut sitt långsamma stillsamma lugn över dig. Du har gått länge. Vilan är din bästa vän.

Låt dina ögon följa ljuset. Sök barnets förundran och håll den vid liv, håll den i dina händer med tallbarr och blomster. Var här och nu. Omslut dig med vatten, skogar och värmande eld. Omslut dig av den mjuka dimmans tystnad.

Du kommer att sakna dig när du inte kan vara närvarande, för det är så mycket vem du är. Det är okej. Du kommer att hitta dig igen. Släpp allt ibland. Ta en buss, åk ut till skogarna, klättra upp på ett berg och sitt i vinden. Du finns alltid där och väntar i tystnaden.

Åk bort när du behöver få komma hem. Du behöver inte åka långt, men åk till trygghet. Till skogen eller andra famnar. Till busungar eller äventyrliga vyer, till skärgården eller svampställen. Lyssna på regnet. Vänta på regnbågar. Tanka liv. Hitta hem.

Planera för hållbarhet. Skjut inte upp saker för länge. Om det går, gör mindre än du orkar. Livet händer. Du händer. När det händer, be om hjälp. Precis som du vill känna dig värdefull ger du andra den möjligheten när de får finnas där för dig. Men det är okej om du inte orkar. Ibland är det för jobbigt att ha människor nära, att förklara, att möta blickar. Du får klara det själv.

Sök hjälp även om samhället inte kan möta dig där du behöver det. Fortsätt söka hjälp. Fråga på alla håll, lägg ut trådar. Du ska inte behöva kämpa själv mot sjukdomar och system större än dig. Berätta hur du mår. Berätta vad du behöver. Även om ingen kan möta dig så har du sagt det till dig själv. Möt dig själv där du är. Sänk ambitionerna när det behövs, höj dem när det är dags. Försök inte att göra allt samtidigt, då händer ingenting.

Släpp klockan, kraven och listorna. Ibland är de dina vänner, men ibland behöver du bara få vara tidlös och fri. Prioritera bort. Säg nej. Välj det viktigaste. Även de roliga sakerna kan bli för mycket. Även om du skulle vilja rädda hela världen så måste du alltid rädda dig själv först. Ibland behöver du stänga ute världen för att kunna det. Det är okej.

Sätt dina händer i jorden, se frön växa. Sträck ut din kropp i solhälsningar och krigarpositioner. Meditera för att skapa distans mellan dig och dina tankar, och för att bli lite mer hel än du var innan. Meditera dig in i lyhördheten.

Känn varje känsla tills den kippar efter luft och bleknar bort. Skrik i kuddar, gråt tills det inte finns några tårar kvar, prata ur dig ilskan och besvikelsen och låt det komma. Värk ur dig smärtan. Fastna inte, för det är inte känslans önskan. Låt den få gå vidare. När det gör riktigt ont, vira in dig i en kokong av filtar tills du är redo att flyga igen.

Skriv. Du är inte du när du inte skriver. Även när orden skrämmer och tröttheten tar ifrån dig språket är de dina vänner. Leta efter dem, använd de ord som finns. Ta med dig kameran ut i gyllene timmen, låt dig finnas där i alla ljus och känn in vinklar och toner som gör dig hel.

Var inte mindre än du är.

Värna din integritet men låt ingen förminska all den livskraft som bor i dig, de erfarenheter som har fört dig hit. Vänd dig till de som vet vem du är. Fortsätt söka dina sammanhang. Du kommer att hitta hem en dag. Det kommer att finnas rötter som du har skapat genom åren. Tillåt dig att vara vilsen ibland. Det är då du vet när du har hittat hem.

Vila i rörelse – när du inte kan stanna tiden

Ibland går det inte att stryka allt i kalendern, sjukskriva sig eller skjuta upp saker. Det finns inte alltid möjlighet och tid till det. Det har också visat sig för mig att det inte alla gånger blir bättre av det. Vi kan även behöva känna att vi klarar av något för att förhindra att fastna i det som gör ont. I dessa lägen tillämpar jag förhållningssättet “vila i rörelse”.

Att hitta vila i min kropp

Vila i rörelse innebär för mig att vara här och nu, grundad i min kropp. Det gör jag genom att använda andningen som ankare, känna fötterna mot marken och låta rörelserna vara mjuka och snälla. Samtidigt påminner jag mig och tränar på att vara mer i mig (blicken inåt kroppen) än utanför mig (blicken mot omgivningen). Kroppen talar till oss, men det kan vara svårt att höra om vi inte är vana vid det. Ibland kan övningar i yoga och kroppskännedom hjälpa till så att vi hör kroppen bättre. När medveten närvaro, kroppskännedom och självkännedom möts i en ram av självmedkänsla blir effekten ofta väldigt lugn och trygg.

Långsamhetens lov

Vila i rörelse innebär också att göra saker långsammare, sakta ner tempot och vara mer medveten om vad jag gör och var jag lägger min energi. Mer konkret kan det vara att stanna upp i detaljerna, gå långsamt, ta god tid på mig, låta tiden få vara luftig och lyssna in kroppens eget tempo.

Leta reda på pauserna

Jag söker efter vilan i situationen jag befinner mig i. Några exempel är när jag är uppmärksam på om föreläsaren pratar om något som jag kan ganska bra, om det finns uppgifter som är lättare för mig som jag kan göra just idag. När jag identifierar dessa luckor i tiden kan jag luta mig tillbaka och släppa taget om saker jag inte behöver gå in i. 

Genom att inte engagera mig för mycket i det som inte är riktigt viktigt sparar mig energi. Dessa dagar är jag inte lika aktiv i samtal. Jag gör saker, men efter vad kroppen signalerar att den orkar. Jag tränar alltså på att bara vara och känna att det räcker. 

Att vila i rörelse är att ta mig själv i handen och säga “vi tar det ett steg i taget”.

Självmedkänsla och acceptans

Att vila i rörelse handlar i grunden väldigt mycket för mig om att arbeta med min dagsform den som utgångspunkt. Jag behöver också acceptera att den är som den är, även om det gör ont och är frustrerande. Oftast förändras dagsformen flera gånger per dag. Genom att vara lyhörd och anpassa dagen efter kroppens signaler, och låta den få bestämma takten, ger jag den en möjlighet att fungera.

En viktig grund i sjävmedkänsla är att lyssna på sig själv liksom att respektera sina egna begränsningar och hjälpa sig själv igenom dem. Att vila i rörelse är att ta mig själv i handen och säga “vi tar det ett steg i taget”.

*

Vad berättar din kropp för dig idag?
I vilka situationer kan du luta dig tillbaka och bara andas, i ditt liv?