Hjärnan och kroppens reaktioner vid PTSD

Det kan vara viktigt att separera sig från sin hjärna i samband med PTSD, då den inte kan styras med vilja såsom normalt eftersom den är kidnappad av den posttraumatiska stressen. Det kan vara en skuldreducerande tanke att ha med sig - och den är ju faktiskt helt sann. När den posttraumatiska stressen sätter sig i vårt nervsystem blir vi som djur som instinktivt gör allt för att överleva. Du kan inte rå för kroppens reaktioner. Du kan inte "skärpa till dig". Din kropp försöker hjälpa dig, men den förstår inte att du är trygg nu, att faran är över. Du behöver hjälpa den dit, med stöd. Inte ens det modigaste lejon kan bekämpa sina egna instinkter.

Det betyder inte att du inte kan göra något. Tvärtom. Men först måste du förstå vad som händer i din kropp. Jag hoppas att det här inlägget kan hjälpa dig att förstå. För det här är till dig som är rädd nästan jämt. Det här är till dig som kämpar, försöker distrahera dig och ändå inte lyckas få bort den där ångesten. Och till dig som står bredvid.

En triggervarning med lugnande tips

Jag vill varna för att de första två rubrikerna nedan kan ge kroppsliga reaktioner, och är ytterligare ett bevis på hur kroppen reagerar instinktivt. Om du vet med dig att du har svårt med triggers, hoppa över de rubrikerna eller se till att du har något (eller flera saker) att lura sinnena med: en snäll doft, en god smak, en mjuk filt att känna på, något fint att se på, en trygg sång osv. Något som skänker dig lugn. Du kan också krama dig själv medan du läser och säga "det är lugnt nu" eller "jag är här".

Kroppens reaktioner vid en traumatisk händelse

Du känner ett starkt adrenalinpåslag, hjärtfrekvensen ökar, musklerna reagerar instinktivt. Dina energinivåer maxas för att överleva. Det autonoma nervsystemet slår på. Det kan du normalt inte styra med viljan. Hjärnan blir kidnappad av stressen och amygdala som hanterar rädsla aktiveras för fullt. Sen, när faran är över, aktiveras det parasympatiska nervsystemet. Du kan få skakningar i kroppen som ett sätt för kroppen att göra sig av med energi. Får kroppen inte chansen att lugna ner sig, prata av sig och bearbeta traumat kommer det att fortsätta försöka göra det på olika sätt.

Flight, fight och freeze

När vi utsätts för en fara försöker vi i första hand fly (flight) då det ökar våra chanser att överleva som mest. Om vi inte lyckas fly brukar vi försöka slåss (fight) och slå oss fria för att kunna fly. Om det inte fungerar att fly eller slåss fryser vi till is (freeze). Det innebär att vi spelar döda. Då är både det sympatiska (gasen) och parasympatiska nervsystemet (bromsen) aktiverat samtidigt. I det tillståndet, om våra liv hotas till den nivå att vi bedömer att vi nog kommer att dö, träder dissociation in. Som KTC Sörmland beskriver det: "sinnet flyr bort, förbereder sig för att dö". Kroppens funktioner stängs ner och vi flyttar ut ur vår kropp. Det är i tillstånd som dessa som vi kan uppleva att vi ser oss själva utifrån.

Försämrade hjärnfunktioner vid PTSD

När vi efteråt påminns om det obearbetade traumat har hjärnan svårt att skilja på vad som hände då och vad som händer nu. Hippocampus som hjälper oss att hantera olika slags minnesfunktioner minskar i volym vid PTSD och vi kan därför inte skilja på vad som är minnen och skeenden i nuet. Det gör det även svårt att bedöma omgivningen. Dessutom blir amygdala, som hjälper oss att reglera känslor och hot, överaktiv vid PTSD. Det är detta som orsakar övervaksamheten som ger extrem stress.

Samtidigt som hjärnan genom en ökad vaksamhet försöker hålla utkik efter eventuella faror försöker den också bearbeta traumat. Det märks genom flashbacks och återupplevande som också kan upplevas som kroppsminnen: diffusa smärtor, ryckningar, kramper eller avdomningar är vanligt.

Vad du kan göra för dig själv

PTSD kräver psykologisk behandling för att ett tillfrisknande ska vara möjligt. Men det finns några saker du kan göra själv, för att minska överaktiviteten i amygdala och ge dig chans till återhämtning.

Målet är att kunna stanna upp och ge dig själv trygghet. Det kan vara en lång väg dit, och för att nå dit behövs det yttre trygghet. Så länge kroppen känner att hotet finns kvar kommer den försöka fly på olika sätt. Hjärnan är fenomenal på att hålla sig sysselsatt, t ex genom att försöka komma på lösningar, städa, träna, arbeta eller på annat sätt undvika att stanna upp. Du kan träna dig i att stanna upp korta stunder och bara vara. Varje liten stund är en seger. Kom ihåg att du arbetar emot ditt eget autonoma nervsystem, för att det inte längre fungerar som det ska.

Att praktisera medveten närvaro minskar aktiviteten i amygdala. Detta är dock svårt att praktisera mer än (exemplet i början av inlägget) då nuet förstärks genom att aktivera sinnena, om du samtidigt plågas av flashbacks (se ovan om hjärnan). Om du är i behandling och har kommit in i det kan du ta promenader och tillåta dig att sova när du kan det (båda aktiviteterna har bearbetande effekt). Ibland har det hjälpt mig att skriva, måla, dansa, försöka att bara landa i kroppen. Framöver kommer jag att dela med mig mer av de verktyg jag har fått längs vägen. Dela gärna med dig av dina i kommentarsfältet.

Det finns hopp efter behandling

Efter psykologisk behandling (traumabearbetning) har människor med PTSD visat sig få större volym i hippocampus och med det en förbättrad minnesförmåga. I takt med amygdalas minskade aktivitet blir det också allt lättare att reglera känslor. Tillfrisknade personer uppvisar samma eller ännu bättre minneskapacitet och förmåga till känsloreglering än personer som inte har varit med om trauman.

Många får gott resultat av EMDR-behandling. Kortfattat är det en ögonrörelse-terapi som aktiverar hjärnans bearbetande funktioner och därför gör skillnad snabbt i kroppen. Det fungerar inte i alla lägen och för alla, men har visat sig ha goda resultat framför allt kopplat till kroppsminnen. Det kan vara mycket mer effektivt och skonsamt än traditionell samtalsbehandling och riskerar inte återtraumatisering på samma sätt som exponeringsterapier. Men som alltid beror det på hur dina trauman ser ut, vilket stöd du har omkring dig i övrigt och hur du fungerar som person.

*

Vad tänker du om det du läser? Hur reagerar du vid stress? Vad lugnar dig?

PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom) - normala reaktioner på en onormal situation

Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är normala reaktioner på onormala upplevelser. När vi utsätts för fysiskt och psykiskt våld, försummelse, sexuella övergrepp eller andra traumatiska händelser reagerar vi med skräck. Det kan handla om enstaka händelser eller upprepade trauman under lång tid. I grunden är vi byggda för överlevnad, och denna reaktion är skyddet för att vi ska överleva det ofattbara. Det är därför vi fryser till is, spelar döda, flyr snabbare än vi trodde att vi kunde. Eller slåss för våra liv. Det är fullt normala reaktioner.

En trygg omsorgsmiljö är en förutsättning för att vi ska stå ut i kriser. Tyvärr väcker trauman ofta skam och skuld. Många förblir i tystnaden och söker inte hjälp på grund av det. Det är olyckligt, eftersom PTSD uppstår först när en person inte får det stöd den behöver för att hantera den traumatiska händelsen inom en rimlig tid och i den omfattning den behöver. Då utvecklas en sjuklig stress. För att vara tydlig: det är inte ditt fel att du reagerar. Det är friskt. Du försöker säkra din överlevnad, helt på egen hand. Det är stressen (och traumat som startade den) som gör dig sjuk.

Som om traumat aldrig slutade

Kroppen (och hjärnan) blir fastlåst i den skräckfyllda situationen som vi sedan försöker fly ifrån på alla sätt vi kan. Traumat hemsöker oss genom upprepande plågsamma minnen, så kallade flashbacks, och kan även visa sig som mardrömmar. I minnet återupplevs traumat som om det hände här och nu. Det väcker också en rädsla inför den omgivning som finns i nuet.

Jag minns att det kändes som om det hände nu. Kroppen reagerade i kramp och jag hyperventilerade. Jag var beredd att fly för mitt liv men blev paralyserad. Andningen stannade i bröstkorgen. Ångesten gjorde sig ständigt påmind. Minnesbilderna av våldet var påträngande nära.

Triggers och undvikande

Utlösande faktorer, så kallade triggers, kan bestå av alla typer av sinnesintryck som kan sammankopplas med den traumatiska händelsen: en doft, en gata, en låt på radion, en maträtt, ett namn. Obehaget som väcks är så skrämmande att den drabbade till varje pris försöker undvika det. Med tiden blir livsutrymmet mycket inskränkt vid obehandlad PTSD. Det kan visa sig i t ex social isolering och konflikträdsla.

Jag vågade inte gå och lägga mig förrän jag var säker på att somna. Livet var en vaken mardröm. Lösningen var att hålla mig sysselsatt. Jag minns att jag städade lägenheten kliniskt ren tills kroppen värkte och jag somnade av utmattning. Känslan sa att det var livsfarligt att stanna upp. Styrelseuppdragen blev fler och sömnen mindre. Jag minns att jag fyllde mina dagar till ytspänning. Samtidigt undvek jag alla relationer. De riskerade konflikter, svek och smärta.

Tomhet och övervaksamhet

Nedstämdhet och en känsla av att vara "avstängd" eller tom känslomässigt är vanligt. Likaså är det vanligt att vara på sin vakt. I denna spänning är det lätt att bli rädd och irriterad för sådant som andra utan PTSD inte reagerar på. Nervsystemet letar faror vilket ger svårigheter att sova och koncentrera sig, och därmed lära sig nya saker.

Inom mig var kaoset så stort att jag tidigt utvecklade en fobi mot känslor. Jag kunde inte ta det lugnt. Då kanske något skulle gå fel. Jag vågade inte sova för då var mardrömmarna där igen. För att orka leva i skräcken utvecklade jag dissociativa försvar. Jag avskärmade mig från verkligheten och stängde av mina känslor. Resultatet blev en ständig känsla av overklighet och meningslöshet.

Suicidtankar och självdestruktivitet

Tankar på självmord kan uppstå i denna påfrestande situation då skam och skuld ofta blir en följd av traumatiska upplevelser. Även självdestruktiva beteenden och vredesutbrott är vanligt. Det är i det som gör ont som det ofta känns välbekant eftersom det liknar den inre stressen.

Den enda gången jag kunde andas var när jag skadade mig. Då var allt lugnt för en stund. Då hade jag kontroll över faran. Jag önskade att jag bara skulle få slippa, slippa leva i rädslan. Med den ständiga tröttheten och adrenalinet som höll mig igång. Jag störde mig på allt som inte var perfekt, för alla brister var en potentiell fara. Självbestraffningen blev ett sätt att försöka förekomma andra straff livet hade framför mig.

Minnesförluster och dissociation

Minnesförluster uppstår ibland i relation till tiden före, under eller efter händelsen som ett sätt att avskärma (dissociera) traumat och de känslor som är alltför svåra att härbärgera. Kopplat till dissociation kan besvär av typen derealisation (att du upplever din verklighet som overklig) eller depersonalisation (att du upplever dig själv som overklig) uppstå.

Jag tittade på min spegelbild och undrade vem det var. Ibland vaknade jag upp på platser och undrade hur jag hade kommit dit. Ibland träffade jag människor som hälsade på mig, men jag hade ingen aning om vilka de var. Jag var ständigt rädd för att människor skulle komma på att jag var en bluff. Jag kunde ju knappt minnas vad jag hade varit med om. Försökte jag bara hitta en anledning till att må dåligt? Men kroppen verkade minnas något. Kunde kroppen ljuga?

PTSD drabbar en människa på alla nivåer

PTSD drabbar en på alla nivåer i ens person. Eriksson, Lundberg och Sandberg (1995) har listat vanliga reaktioner som kan uppstå och jag utgår från den då den stämmer bäst med mina egna upplevelser och tar med flera aspekter som annars ibland kan saknas.

Intellektuella reaktioner
Minnessvårigheter, förvirring, störd tidsuppfattning, koncentrationssvårigheter, kaotiska tankar, påträngande minnesbilder, ”Flashbacks”.

Känslomässiga reaktioner
Hopplöshets- och hjälplöshetskänslor, sorg, känslomässig förstumning, skuldkänslor, beroendekänslor, irritation, ilska, raseri, mardrömmar, värdelöshetskänslor, bristande känslomässig kontroll.

Existentiella reaktioner (även kopplat till självbild)
Förlorad självtillit, existentiella tvivel, känsla av att världen är oförståbar, förtvivlan, ifrågasättande av gamla värderingar, känslor av meningslöshet.

Fysiska reaktioner
Utmattning, sömnsvårigheter, aptitlöshet, mag-tarmproblem, svettningar, hjärtklappning, bröstsmärtor, smärtor i rygg, nacke, muskler, huvudvärk.

Sociala reaktioner
Svårighet att lita på andra, förändring i sexuell aktivitet, tvivel på relationer, generaliseringar om andra, känslor av främlingskap, känsla av ensamhet, isoleringstendenser.

Beteendemässiga reaktioner
Missbruk, undandragande, irritabilitet, otålighet, reaktioner på ljud och ljus, splittring i de dagliga aktiviteterna, oförmåga att engagera sig.

Läs mer om symptom och behandling på 1177.se

PTSD komplex

PTSD komplex existerar inte i diagnosmanualerna, men är ändå ett begrepp som är vedertaget och används inom området. Begreppet syftar till en mer komplex symptombild för personer som har varit med om svåra händelser tidigt i livet eller upprepat under en längre tid. Vid trauman i uppväxten kan det vara omsorgspersoner som har utsatt personen för våld eller övergrepp av olika slag. Vid komplex PTSD är dissociation mer framträdande, symptomen ofta mer djupgående och kroniska samt mycket svåra att upptäcka.

*

Har du eller någon närstående till dig drabbats av PSTD?
Finns det något du vill att jag skriver mer om på ämnet?

Att hantera kriser med närvaro i nuet

Det blir väldigt sällan som en tänkt sig i livet. Vi kan inte styra livet, men vi kan lära oss att leva med det. Vi kan bygga upp en inre trygghet och förankra oss i nuet. För i nuet, där finns det alltid hopp. Jag tänkte att jag skulle försöka dela med mig av några tankar om hur jag gör när känslorna blir övermäktiga och lever sitt eget liv. Varför jag kan hitta tillbaka till ett lugn på bara några dagar. Som alltid är detta vad som fungerar för mig. Du har säkert andra sätt som funkar för dig. Dela gärna med dig av dem! För precis som mina så kan de ju inspirera någon annan att må lite bättre. Kommentarsfältet är öppet!

Minska tidsfönstret

Var precis här och nu. Ta varje ögonblick som det presenterar sig. Jag avgränsar det genom att göra ett dagsschema varje morgon där det står vad jag ska göra och sen följer jag det, steg för steg. När jag är upptagen av en uppgift är jag bara i den. I nuet är livet bra. Det är framtid och dåtid som skapar oro och ångest. Det här är inget som man löser en gång, det är något som man behöver återföra sig till under dagen. En stund i taget.

Avsätt tid till att tänka på det som är jobbigt

Och tänk på det bara då. Det här kan vara svårt och ska tas med en nypa salt. En kris startar igång tankarna, ofta katastroftankar. Det skapar rädsla. Därför behöver vi begränsa den, om vi kan. Styra undan fokus till nuet. Om du bara klarar det en enda gång så är det en stund av vila. För mig har det hjälpt att avsätta en stund varje dag med papper och penna där jag skriver ner mina tankar, låter allt det jobbiga komma fram, och sen lämnar jag det där.

Gör det enkelt för dig

Sänk inte bara kraven på dig själv, lägg ner dem. Minsta möjliga ansträngning. Gör allt så enkelt det bara går. Vissa saker kan man prioritera bort helt. Var så snäll mot dig själv du bara kan och minska alla onödiga motstånd. Att hantera kriser kräver så mycket mental och känslomässig kraft och den behöver vi vara varsamma med.

Du är viktigast

Vi är inget bra stöd för andra när vi själva är instabila, och därför kommer du alltid i första hand i mitt liv. Det blir extra viktigt i tuffa tider att se till att man mår så bra man kan i det grundläggande. Äta, sova, ta hand om känslor och söka stöd hos andra är prio ett.

Leta efter stjärnorna och skapa dem

Stjärnögonblicken, så klart. Sök efter det vackra, den lilla glädjen. Knoppar på en gren, en pusselbit som hittade sin plats, en kopp kaffe, en varm filt. Använd dina sinnen. Omge dig med värme, skönhet, snällhet och glädje. Skapa det, om du orkar det.

Hur gör du för att hantera en svår tid i livet och ta dig igenom den?

MEDITATION - kom närmare dig själv

Meditation kan låta både komplicerat och skrämmande. Det kände jag också innan jag insåg att mycket av det jag redan gjorde hade lite av meditation i sig. Jag har praktiserat meditation på olika sätt genom åren. Jag har testat mig fram, provat olika sätt. Motivet har alltid varit att försöka tömma hjärnan, stressa ned och försöka hitta mitt trygghetssystem inuti. Och framför allt på senare år: att komma närmare mig själv. Som högkänslig och introvert är det ibland svårt att leva i det ständiga bruset i vardagen och sortera bland intrycken. Meditationen är det enda som har varit tillfredsställande nog för att kunna hantera livet med den känslighet jag har.

Jag har länge varit en tänkare. Förr tänkte jag mer än jag kände. Meditationen har varit min väg till att lyssna in kroppen, landa i känslorna, reda i tankarna - och ta kontroll över dem. I affirmationer och övningar har jag släppt taget om det jag inte vill ha i huvudet och utvecklat tekniker för att kunna välja mina egna tankar i större utsträckning.

Jag minns hur skeptisk jag var i början. Idag vet jag att det handlade om min rädsla för att komma åt det som gjorde ont i mig. Jag levde i en ständig flykt undan mina känslor. Att stanna upp var för mig samma sak som att överlämna mig som ett byte till ett hungrigt djur. Det gick inte att slappna av, för då blev jag ännu mer rädd. Jag behövde närma mig den rädslan i små portioner.

Med detta vill jag säga: hitta ditt sätt. Gör det du klarar av, gör det som du mår bra av. Allt är okej. För mig finns det inget rätt sätt att meditera. Det finns mitt sätt. Lite som jag brukar prata om när det gäller kreativitet: ditt uttryck är ditt och därför blir det alltid rätt. Ingen annan kan veta hur det känns i din kropp, vad du mår bra av, hur just du slappnar av.

Hur började jag meditera?

Jag har alltid skrivit. Så jag började flödesskriva. Tömma hjärnan på allt som fanns däri. Jag släppte inte pennan förrän tankarna hade stannat. För mig var det ett sätt att meditera. När jag fick ut allt utanför min kropp kunde jag hantera det bättre, se det för vad det var.

Jag tog promenader. Jag lät tankarna vandra runt som de ville och satte min vänstra fot framför min högra. Med tiden började jag gå i takt med mina andetag. Jag la märke till min omgivning, till naturens detaljer, lät ögonen stanna upp vid mönster och färgnyanser. Det ligger kanske närmare mindfulness-metoden än meditation men för mig var det en god ingång när mitt huvud ständigt var upptaget med tankar.

Meditation genom yoga och basal kroppskännedom

Ungefär samtidigt började jag med yoga, och även basal kroppskännedom. Jag började lyssna in vad min kropp berättade för mig. Jag låg ner på golvet, på min yogamatta eller i sängen och skannade av kroppen. När jag vandrade från tårna upp till huvudet kände jag efter vart det gjorde ont, vart det fanns en spänning. Jag tog långa djupa andetag och föreställde mig att jag släppte på spänning efter spänning.

Det började hända saker. Jag kunde slappna av mer och mer. I början grät jag mest hela tiden för att det gjorde så ont. Jag försökte att inte värdera det på något sätt, bara låta det vara vad det var. Notera att det gjorde ont, utan att fundera på varför eller hur jag skulle få bort det. Jag lät det vara.

På det sättet, med mjuka snälla yogarörelser och djupa andetag, kunde jag hitta mitt trygghetssystem. Jag aktiverade det parasympatiska nervsystemet när jag andetag efter andetag tillät mig att slappna av, släppa värderingar och bara låta kroppen känna det som var. Det tog tid och mycket träning, men sakta började jag återerövra kontakten med min kropp. Jag började lyssna.

Meditation handlar om att lyssna inåt

För mig handlar meditation om att lyssna inåt. Att känna. Att vara. Inte värdera, tänka, analysera. Bara vara. Det var så jag hittade en väg in till mig och det som jag var rädd för. Jag lät allt få vara vad det var, så länge jag orkade. Jag avbröt när jag behövde en paus och försökte att inte värdera det. Meditation är motsatsen till prestation, och det är inget en kan vara bra på. Det är något som är unikt för var och en. Hur du väljer att närma dig det är upp till dig.

Att hitta medkänsla och förståelse för sig själv

I detta hittade jag ett mellanläge där jag inte behövde slå på mig själv, pressa mig själv och prestera. Jag räckte till, precis som jag var i den stunden. Just då var allt som det skulle. När jag stannade upp kunde jag få en större förståelse för mig själv och mina svårigheter, och grunda mig i att alla känslor och upplevelser var okej. De är bara vad de är. Varken mer eller mindre. Där fann jag medkänsla med mig själv.

Idag när jag mediterar låter jag tankarna få lägga sig till ro medan jag andas djupt och följer mina egna andetag. Jag försöker släppa iväg alla tankar som dyker upp en efter en och långsamt blir kroppen avslappnad och hjärnan stillar sig. I det läget mår jag som allra bäst. När jag släpper taget om dåtid, framtid och mig själv. Jag bara är här och nu. Då är det lätt att vara jag.

Meditation hjälper mig att:

◊ varva ned inför läggdags eller inför stora uppgifter/ansträngningar
◊ släppa oro
◊ lugna en stressad kropp
◊ hämta ny kraft
◊ bli klarare i tankarna
◊ få nya perspektiv
◊ kunna prioritera vad som är viktigt
◊ hämta hem mig själv
◊ komma i kontakt med mina innersta känslor
◊ släppa taget om sådant som gör ont eller är svårt
◊ rota mig i trygghetssystemet
◊ släppa smärta och trötthet
◊ tycka om mig själv
◊ släppa värderingar
◊ vara närvarande
◊ få kontakt med och förståelse för min kropp

✶

I nästa inlägg om meditation ska jag dela med mig av några konkreta övningar som jag använder i min vardag när jag mediterar.

✶

Berätta gärna om dina tankar om meditation. Om du praktiserar det, hur det hjälper dig och vad du tycker är svårt. Det är så intressant att få fler perspektiv. Fick du några nya tankar av mina?

Det är ditt unika uttryck och därför är det alltid rätt

Det finns ingen som du. Ingen som har exakt din uppsättning av egenskaper, förmågor, livserfarenheter eller samma fingeravtryck som du. Det som är du är fullständigt unikt. Så hur ska du då kunna jämföra dig med någon annan? Hur skulle ditt unika uttryck kunna vara rätt eller fel? Det kan bara vara mer eller mindre du. Det lärde jag mig i en verksamhet som utgick från Expressive Arts (uttryckande konst) och det vill jag prata mer om med er idag.

Jag hör ibland att en ska hitta sitt varumärke i bloggbranschen och i skapandet, nischa sig, skapa sig ett signum i foton och text. Ja, det är så klart viktigt att utmärka sig. Men risken är att du går in i en roll och i det missar att du alltid är unik. Du behöver kanske bara förstärka ditt unikum. Plocka fram det, tro på det, lita på det. Inte vara beroende av andras gillande och andras bekräftelse. Förstärka den nisch du redan har: ditt unika uttryck. Det räcker med att du är du och ingen annan kan vara bäst på det.

Varje uttryck som jag skapar berättar något om mig

Varje blick utifrån säger något om den personen som ser på det. Vi upplever saker som fula, intressanta, enastående och hjärtskärande helt utifrån våra egna livserfarenheter. Om vi lyssnar på samma musikstycke, ser på samma tavla eller lyssnar på en föreläsning så kommer vi ändå att se på upplevelsen på helt olika sätt. Vi kommer minnas olika saker, tolka färg eller ord på helt olika sätt. Ett stycke kan få mig att minnas något med sorg och få dig att känna en meditativ stillhet. På samma sätt är det när vi skapar.

En värdering är minst lika individuell som någons uttryck. Andra människor kan utifrån det jag har skapat se delar av sig själva och sina liv. Jag kan aldrig bedöma eller tolka någon annans konst utifrån någon annan än mig själv. Det är jag som är verktyget. Både när jag tolkar och när jag skapar. Jag skapar ständigt mig själv och mitt liv i mötet med andra människor, mig själv och livet. Så också i konsten.

Därför är det fullkomligt irrelevant att jämföra sig med andra. Det är ditt unika uttryck som är det värdefulla. Det är hur du förfinar det, lär känna det, vågar utmana det och leka med det, som är den rättvisa jämförelsen.

Det finns inget rätt sätt. Det finns bara ditt sätt.

När barn lär sig nya saker, skapar något, ritar en helt obegriplig teckning, så applåderar vi och berömmer och är så stolta över att de har skapat något. När slutar skapandet i sig vara värdefullt? När får vi inte längre uttrycka oss utan att det ska värderas och tolkas, som om andra kunde förstå vad ditt unika uttryck säger om dig? Skolan, tänker nog de flesta. Ja, tyvärr är det ju där en jämförelse uppstår. För att det plötsligt finns ett rätt sätt att skapa, att lära sig, att tolka världen. Det är där någon får ett högre betyg i matematik och en annan får underkänt i musik. Som om musik bara är att kunna noter och att vara född med absolut gehör. Som om matematik bara är att lära sig en mall och följa den.

Jag önskar att vi kunde sluta värdera uttryck. Vi lär oss från barnsben att vi ska konkurrera, bli bäst, vinna priser, tjäna dyra pengar. Allt som oftast leder det till att vi tappar just det som är unikt hos oss själva. Vi gör något som någon annan redan har gjort. Kopierar. Litar inte på att det går att skapa något bra på egen hand. Vi lär oss att titta på de som har kommit längre, lära av dem, bli bättre. Bättre på vad? Tekniken kanske, ja. Men hur du använder tekniken, utvecklar den, ger den känslor och din fingerfärdighet - DET är det unika och kreativa. Kopior finns det gott om i varenda affär. Om vi alla istället skulle försöka skapa det som är unikt för just mitt liv, mitt inre, mina förmågor och det mina ögon lägger märke till… hur skulle världen se ut då?

Kreativitet är en problemlösningsförmåga

Varför  begränsar vi kreativiteten till att handla om hantverk, konst, skapande? Är det inte så att vi  i varje dag använder kreativiteten? För att lösa problem, räkna ut ett mattetal, laga en maträtt, organisera en bokhylla. För att tänka ut bästa semesterrutten, för att lösa en konflikt, för att följa våra drömmar eller undvika något jobbigt? Vi skapar oss själva och våra liv i varje dag.

Kreativitet för mig är friheten att kunna göra just det. Att välja vem jag vill vara och hur jag vill uttrycka den jag är. Och blir det inte farligt då, om vi börjar värdera oss själva utifrån hur bra vi är på att vara kreativa? Istället för att se att vi är det varje dag, helt utifrån oss själva. Även om du aldrig har skrivit en dikt, lärt dig sticka eller målat en tavla så är du kreativ varje dag i ditt liv. Det är kreativiteten som driver oss framåt, som strävar efter utveckling.

Ditt liv är ditt. Du är du. Ditt uttryck är ditt. Därför kan det inte bli fel. För att du, vad du än tror om dig själv, inte är fel. Det som kommer ut är det som ska komma ut. Så fort du sätter penseln mot pappret blir det vad det ska bli. Det blir alltid rätt.

Det blir kanske inte vad du hade föreställt dig. Det blir kanske inte som de där bilderna du har sett på nätet eller som den där konstnärens verk som du beundrar så. Men det kanske inte är meningen att det är så det ska bli? Hur kreativt är det egentligen att följa någon annans beskrivning eller härma någons konst? Det kanske ska bli något helt unikt som bara du kan skapa. Något som berättar något för dig om vem du är. Något som berör någon och löser upp känslor eller löser ett problem för någon annan, helt utan att det var det som var din intention. När du skapar från en plats inom dig som handlar om dig, och skalar bort det som kommer utifrån och handlar om andra och omvärlden, så blir det rätt. Då blir det ditt unika uttryck som möter någon annans unika intryck.

Den här filosofin grundar sig på tron att allt har en mening. Att varje "misstag" lär oss något, att varje "fel" kan skapa nya rätt. Vi låter det undermedvetna ha en större påverkan än det medvetna. Det handlar också om en tilltro till att du kan bli och vara den du vill vara, och om att omfamna sin mänsklighet - det som gör dig till du.

I kreativiteten kan du lära känna dig själv och ditt unika uttryck. Därmed behöver du inte oroa dig för att göra fel, för att du inte ska vara lika bra som någon annan eller för att inte lyckas. Tänk om det alltid blir rätt? Tänk om du lär dig något om dig själv i varje kreativ process, oavsett om det blir som du har tänkt dig eller inte? Tänk om det blir bättre än du tänkt dig?

✶

5 tips för att hitta ditt unika uttryck och utveckla det

1. Värdera inte. Tolka utifrån dig själv. Fråga dig: om du hade skapat den tavlan, vad hade den berättat om dig? Om du hade sytt den klänningen, vad hade du gjort annorlunda för att den skulle passa dig? Vad är det du gillar och vad säger det om dig?

2. Jämför inte med någon annan än dig själv. Ingen annan kan vara du. Hur har du utvecklats? Vad tyckte du om i tonåren och hur återspeglas det i vad du skapar idag? Hur har du tagit dig till den punkt i ditt skapande där du är nu?

3. Skapa och lek i alla möjliga former och tekniker. Lär dig något nytt! Fundera på om det går att använda tekniken eller materialet på ett annat sätt än "det rätta sättet".

4. Släpp tanken. Måla utan att tänka, skriv utan att stoppa pennan i några minuter, strunta i instruktioner och hitta på nya metoder att skapa. Tänk inte på resultatet. Bara sätt igång och gör något som just du vill göra. Testa!

5. Var du. Skala bort andras åsikter och allt du lärt dig om rätt och fel, och försök hitta det som är viktigt för dig att uttrycka. Hämta inspiration, men leta efter din ingång i det du vill skapa.

52 listor för självkännedom av Moorea Seal

52 listor för att lära känna sig själv och utvecklas?! När jag såg att några av mina favoritbloggare skrev om boken "52 lists project" väcktes min nyfikenhet. Sedan den landade i mina händer har det knappt gått att slita sig ifrån den.

Jag har varit en listnörd så länge jag kan minnas. Jag har listat allt och lite till. Mest har jag skrivit listor om mig själv, för att försöka förstå vem den där filuren på insidan av huden egentligen är. När jag var barn köpte jag Mina vänner-böcker och fyllde i dem om mig själv. För att se hur jag förändrades genom månaderna och åren. Självkännedom har alltid varit ett stort intresse, introvert som jag är. I otaliga timmar har jag frågat mig:

Vem är jag och vad är det att vara människa?

För många säkert en jobbig fråga. För mig den roligaste och mest fantastiska fråga jag vet. 

Moorea Seal gör i denna bok det som jag ibland ser som mitt livsuppdrag. Med listor om allt från drömresor till mina inre kvalitéer hjälper hon mig att fånga upp mina livsvärden. Hon hjälper mig att se vad som är viktigt i mitt liv. Dessutom ger hon mig verktyg att lista ner det utifrån olika teman som verkligen bär mening. Här får jag varje dag landa en stund med mig själv, i en rubrik för veckan som finns där i mina tankar under dagarna. Jag återkommer ibland också till tidigare listor när något viktigt dyker upp eller för att ett ämne känns extra aktuellt.

Många gånger sitter jag bara och betraktar de ljuva naturbilderna medan jag reflekterar över veckans rubrik. Bilderna är så enastående att jag kan tappa rum och tid fullkomligt. För någon som värderar estetik så högt som jag gör är detta som att få kliva in i de allra vackraste delarna av världen. Inspirerande och lugnande på samma gång. Återkommande i boken dyker det upp söta illustrationer och årstidsfotografier som ger mig ny lust att upptäcka världen omkring mig.

Jag får även en viktig uppmaning om att försöka ta ner de där drömmarna till nuet. Låta dem få en annan form och ändå behålla sin innebörd. Vad kan jag göra för att ge mig själv det jag mår bra av just idag? Hur får jag in det i mina rutiner och formar ett liv baserat på det som just jag vill och önskar? Vad vill jag resa bort till? Kanske finns det i en annan form där jag redan är.

Att lära känna mig själv är och kommer alltid att vara mitt livs mening. Att få komma mig själv närmare, och därmed också andra. Att förstå vad just jag behöver för att må bra och för att jag ska kunna leva ett liv baserat på det. Det är självkännedom för mig. Den här boken ligger så nära min strategi för hur jag tar mig an mina personliga mål. Det är som att jag har hittat en själsfrände där ute i världen. Någon som i listformat hjälper mig att komma närmare mig själv.

Jag kan verkligen rekommendera denna bok om du också är en person som vill djupdyka i självkännedom och tycker om att reflektera över livets olika sidor. Om du dessutom är en listnörd som jag så kommer du att älska den minst lika mycket som jag gör. Nästa år vill jag ta mig an "52 lists for Hapiness" som är en annan variant också skriven och illustrerad av Moorea Seal.

Sorgen i att vara lycklig

Under min förundran och glädje finns också sorgen i att vara lycklig. Den kommer över mig när jag minst anar det - när jag mår som allra bäst. I sällskap av goda vänner, på yogamattan eller när jag pluggar matematik. Jag trodde inte att jag en dag skulle må så här bra, att jag skulle kunna känna lust och kärlek igen. Idag gör jag det.

Jag sitter vid datorn och uppdaterar minnet på hur jag räknar ut area och omkrets för olika objekt. Jag löser tal efter tal och förstår hur det hänger ihop. Jag genomsyras av en varm glädje. Tårarna väller fram samtidigt som det skär i bröstkorgen. Jag förstår först inte vad som händer. Hur kan jag vara så ledsen när jag är så glad? Glädjen och sorgen går hand i hand nu.

Jag minns den lilla jag som lärde sig räkna och läsa först, som älskade bokstäver och siffror. Som ville lära sig mer och mer hela tiden, törstade efter att förstå hur allt hängde ihop. Jag minns alla extrauppgifter under lågstadiet. Jag minns glädjen i att räkna och läsa och lösa problem. Jag minns stoltheten. Jag var någon när jag kunde prestera ord och uträkningar. När jag fick glänsa.

"Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte" skrek jag och lämnade klassrummet i panik.

Och sen, när det togs ifrån mig. Smärtan kom ifatt mig och tog över min kropp. Jag hamnade efter.

"Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte" skrek jag och lämnade klassrummet i panik. Jag grät och tyckte att jag var helt värdelös. I den känslan började jag överge mig själv. Jag slutade tro på att jag hade ett värde. Jag gjorde de mest ambitiösa skolarbetena och försökte bli bäst igen. Vara någon. Jag kunde inte. Prestationsångesten urartade. Ingenting jag gjorde dög för mig. Lusten och nyfikenheten drunknade istället i alla andras känslor och önskningar - och ett allvar som blev synonymt med mitt jag.

Nu, så många år senare, känner jag lusten väckas till liv. Som en fågel i bröstkorgen som märker att det är vår igen. Det där frusna allvaret spricker ut i tårar av vårsolen. Jag minns och sörjer för alla de år då också jag förnekade mig det jag behövde och önskade mig. Jag översköljs av lycka, kärlek, tacksamhet - och sorg.

När jag ligger på yogamattan sörjer jag de dagar då min kropp bröts ner. När vänner väljer mig som lyssnande öra sörjer jag för alla gånger jag inte kunde vara där. När jag sitter hemma i soffan och klappar på Asla sörjer jag alla dagar då kärleken hade villkor. När jag skrattar med vänner utan att syna mina sömmar sörjer jag alla dagar då jag i min ensamhet längtat efter det. När jag säger nej och uttrycker mina behov sörjer jag för alla dagar jag inte vågade säga något alls. När jag får vara med sörjer jag för alla gånger jag stod utanför och såg på.

Sorgen i att vara lycklig handlar om vilken relation jag har med mig själv idag. Idag värderar jag mig själv som människa - inte utifrån vad jag gör. Jag låter mig få vara med och vara mänsklig. Ingen kan älska mig så mycket som jag kan och den självkärleken är också grunden som skapar sorgen. Jag förväntar mig det bästa för mig själv nu. Det gjorde jag inte förut och det är så jävla sorgligt. Därför är sorgen i att vara lycklig det finaste jag har nu. Den är beviset på att jag är igenom. Den är tacksamheten till mig själv för att jag äntligen får vara lycklig.

✶

Minns du något tillfälle då du känt sorg i lyckan?

Utmattning - 10 tips för ett nytt sätt att leva

Jag drabbades av kronisk utmattning som en följd av långvarig psykosocial stress. Jag var sjukskriven i över tio år, och under den tiden hittade jag ett nytt sätt att leva. Ett hållbart sätt, som jag behöver aktualisera om och om igen. Strategier för självomsorg som gör det möjligt för mig att fungera väl och leva ett meningsfullt liv trots att jag troligtvis aldrig blir helt återställd. Jag hoppas att detta kan vara värdefulla tips för dig som hamnat i utmattning, och för dig som vill förebygga risken för det.

1. ACCEPTERA ATT DU ÄR SJUK

Acceptans är kanske det allra svåraste med att vara kroniskt sjuk. Det är svårt att acceptera att jag inte orkar som andra, att jag inte kan göra som jag vill och det jag mår bra av. Med lite ork är det lätt att fastna i passivitet och offermentalitet. Det är så vi alla fungerar när vi mår dåligt. MEN när du fortsätter vara trött dag efter dag så hjälper det inte längre att tycka synd om sig själv.

Det är inte lätt att acceptera. Ändå är det mitt allra viktigaste råd till dig som är utmattad. Acceptera att du är sjuk. Ta det beslutet varje morgon, säg "jag är sjuk idag också". Acceptera det precis som det faktum att du inte blev så lång som du hade önskat eller att du inte har perfekt syn. Så länge du inte accepterar det kommer din kropp att leva i stress över det. Och hur lätt det än är att falla in att tycka synd om sig eller fortsätta springa på så skadar det dig så mycket mer i längden. Du kan lära dig att leva med det utan att det begränsar din livsglädje.

2. DET VIKTIGASTE FÖRST

Som frisk kan du ofta göra det roligaste först, eller det mest akuta. När du är sjuk behöver du hitta en annan prioriteringsordning. Nummer ett är att äta bra. Nummer två är att sova så mycket du behöver. Ibland är det tolv timmar per natt, eller en halvtimme efter lunch eller 10 minuter på eftermiddagen.

3. LÄR KÄNNA DIN KROPP

En nyckel för mig var att förstå hur min kropp fungerade. Vad den behöver, hur den reagerar på vad. Vilka muskler sitter ihop med vilka? Hur belastar jag kroppen med olika rörelser? Det finns sjukgymnaster som är utbildade i basal kroppskännedom som kan hjälpa dig att hitta en ingång. Det finns även övningar i kroppsskanning (t ex i mindfulness/meditationsappar) som kan vara till hjälp. Varje morgon känner jag in hur kroppen har det idag, för att bedöma vad som är rimligt för dagens aktiviteter.

4. ÅTERHÄMTNING MED UTMATTNING

Hitta sätt att vila. Se till att det är ditt sätt. Inspireras av andra, be om råd men hitta ditt sätt. I början blev jag mer stressad av att inte göra något, så jag vilade i rörelse. Jag löste korsord, gick långsamma korta promenader, diskade med mjuka rörelser, började odla fröer. Med tiden är mitt bästa sätt att vila att meditera eller bara lägga mig ner raklång på golvet en stund. Pausa. Djupandas. Och fortfarande är det vilsamt för mig att påta med växter och ta långsamma promenader.

5. TÖM HUVUDET

En av de viktigaste sakerna jag gör regelbundet är att skriva eller rita ur mig saker som rör sig i huvudet. Sådant jag ska komma ihåg att göra, tider jag ska passa... Också oro, känslor, frustration, sorg. Annars blir jag så trött av att hålla reda på det. Jag har också lättare att se saker utanför mitt huvud, eftersom den typen av koncentration som krävs för att föreställa sig saker, är skadad av utmattningen.

6. UTTRYCK DINA KÄNSLOR

Uttryck känslor regelbundet. Om du är besviken för att du inte orkar med eller frustrerad och ledsen för att du tappar ord, skäms för att du glömt bort något - säg det. Precis som med tankarna behöver också känslor ut. Fråga någon närstående/vän eller någon annan person i din närhet om du ibland får ringa och klaga av dig, att det skulle hjälpa dig. Inled ett telefonsamtal eller meddelande med "får jag bara klaga lite så jag får ur mig det". Sen kan det vara bra att balansera upp med att berätta om framsteg och bra dagar också. Om det är något jag har lärt mig så är det att återhållna känslor kan skapa både värk och utmattning i kroppen.

7. SLÄPP ALL PRESTATION

Försök att "bara vara". Människor som har varit starka för länge, presterat för hårt, blir ofta utmattade. Tålamod och medkänsla är min medicin. Om du återhämtar dig från utmattning så tar det ändå tid. Låt det ta tid. Ha inte bråttom "tillbaka". Lär känna din kropp i sitt nya tillstånd. Testa hur den mår av olika tempon, också det allra långsammaste. Kanske är det viktigaste i livet inte att tjäna pengar igen, kunna "göra nytta" eller vara stark. Kanske är det att kunna vara med sig själv. Hur mycket jag än längtar efter att springa så är mitt mål inte längre att springa en mil utan att kunna springa en liten bit då och då för att få den där känslan jag gillar av att vara stark och fri. Det betyder inte att jag inte kan springa en mil, men utan att vara här och nu med min kropp så kan jag ingenting.

8. SKAPA NYA HÅLLBARA RUTINER

För mig har rutiner varit A och O. Att hitta en balans i dagarna är det allra bästa. Om dagarna ser ungefär likadana ut finner kroppen en vila i det och det går att långsamt utöka aktiviteten och justera tiden. Det är så klart lättare sagt än gjort. Om jag träffar en vän en dag så är jag genast tröttare nästa dag, vilket gör att jag inte orkar följa samma rutiner som dagen innan. Det betyder ju inte att jag inte ska träffa min vän. Det finns ändå en hel del visdom i att försöka ha jämnt program över dagarna, om det så är att äta frukost och lunch samma tid varje dag.

9. SKAPA DIN MENING

Jag ser det som att vi kan skapa vår egen mening med livet. Värna din tid och fokusera på det som ger dig mening och lust. Jag hittar mest mening i att vara närvarande här och nu. Se det som redan är. I detaljerna, i människor omkring mig, i möjligheterna jag har.
Vad ger dig mening? Vad vill du uppnå med mitt liv? Hur är det möjligt att ta realistiska steg dit utifrån det läge du är i just nu?

10. BERÄTTA FÖR DIN OMGIVNING

När du själv har kommit fram till mer kring vad du behöver är det bra att involvera sin omgivning. Berätta vad du behöver, vad som har hänt dig, hur det är annorlunda nu. Gör gärna det regelbundet, för det kommer antagligen att förändras mycket med tiden och ju mer du lär känna din kropp i sitt nya tillstånd. Var tydlig och konkret, och säg också vilken "hjälp" du vill vara utan.

*

Var hittar du din återhämtning? Vilka är dina erfarenheter av utmattning?

Kära dagbok, ingen annan kan vara jag.

Kära dagbok, jag försöker att låta livet få ta mig med dit det vill just nu. Släppa taget om vad jag hade tänkt mig och vad jag önskar och istället omfamna det som redan är, och det som bara blir. 

Ibland tror jag att jag måste vara så stor och stark, klara av saker, prestera, hjälpa andra, vara bättre. Jag kan fastna i jämförelser med andra, tycka att jag inte gör något viktigt av min tid, bli stressad över att veta att tiden går. Jag försöker komma ut till träden då, känna vinden i håret och marken under fötterna. Det är då Moder Jord kan påminna mig om sitt varande. Sitt anspråkslösa naturliga varande.

Jag minns förra våren och hur jag la mig ner bland vitsipporna. Jag minns att jag kände att jag inte behövde några rötter, för att jag insåg att jag kan slå rot precis här och nu. Jag minns att jag tvivlade på om jag någonsin skulle kunna bli älskad precis så som jag är, och sedan dess har jag inte tvivlat. Jag kunde älska mig själv i naturens famn.

Jag försöker påminna mig om att jag är helt unik och vacker på mitt alldeles speciella sätt. Ingen annan kan ge av mina blickar, uttrycka sig på mitt sätt och se på världen från mitt perspektiv med alla mina erfarenheter. Jag är bäst på att vara jag. 

Det är orättvist av mig att jämföra mig med andra. Jag kan ju bara vara jag, och olika versioner av den som är jag. Att jämföra mig med den jag har varit är den enda jämförelsen som speglar något av värde. För jag minns vem jag var, när jag höll fast i deras lögner om vem jag var. Jag var något helt annat än den vildblomma som föddes förra våren. Jag bestämde mig för att utvecklas till något sant och ärligt. Och jag kommer att vecklas ut och växa vidare härifrån. Jag är stolt över att jag tog mig hit, genom allt det som gjorde så ont. Jag behöver inte kämpa mer.

Det är helt okej att bara vara nu. Jag vill vakna varje dag och vara stolt över det uttryck som är mitt. Jag vill använda det, för det är min superkraft. Ingen annan kan vara jag. 

Jag hör hemma bland vildblommor

När jag inte vet vart jag ska ta vägen så hittar jag alltid skogen. Det är där jag hittar mig själv igen. Jag hör hemma bland vitsippor i skogsbrynet, vilandes i växtligheten, växande i vilan. Jag är ett barn av skogen, av ängen och himlavalvet. Det är här mina rötter finns, under jorden har de vuxit i miljoner år.

Jag kommer från syret jag andas och bär klorofyll i mina gener. Jag är den pirriga sköra våren i knopparna som brister och nervtrådarna i bladen när de sprider solens energi. När regnet faller låter jag det göra mig till en vattenpöl, reflekterande allt det oändliga i varje droppe. Jag är en solstråle bland andra, en växande planta av förtröstan. I den ordlösa friheten hittar jag vildblommorna som dansar på min äng.

Jag är en del av tusentals sjöar som bär mitt vatten i sina vågor, över horisonterna tar de mig vidare. Jag är ett eget hav och mitt hjärta vilar i vattenmassorna, sorgen tinar upp i islossningen och jag hör mitt blod droppa från taken när vi flödar mot våren. Där i sommarens gröna ängar och vildblommornas fullkomliga skönhet påminns jag om de fröer andra människor har sått i mig, känner dem växa och dra in solstrålarna djupt inuti.

Där med rötterna som omsluter mig känner jag alla lager av mig vecklas ut. Kronbladen vågar visa sin sanning, och all sorg över det som är mänskligheten bleknar med tårarna. Marken fångar upp min gråt och den ger näring till annan växtlighet, nya former av liv. Här är jag alltid värdefull. Alltid älskad. Alltid buren och rotad i en värld där jag får vara självklar.