Hållbara vanor 2022: självomsorg

Självomsorg är för mig att värna mitt inre fridlysta rum, sätta gränser och vara lyhörd och följa mina behov. Att värdesätta konturerna runt mig själv som håller om mig och skapar integritet gentemot den yttre världen. Min personliga hållbarhet är helt beroende av min förmåga att upprätthålla min självomsorg. Därför vill jag börja där.

Självomsorg är en färskvara

Helt ärligt så har jag under mina månader av arbetslöshet och sjukdom tappat mycket av den självomsorg som var så självklar för mig. Jag har gått ifrån att automatiskt ta hand om mig och känna in mina behov till en obalans som behöver styras rätt igen. Och eftersom jag vet sedan tidigare att rutiner är kärnan i min yttre självomsorg försöker jag göra en nystart där. Att jag kan se hur den yttre obalansen påverkar den inre gör att jag kan ha medkänsla med mig i att jag tappat det och försöka lugna den återuppväckta inre kritikern. Utanförskap sätter sina spår. Det är ofrånkomligt.

Med det vill jag säga att kloka tankar och medvetenhet inte är lika lätt att anamma i praktiken. Jag vill inte ge sken av att jag är någon expert på självomsorg. Samtidigt som jag inte vill förminska det enorma modiga och svåra arbete jag har gjort med det genom åren. Att vända självförakt till självomsorg är faktiskt en jäkla revolution. Att vidmakthålla det och att hitta tillbaka till rätt spår är en lika viktig process, och kanske ännu modigare. Jag har det med mig. Det behöver dock fortsätta omsättas i handling. Och vad som är självomsorg för en idag är sällan detsamma som för 5-10 år sedan. Det är en färskvara.

Det är lätt att vara snäll mot sig själv när livet flyter på. När vi behöver det som mest i utmanande livsskeenden är det tuffare. Så detta är lika mycket ett försök att stärka min egen självomsorg som din. Att göra den kunskap jag har medveten och synlig. Expertkunskapen om dig har bara du. Min önskan är att mina tankar ska hjälpa dig att komma närmare den, och dig själv. 

Värna ditt inre rum

Det behöver börja inifrån. För mig har det handlat om att lyssna in min inre dialog. Vad säger jag till mig själv? Vad tillåter jag mig att tänka om mig? Självkritik har sitt syfte. Den vill skydda oss. Tills den tar över och blir skam och rädsla. Lagom doser självkritik är sunt, men höga doser förgiftar vår självbild. Där är självmedkänsla min bästa medicin. Att se mig själv i mitt sammanhang, med mina förutsättningar och utmaningar. Att ha det som utgångspunkt. Hur har ditt liv sett ut den senaste tiden? Vad påverkar dina förutsättningar och ditt mående? Att se sig själv utifrån, som om man hörde en vän berätta om sin situation, gör att vi mjuknar inför oss själva och livet. Då kan vi acceptera livet och oss själva som vi är. Då blir de förväntningar vi har på oss själva mer realistiska.

De kommande veckorna tänkte jag dela med mig mer om mina tankar om att lyssna in sina behov, att följa dem och det där med att sätta gränser. Det är en grund för självomsorg jag själv återkommer till, och de flesta vanor jag har haft och har för det faller in under dessa teman.

Jag sitter inte på några svar om hur du bäst tar hand om dig. Det gör du. Jag hoppas att de dagar som är kvar av februari kan ge dig något nytt perspektiv i det ämnet som du kan bära med dig vidare. Jag är ganska säker på att jag får till mig något nytt av dig som delar med dig av dina reflektioner.

Så, vi inleder #hållbaravanor för februari med några vanor som jag själv har haft hjälp av. Dela gärna med dig av dina tankar och vanor under hashtaggen eller i kommentarsfältet!

Hållbara vanor för självomsorg

• Skriv dagbok. Undersök din inre dialog.

• Skriv listor. Vad tar energi ifrån dig? Vad ger dig energi? Hur kan du jämna ut den balansen mer?

• Hur får du återhämtning? Har du en balans i vila/aktivitet eller behöver det justeras?

• Planera in bara-vara-tid. Låt kroppen leda dig.

• Ta hand om kroppen. Kroppsvård, yoga, träning, en stillsam promenad.

• Träna dig i medveten närvaro. I naturen, i vardagssysslorna, i samtal. Var du än är.

• Andas. Förankra dig i din andning.

• Sätt gränser. I tiden, i relationer, gentemot dig själv.

• Gör det fint för dig själv.

• Öva dig i självmedkänsla. Hur skulle du prata till en nära vän i din situation?

• Meditera. Låt sinnet sakta in. Låt andetagen flöda. Sök mellanrummet mellan dig och dina tankar.

• Klä dig i favoritkläderna. Klä dig varmt. Skit i att se snygg ut. Eller se snygg ut för dig.

• Planera efter dina behov - precis som en förälder tänker i förväg på vad barnen kan behöva under dagen.

• Gör saker du tycker om.

• Säg nej till något du inte vill/orkar utan att förklara varför.

• Våga be om det du behöver även om du kanske inte kan få det just då eller just så.

• Var spontan, följ lust och önskningar.

• Lek, dansa, var kreativ, släpp loss din livslust!

Stjärnögonblick från januari 2022

Tiden och orken springer ifrån mig, och jag ville stanna upp en stund för att påminna mig om alla vackra ögonblick som januari bestod av. Trots stressen i jobbansökningar som ska iväg i tid, intensiv behandling och en vardag som ska hålla ihop finns också de stunderna. Ibland handlar det om att ta sig tid för dem, ibland om att öppna ögonen och se dem mitt i vardagen och ibland drabbar de mig med kraften i förundran.

Stjärnögonblick.

Till dig som väntar på “Brev från Wilda” så dröjer det lite till innan årets första brev skickas ut. Vill du vara säker på att få nästa förtroliga brev i din inkorg kan du skriva upp dig på min maillista i formuläret längst ned på sidan.

Låt oss se lite av vad januari bjöd på.

✨ När Asla hoppar upp i mitt knä och kurar in sig. Det är första gångerna hon gör det i år.

✨ Möta en trygg röst i en svår stund.

✨ Att få sitt hem beskrivet som harmoniskt, vackert och trivsamt.

✨ Bli kallad till en arbetsintervju till ett jobb som jag verkligen verkligen vill ha.

✨ Guldljuset. Jag samlar på mig det så ofta jag bara kan.

✨ Riktigt söta saftiga clementiner.

✨ En utflykt till en handelsträdgård mitt i kallaste vintern och att få dela med mig av mitt engagerade odlingsintresse.

✨ Få en jäskorg som inte användes när jag nämnde att jag letade efter en second hand.

✨ När en läsare visade mitt foto Rodnande sommarkväll inramat i hennes hem (!!!). En så stor ära att få sprida min sommarkänsla.

✨ Solskenet över sundet, den knarriga snön på bryggan och fotovyer med någon som ger mig utrymme att fånga det min blick fastar vid.

✨ Hasselnötskaffe. Behöver jag säga mer? Wow!

✨ När en vän ringde spontant och hakade på min skogspromenad!

✨ En snötäckt stad.

✨ När Asla började äta självmant igen efter alldeles för många dagars matvägran.

✨ Gå hem längs Eskilstunaån och stanna upp i förundran inför solnedgången, betrakta ändernas egen rusningstrafik och vila den trötta hjärnan där en stund.

✨ Trädskuggor mot husfasader i låg januarisol.

✨ Barn som knäckte is på en stor vattenpöl och sen kom på att de var sena till skolan.

✨ Att få bli klappad över håret en trött stund även när man är över trettio år.

✨ Ett paket med loppisfyndade skatter i Gröna Annas design från en vän som jag saknar så innerligt. Jag låtsades för mig själv att jag fick bjuda henne på kaffe en stund och längtar tills det blir verklighet.

✨ Att skicka in sista uppgiften i kursen “Mäns våld mot kvinnor”. Och senare: få ett gott (och släng dig i väggen Jante) välförtjänt betyg.

✨ Hjärtevärmande och handvärmande stickade gåvor som var efterlängtade och välbehövliga. Ända från förenta staterna kom de. Tänk så fint att få bära någons mödosamma hantverk och hålla sig varm på flera sätt. <3

✨ Snödimma över fältet i skogen.

✨ Smärtsamma insikter som låter acceptansen få ta över.

✨ Lyssna på ljudbok och följa människors livsöden.

✨ Björkträd omfamnade i en pastellfärgad skymning.

Vilka stjärnögonblick har du sparat från januari? Eller från idag?

Mina hållbara vanor 2022

Under januari har jag observerat vilka hållbara vanor jag redan har. Vad jag gör för att minska min klimatpåverkan, för att återhämta mig och ta hand om mig och hur jag skapar omsorg i mitt liv inuti och utanför. Även om jag har varit medveten i många år om vikten av hållbarhet och aktivt arbetat både för att ta hand om mig och miljön bättre finns det sådant jag önskar mer och mindre av.

Jag vill undvika att det blir en prestation. Därför tror jag på att närma mig hållbarheten i en anda av omsorg. Se syftet, mitt varför. Att inte bli för ambitiös så att jag blir överväldigad istället. Det är så lätt att falla in i quick-fix som låter bra och ser bra ut, men om vi glömmer bort omsorgen om oss själva blir det inte hållbart över tid ändå. Därför är det viktigt för mig att väva in den personliga hållbarheten i mina hållbara vanor.

Börja där du är - det är då det blir hållbart

Vi har alla våra utmaningar och svårigheter, och jag tror på att börja där det är enkelt och fasa in nya vanor från det. För mig är det lätt att undvika bilresande till stor del eftersom jag bor centralt i en stad utan körkort. Det är inte lika lätt för någon på landsbygden som pendlar till jobbet. För mig är det dock svårt att ställa om till vegansk kost då jag är känslig för att förändra kostvanor medan vegansk mat för någon annan blir något som berikar livet. Med det sagt: börja där du står, där det känns givande och omsorgsfullt. Tillsammans binder vi en väv där du täcker upp där jag brister och vice versa. Det är så det blir hållbart för oss alla till sist. Det tror jag på.

Så, vilka vanor vill jag fortsätta med och lägga till 2022?

Hållbara vanor som jag vill fortsätta med

Jag vill fortsätta ta vara på resurser, praktisera medveten närvaro, fördjupa min kroppskännedom och följa naturliga spår.

För att minska min klimatpåverkan

• Spara el- och vatten genom att lägga upp hållbara rutiner för kroppsvård, städning och tänka cirkulärt.

• Som regel undvika nyköp.

• Ta vara på matsvinn både hemma och när jag handlar.

• Använda ekologisk och hållbar kroppsvård: äppelcidervinäger som balsam, färga håret med henna, naturliga ingredienser i schampoo och tvål och gärna förpackningsfritt.

• Städa med naturliga rengöringsmedel (t ex ättika, bikarbonat, citron) och återanvända dammsugarpåsar.

• Tvätta kläder med naturliga tvättmedel och använda äppelcidervinäger som sköljmedel.

• Laga storkok av vegetarisk mat baserat på det jag redan har hemma och säsongsmat.

• Odla egna grönsaker och örter i den mån jag kan.

• Kompostera med bokashi, skapa ny jord av det och använda lakvatten som växtnäring.

• Göra utflykter lokalt till fots och på cykel, eller ta buss/tåg i möjligaste mån.

• Baka eget bröd och frysa in.

• Plocka örter och grönt i naturen.

• Använda komposterbart kattströ i kattlådan.

• Släcka lampor och dra ut sladdar som inte används. Stänga av TV:n på strömbrytaren.

För personlig hållbarhet

• Planera dagarna med marginaler.

• Meditera innan jag går upp ur sängen, helst med kroppsscanning så att jag känner in dagsform.

• Göra mig iordning på morgonen oavsett om jag ska gå hemifrån eller inte för att vakna till ordentligt.

• Samla stjärnögonblick varje dag och möta världen i förundran.

• Hålla en aktiv dialog med mitt inre barn och de behov som hon ger uttryck för.

• Alltid ha en matlåda extra över för tröttare dagar.

• Redigera bilder regelbundet då det är mindfulness för mig.

• Dela upp vardagssysslor i mindre delar och sprida ut dem över veckan.

• Träna på att acceptera varje situation som den dyker upp.

• Ringa vänner när jag går vilse i mina egna tankar.

• Skriva av mig känslor och tankar.

• Sätta tydliga gränser och ha nolltolerans mot respektlösa beteenden.

• Dela med mig av mig själv med integritet, värdighet och eftertänksamhet.

• Be om hjälp regelbundet med de behov jag inte kan fylla själv och ta del av vad andra har som jag kan få ta del av.

• Följa kroppens signaler och tömma kalendern om varningssignaler dyker upp.

Hållbara vanor jag vill ha mer av

Jag vill ha mer långsamhet, glädje, gör-det-själv-känsla, kreativitet, återhämtning och rutin. Om jag bara skulle välja en vana så är det att laga och vårda mina ägodelar.

För att minska min klimatpåverkan

• Välja mer hållbara material, också förpackningar, när jag köper något nytt som t ex mat.

• Ha en mer tydlig rutin kring mitt konsumtionstänk så att jag får ett mer självklart cirkulärt tänk.

• Skapa utrymme i tid och ork för att ta hand om, vårda och laga det jag redan har eller återbruka det.

• Sopa och torka golv mellan dammsugningar.

• Lära mig mer om vilda växter och hur jag kan ta vara på dem i matlagning eller som naturlig medicin.

• Göra eget diskmedel med aleppotvål.

• Göra eget naturligt tvättmedel.

• Ha med mig en handske och påse när jag är ute så att det blir lätt att plocka upp skräp.

För personlig hållbarhet

• Sprida ut mina hushållssysslor mer över veckan.

• Mer lugn rörelse i vardagen som yoga, hemsysslor, vattna och plantera om växter.

• Prioritera återhämtning ännu mer.

• Tänka igenom och skapa en mer hållbar plan för min användning av sociala medier.

• Sänka ambitioner med det mesta jag gör, hitta ett “good enough” och mer trivsamt prestigelöst förhållningssätt till det jag skapar.

• Rensa foton och dokument på dator och i telefon i slutet av varje månad.

• Skriva dagbok mer regelbundet.

• Ta tid för att måla, skriva och skapa bara för att.

• Minska planering och kontroll, jobba in utrymme för mer lust och inspiration. Väcka kreativiteten till liv.

• Hitta fler saker som får mig att skratta och njuta av livet.

Häng med på #hållbaravanor2022 

Vad gör du redan i vardagen för att minska din klimatpåverkan och öka din personliga hållbarhet? Om du skulle välja en enda vana att lägga till eller förändra i ditt liv 2022, vilken skulle det vara?

Du är varmt välkommen att dela med dig av det du har hittat i din vardag. Använd gärna hashtagg #hållbaravanor2022 i sociala medier så kan vi inspirera varandra. Eller lämna en kommentar här eller i senare inlägg.

Kommande månader tänker jag att vi går igenom olika områden och hjälps åt att hitta mer hållbara vanor inom det. Jag sammanställer de vanor vi delar med oss av löpande under året. Du är med helt på egna villkor och utan press.

Vilken blir din hållbara vana och utmaning 2022?

Hållbara vanor 2022: bli medveten

Vad tror du om att börja där vi står för att försöka göra det lite mer hållbart? Justera de små vanorna, den omedvetna ovanan, de spända käkarna, slentrianköpen och dubbelarbetet. Med hållbarhet menar jag både hållbart för miljö och människa. För vi hänger ju faktiskt ihop mer än vi tror. Det här är ingen utmaning där tanken är att vi ska prestera och “förbättra oss själva”. Jag tror på att hitta motivation i vad vi vill och mår bra av. Det är tanken med #hållbaravanor2022 - i omsorg om oss själva och med det också planeten, och vice versa.

Långsamt och snällt

Vi börjar här i januari. Långsamt. I det lilla. Vi observerar. Dokumenterar om vi så vill. Vi börjar där vi är utan krav på förändring. Vi möter oss själva med medkänsla i det vi ser. Vi gör alltid så gott vi kan med det vi har och kan. Medvetenhet är att få mer resurser i insikter. Det är också en möjlighet till självkännedom. Var snäll mot dig när du observerar dig. Pausa. Släpp taget och låt dig själv vara mänsklig. Gör förändringen hållbar genom att vänja dig vid tanken.

Inventera

Vilka vanor har du? Går de att göra mer miljömedvetna och hållbara? Vad skulle du vilja förändra? Vilken vana i din vardag skaver mest? Vilket steg är sådär litet att du kan ta det redan idag? 

Områden att kika på

• mat - planering, tillagning, odling, svinn osv.

• städning, tvätt, disk

• sophantering, svinn, återbruk

• klädvård och lagning

• kreativitet och lust

• förundran och medveten närvaro

• hållbara material

• hållbara inköp och ekonomi

• kropps- och skönhetsvård

• el- och vattenanvändning

• hållbara relationer

• återhämtning

• transport och rörelse

Vi inspirerar varandra med #hållbaravanor2022 

Hitta det som just du vill förändra i din vardag. I slutet av januari ska jag berätta om vilken eller vilka vanor jag har blivit medveten om. Du är varmt välkommen att dela med dig av det du har hittat i din vardag. Använd gärna hashtagg #hållbaravanor2022 i sociala medier så kan vi inspirera varandra. Eller lämna en kommentar här eller i det senare inlägget.

Kommande månader tänker jag att vi går igenom olika områden och hjälps åt att hitta mer hållbara vanor inom det. Jag sammanställer de vanor vi delar med oss av löpande under året. Du är med helt på egna villkor och utan press.

Vad säger du? Ska vi göra ett försök? Är du med? 

Året 2021: Jag blev omfamnad i spillrorna

År 2021 har varit utmanande på sätt jag inte hade kunnat föreställa mig. Det är som om jag har befunnit mig i en ständigt pågående storm, i sökande efter något att hålla mig fast i. Jag försökte om och om igen att lista ut hur olika vindkast skulle slå för att förebygga katastrofer. Jag har försökt hitta tillbaka till den trygga plats jag var på innan stormen kom. I slutet av året blev det allt mer uppenbart att det enda jag kunde göra var att släppa taget, följa med stormen och be om hjälp att plocka ihop skärvorna. För den verkliga katastrofen hände inte. Tvärtom. Jag blev inte lämnad i spillrorna. Jag blev omfamnad.

Jag är kvar

Det finns fortfarande en bitter smak i det hav av sorg som sköljer över mig när jag ser på det som har gått förlorat. Längs året har jag försökt göra mig hörd bland människor som inte förstod, kanske inte ville förstå. Jag ser att jag har gjort allt jag kan. Kanske har det till och med gjort det värre, de gränser jag har försökt upprätthålla som ibland har blivit försvarsmurar istället. Det krävs en stabil grund för att förstå när man ska vända om och in i sig själv, eller när man ska fortsätta uttrycka behov av hjälp. Jag försöker omfamna förlåtelse i tanken om att de professionella som kränkte min mänsklighet i mitt mest sårbara tillstånd inte förstod vad de gjorde. De hade inte förmågan att se att jag av nöd hade lagt mitt liv i deras händer.

Jag trodde inte att jag skulle överleva detta år. Efter ambulansfärd, vaknätter, halva sommaren på sjukhus, en kropp som gradvis började ge upp, stress som satte livet på spel, kränkningar och svek, hotfulla situationer, djup ensamhet och förtvivlan, ekonomisk katastrof… Men jag är här. Jag överlevde. Och det är bara för att jag trots allt fortsatte visa mig sårbar och höll min egen hand varje dag. Jag släppte inte taget om min inre kärna även om jag var nära många gånger. Det fanns människor som visade mig vägen till den när jag var på väg därifrån. Jag kom hem.

Medveten närvaro

Jag ser tillbaka på ett år med promenader längs vinterns snöbeklädda träd, vårens bristande knoppar, sommarens åkrar i guldljus, höstens färgexplosioner och vintermörkrets dimljus. Jag hör skratten eka från utflykter med vänner, känner omslutande vatten från kalla och ljumma bad, rikedomen i allt jag har plockat från naturens skafferi, lyckan när Asla konstaterades fri från diabetes, en socionomexamen mot alla odds som firades mitt i en pandemi, stunder av förundran i guldiga ljus och stillhetens närvaro. Jag har levt i ljuset, också. Här och nu. Jag har skapat min mening på alla sätt jag kan. Omgiven av människor, i samtal på riktigt som pågår oavbrutet.

Självomsorg

Det är svårt att sammanfatta hur jag har gett mig själv omsorg i år. Det mönster som framträder mest är ju det: andras omsorg. Att släppa in människor i det allra sårbaraste. Ta emot hjälp. Be om den. Jag har behövt gå tillbaka till ett slags noll-läge, där jag för första gången på länge har behövt avstå att finnas för andra då mina egna behov har varit alltför grundläggande. Syrgasmasken på dig själv först, du vet? Det är ganska svårt för en självständig integritetsstark person som jag. Jag är stolt över att jag har kunnat det, mer och mer. Jag kan knappt räkna alla gånger jag har sagt nej, stängt ute omvärlden för att få utrymme att andas och släppt taget om allt jag inte orkat. Utan att slå på mig själv, och hålla mig i sorgen över att inte orka. För ibland har det också känts kvävande.

Harm är något jag har kämpat med mycket i år. Som en följd av anhopande förluster som överväldigat mig innan jag har hunnit bearbeta de tidigare. I våras var jag så bitter på alla människor som hade det jag ville ha. Arbete, en stabil ekonomi, familj, partner, sommarstuga, gemenskap, en frisk kropp, energi. Men jag kunde omvandla det giftiga till att med tiden släppa taget om det jag hade förlorat, se vad jag har och inse att också jag får ta emot av det andra har: sommarstuga, ekonomiskt stöd, växtvakter och kattvakt, lån av kamera när min egen gick sönder, att få bidra med mitt, sälja foton och få uppskattning för det, få bli inbjuden och vara efterfrågad.

Ibland har det känts skönt att få ta del av någon annans liv, få finnas där och kunna ge av mig. Trots min egen skröplighet i år har den grunden inte försvunnit. Som någon sa “du är jordad och gör mig jordad”. Finaste komplimangen i år tror jag. Och mest för att det är något jag vet är sant. Så känner jag mig själv. Jag tror att min förmåga till medveten närvaro och den grundläggande tilliten jag har till mig själv gör det möjligt att också finnas för andra. Jag behöver ju inte göra något. Jag behöver vara. Det är jag bra på, att vara. Det är stärkande att få ge av den gåvan.

Hållbara vanor

Hållbarhet fortsätter stråla in som en ledstjärna i min vardag. Den personliga hållbarheten, men också den för planetens och människans överlevnad. I ett år som detta har jag fokuserat i det lilla och mina egna vanor. En droppe i havet är ändå många droppar över tid. Några exempel:

• Tagit vara på ätbart i skog och mark (kantareller, lingon m.m.) och lärt mig tillaga nya naturliga grödor (som kirskål och nässlor).

• Sparat vatten genom återanvändning och att se över mina rutiner.

• Minskat elanvändning genom t ex levande ljus istället för lampor när det går.

• Handlat mat och annat odlat lokalt, besökt lokala marknader.

• Second hand i första hand.

• Räddat matsvinn och baserat många måltider på det.

• Odlat egna grönsaker och örter utifrån vad jag själv äter, mest tomater och gröna blad.

• Räddat frukt från andras trädgårdar, t ex plommon.

• Plockat skräp längs skogsvägar och gator, och pantat förpackningar med Bower.

• Komposterat med bokashi och använt jorden från förra vinterkomposten.

• Använt naturliga produkter för tvätt, kroppsvård, hårvård, städning m.m.

• Generellt sett över småsaker jag gör för att fundera på hur det kan bli mer hållbart, som t ex att börja använda plastfritt tuggummi och att brygga kaffe max en gång om dagen (och hälla i termos till eftermiddagen).

Jag ser tillbaka på ett smärtsamt år och ändå är det en känsla av vördnad inför livet jag sitter med nu den sista december. Inför året hade jag budskapet “Rise above” som ledstjärna. Jag hade då en bild av att det var jag som skulle resa mig ovanför på egen hand. Jag har istället rest mig över min egen självtillräcklighet, min rädsla för att bli dömd och övergiven. Andra har hållit mig uppe tillsammans med mig. Jag har rest mig genom andras stöd, gåvor och handlingar. Det är en ny erfarenhet som gör mig rikare än något annat. Jag är älskad, värdefull och uppskattad på djupet av den jordade person jag är idag.

Tack för att ni ser mig. Tack för att jag är fridlyst hos er. Som Glennon Doyle skriver: “Vi kan klara svåra saker”. Tillsammans. Tack för att du är här i mitt fridlysta rum. Det vackraste från 2021 är det som har växt här med er sedan jag öppnade dörren i april. Här vilar framtidshoppet.

Må 2021 få vila i frid, och 2022 komma med fred.

All kärlek till er inför det nya året,
Wilda

En nyårsreflektion: Livet kan inte planeras.

Kanske var det vid 34 års ålder som poletten trillade ner för mig. För ja, nu lägger jag ner idén om att det går att planera livet. Är inte livet ändå det som pågår hela tiden? Hur vi mår kanske handlar mer om vår förmåga att acceptera det som är och göra det bästa av det? Tar vi inte steg mot det vi önskar ändå, när det finns förutsättningar för det? 

Jag är den första att skriva under på att ha ett kontrollbehov. Mer förr tack och lov, och än mindre de senaste åren. Jag planerade allt. Skrev listor, satte upp mål, startade ”goda vanor” och bockade av varje dag, bokade upp mig - presterade mig till något som uppfyllde en bild av mig jag ville ha. Resultatet var i fokus. 

Det handlade om rädsla. Rädsla för att inte passa in, bli dömd, bli lämnad ensam. Eller att känna efter. Vem var jag bakom allt det där jag presterade? Vad fanns det där? Så jag letade efter vart det kunde gå fel och försökte förebygga det. Det är jag fortfarande ganska bra på, men inser att det egentligen bara är galenskap att försöka kontrollera något så vilt och fritt och oberäkneligt som livet självt.

Det var först när jag lärde mig om livsvärden som jag började tänka annorlunda. Livsvärden handlar om sådant som skänker oss mening. Det varierar från varje person. Det var inte prestationen som var viktig. Det var lust, närvaro, medmänsklighet och kreativitet. Allt det där som kommer så naturligt om mina basala behov är uppfyllda. Då finns det ett alldeles självklart flöde dit, som inte kräver någon ansträngning. När jag släpper taget om resultatet.

Visst kan vi sträva och drömma. Visst behöver vi någon slags riktning. Men livet kan inte styras. Det händer, varje dag. Det är hur jag använder mig av det som livet ger och gör som spelar roll. Relationer omkring mig, sammanhang som stimulerar, inneboende förmågor i mig som får ta plats och utvecklas, att ta tillvara det vackra i varje dag. Det som redan är. Det som flödar fritt.

Så istället för att fråga mig själv vilka mål jag vill uppnå nästa år eller vilka aktiviteter och prestationer jag vill uppnå frågar jag annat. Frågor som öppnar och grundar mig i nuet.

• Vad ger mig mening? 

• Vilka stunder känner jag mig autentisk och närvarande? I vilka sammanhang?

• Hur kan jag skapa mening just idag?

• Vem vill jag vara för mina medmänniskor?

• Hur kan jag komma mer till min rätt med de förutsättningar jag har? Vad vill jag bidra med?

• Vad behöver jag just idag för att känna mig trygg?

Och så tänker jag att jag följer med livet. Försöker släppa motstånd. Acceptera. Ta emot. Ta tillvara. Bidra på de sätt jag förmår just idag. Visst bokar jag in det som behövs i kalendern, men jag släpper taget om resultatet. Kalendern får vara en skiss i blyerts. 

Jag vill också säga att vi säkert är olika som personer i detta, och att det inte finns något rätt och fel. Det handlar säkert också om förutsättningar, tillgång till resurser. Både fysiska, sociala och ekonomiska. Och beroende på vart vi är på vår väg genom livet. Det här är en reflektion från mig, ganska ocensurerad om insikter som växt under många år.

*

Hur tänker du om mål och planer? Kan det hjälpa dig att ha mål att sträva mot? Hur skulle det vara att inte ha det? Har pandemin förändrat dina tankar om det på något sätt? Vad mår du bäst av?

Om mäns våld mot kvinnor

Det är Internationella dagen för avskaffandet av mäns våld mot kvinnor. Jag har försökt hitta ord hela dagen. Istället kommer det bara tårar av ilska. Sorg över alla de kvinnor som bryts ner av våldet, kontrollen, maktutövningen. Många av dem har förlorat sina liv, antingen rent faktiskt eller genom att tvingas gå under jorden för att överleva. Det är en pandemi som pågår mitt ibland oss.

Jag ser hela bilden. En pojke sväljer sina tårar första gången. En kvinna lämnar allt hon har för att gå under jorden. En arg flicka tystas ner. En skyldig man går fri när en kvinna aldrig mer kommer att känna sig trygg. En mamma tvingas lämna sina barn till den man som misshandlat henne framför deras ögon. En kropp blir en vara för någon som tror att kvinnor är till för män. Någons dotter stängs in och blir våldtagen i timmar utan att få hjälp. En ung kvinna dödas trots att hon ringde polisen dagen innan. En annan hör hur polisen skrockar i telefonen. En socialsekreterare suckar och tänker ”varför går hon inte?” när mannen just hotat att döda om hon gör det. När hon levt så länge i hans våld att hon inte kan se sitt eget värde längre.

Jag ser hur många gånger rättsstaten Sverige frikänt män för brott för att kvinnan frusit till is. Eller för att hon gjorde motstånd. Vad en kvinna än gör är det fel. När skulden inte alls är hennes. Jag ser hur kvinnor straffas och skammas för att de reagerar normalt på onormalt våld. På ett samhälle som är sjukt. Patriarkalt. Ett samhälle som grundar sig på att män har makt, och med det möjlighet att kontrollera. Med det möjlighet att göra våld på kvinnors rättigheter - mänskliga rättigheter. Som idag fortfarande i praktiken är mäns rättigheter.

Männen vet precis vad de gör. Det är inte en överilad handling i ett plötsligt vredesmod, för mycket alkohol, psykisk sjukdom. Det är planerat, kontrollerat. En man som slår sin partner slår inte sin kollega på jobbet. En man som våldtar anser sig ha rätt till det. Det handlar om makt.

Våld är inte enbart fysiska slag. Våld är att få någon annan att leva i rädsla. Våldsutsatthet är att bli kontrollerad, förhindrad att röra sig fritt, att tvingas anpassa sig till någon annan, att göra mer än man orkar, att bli nedvärderad, att få sin självkänsla nedbruten, att förlora sig själv. Våld är handlingar som begränsar någon annans fria vilja. 

Det finns inga ursäkter för det. Bara handlingar kan bryta våldet. Medvetenhet är ett första steg. Kvinnor världen över lever i en värld där mäns strukturella överordning styr. Det är ett hinder för demokrati, liv och utveckling. För varje individ som utsätts för våld, men också för oss som mänsklighet. Varje handling räknas. Vi fortsätter göra motstånd. Vi fortsätter se det som sker, och gör något, dag för dag. För att mänskliga rättigheter också en dag ska vara kvinnors rättigheter.

*

Jag vill till slut tipsa om att följa Gömda kvinnor. Ett konto som lyfter verkligheten för de kvinnor som idag lever med skyddade personuppgifter. Ett liv som många gånger bara handlar om att överleva dagen. Följ och reagera - och använd din röst för att sprida deras röster. Det räddar liv.

Den sotiga sorgen

Jag andas rök i värmen från alla ljus som tänts på kyrkogården. För alla saknade och för evigt älskade. Tårarna strömmar nerför mina kinder. Det svider i bröstkorgen av saknad. Jag tänker på de som inte orkade mer, de som försvann i sjukdom och på de som ryckts ifrån av andra människors våld. Jag tänker på de som inte fick åldras och somna in i stilla ro.

Sorgen kan ibland sotas och svärtas ner av den historia som omger den. I tabun eller brutalitet. Fördomar. Skam. Eller de förväntningar som finns från andra om hur sorg ska se ut. Förluster som inte går att prata om, död som är så brutal att vi värjer oss. Eller förluster som skedde långt innan döden gjorde dem absoluta. Jag tänker att den sotiga sorgen också behöver synas. Den behöver utrymme, ett hållande rum. Det är då den kan få renas. För den är ju sorg som annan sorg. Kanske i fler aspekter. Den är bara inte ett tomrum och en saknad. Den har sina knutar. När knutarna får finnas kan de bli lättare att leva med.

Din sorg är giltig, oavsett hur den ser ut.

Jag tänker på barnet som slutade andas under mitt hjärta för över 16 år sedan. Min lilja. Jag berättade inte om henne på flera år, för jag var så rädd att alla fördomar skulle ta henne ifrån mig ännu en gång. Men det går inte en dag utan att jag tänker på henne och hur livet hade blivit om hon hade fått växa upp i min famn.

Jag tänker på när min mamma gick bort, efter ett halvt liv av sjukdom och smärta. Sorgen handlade så mycket mer om alla behov som för alltid skulle lämnas obesvarade, om förlusten av försoning och läkning. En brusten relation brast för alltid. Jag var så arg på allt hon inte var, inte hade kunnat vara. Det har tagit så lång tid att försonas med det och jag vet inte om den sorgen någonsin kan bli en sorg att vila i.

Jag tänker på de vänner som dött i missbruk, i självmord och konsekvenser av ett liv som gått sönder. Mitt hjärta brister i vetskapen om att de dog ensamma, när jag än idag längtar efter att få ringa och fråga hur det är. Alltid lika rädd för svaret. Men hellre det än att aldrig mer få höra din röst.

Jag saknar er. Jag sörjer er. Jag minns.

Som Bodil skrev:

”Kärlek är att jag vill att du finns”.

♥️

Bär du sorg som är sotig eller komplicerad? Finns det förlust och sorg som du behöver dela med någon?

Mitt rum står öppet på wilda(at)fridlystarum.se och via Instagram. Se också sidan ”Stöd & hjälp” i menyn högst upp på sidan för att komma i kontakt med organisationer, stödnummer osv som erbjuder medmänskligt stöd närhelst du behöver det.

Oktobers guldljus och skuggor

Jag avslutar oktober i solskenet i skogen. Papperspåsen fylls på med kantareller ännu en gång och väl hemma fyller jag svamptorken till bredden. Doften sprider sig i mitt hem medan jag redigerar höstfoton i stilla närvaro. Jag tänker tillbaka på oktober, och vill dela det med er. Skuggorna och ljuset, och det som finns i mellanrummen.

Det har varit och är en svår tid i mitt liv. Jag är inte redo att berätta om det här, och kanske blir jag inte det. Kanske handlar tiden nu mer om att värna min integritet och ge av det jag har fått än att berätta om sjukdomen som drabbade mig. Ni som vet har det i förtroende, och det här är en alltför öppen plats för att berätta om det allra mest sårbara för hela världen.

Oktober har gått i samma spår som augusti och september. Jag strider för den vård jag blev lovad redan i augusti. I mig finns en sjukdom som jag inte kan bli fri från utan hjälp, hur mycket jag än försöker. Strategierna har tagit slut och tröttheten tagit vid. Jag blir inte arg längre. Jag hoppas inte. Jag bara fortsätter uttrycka mina behov och vänta på att bli hörd.

Jag trodde att jag blev hörd för två veckor sedan. Jag fick ett förlåt. Vården vet att de gör fel. Ändå fortsätter de göra det. Löftet om vård drogs tillbaka och än en gång lämnades jag ensam. Jag har andra som strider för mina rättigheter nu, som kan hoppas åt mig. Också de förfasas över hur vården agerar. Jag väntar ännu på ett slutgiltigt besked.

Jag fokuserar på nuet. Det jag fortfarande kan göra något åt. I oktober har jag gett mig ut i gryningen för att möta dimmiga åkrar och frostbeklädda dikesgrenar. Guldljuset som sakta vaknar över vitmossa och glödande höstlöv. Då kan jag känna friheten i mina andetag.

När kylan slog till kom det smärtskov som jag har väntat på som en följd av att min hälsa brister på andra sätt. Ofta har jag ett skov i min fibromyalgi (myofasciellt smärtsyndrom) just vid de mest extrema väderväxlingarna. Det brukar inte bli så farligt när min hälsa i övrigt är god. Nu blev jag i stort sätt sängliggande i åtta dygn. Det var svårt att stå ut i det. Jag stängde ute alla intryck jag kunde och använde meditationen som tröst. De djupa andetagen hjälpte mig ifrån den panik som annars kan slå till när frossan blir övermäktig. Jag är tacksam för de verktyg av acceptans, medveten andning och att distansera mig från smärta och katastroftankar som jag har med mig nu. Och lättnaden när värken blir hanterbar igen är obeskrivlig.

Jag brottas också med en ekonomiskt svår situation efter att ha fallit igenom det ekonomiska skyddsnätet. Jag söker jobb i hopp om att lösa det, men framför allt för att få komma in i ett sammanhang där jag får känna mig frisk och kompetent. En arbetsintervju gav mig verkligen den känslan, och en längtan efter att få använda all den potential jag har. Jag håller alla tummar att det nya året ger mig möjlighet till rutiner, sammanhang och meningsfulla möten ihop med en ekonomisk trygghet som bär.

När livet är osäkert och skrämmande finner jag tröst i naturen, och den andlighet som bor i den. Jag öppnar ögonen för det vackra precis framför mig, bjuder in det i de inre rummen. Trädens symbolik har fått flytta nära min handled, som en påminnelse om att våga rota mig och att sträcka ut och öppna mig mot friheten. Jag inspireras av trädskuggor och fåglar som formerar sig över himlen. Träden går in i vila inför vintern, liksom fåglarna flyger till värme. Jag lyssnar och drar mig mot vilan och värmen.

Jag har en visshet om att livet vill mig väl trots allt. Jag öppnar mig för det.

Samtidigt tillåter jag mig att känna vad som än behöver få finnas. Tårarna som tröstar en sorg som byggts upp med tiden. Smärtan som svider i bröstkorgen när jag ser andra som har det jag allra mest längtar efter. Rädslan för vad som händer om pengarna tar helt slut. Frustrationen över att sjukdomen begränsar vem jag orkar vara.

Men jag låter inte känslorna styra mina handlingar. Jag fortsätter göra det jag vet att jag mår bra av. Även de dagar då det inte hjälper, så tror jag att det gör skillnad. Jag påminner kroppen med alla mina sinnen om det som är gott. De resurser jag alltid har tillgängliga. Som att fylla en svampkorg till bredden eller somna med händerna i en mjuk kattpäls.

Håll en tumme för mig och för att de sista två månaderna på detta år kan skapa något som tar emot i det yttre. Så ska jag fortsätta värna om mitt inre, med all den kärlek jag har till den fina människa jag kan vara - när jag får rätt förutsättningar.

Vi hörs snart igen. Må Moder Jord lysa frid över oss och vi över henne.

Med kärlek,
Wilda

Hitta, plocka, lagra och laga kantareller

Jag är ingen svampexpert, men jag verkar däremot ha rätt blick för att hitta kantareller. Detta svampår är det nog inte svårt för någon att hitta skogens guld men om du behöver lite stöd dit så ska du få mina bästa tips! Jag bjuder också på hur jag går tillväga när jag plockar, lagrar och lagar dessa läckerheter.

Hitta kantareller

Gula kantareller

Gula kantareller gömmer sig ofta i fuktig mossa eller under löv men när de växer till sig gör de sig väl synliga med sin klargula färg. De gillar att växa i lummiga täta skogar där solen inte ligger på direkt. Kantarellerna växer helst nära vattendrag, i spår där vatten kan samlas och gömmer sig gärna i mossa och under löv och grenar som bevarar fukten. I backig skog ska du leta i nedre delen av backarna, då det är där fukten samlas.

Sommarkantarellerna som är mer kompakta och runda i sin form växer gärna i utkanten av skog, i backar och lite torrare än den gula kantarellen. De tål mer sol, men behöver också mycket vatten. På öar där luften kan hållas fuktig finns de ofta redan i juni.

Trattkantareller

Trattkantareller växer som bäst i fuktig mossa. Gärna i hålor under stenar och rotsystem. Har det varit omväxlande regn och sol i höstdagarna finns det säkerligen kantareller. Trattkantareller verkar föredra barrträd men växer ofta i blandskog. Liksom de gula föredrar de backar men på lite mer öppna ytor.

Kantarellerna sprids liksom annan svamp lätt med rådjuren. Om du följer rådjursstigarna i skogen eller spår efter skogsmaskiner så kommer du garanterat att råka på några kantareller. Svamp sprider sin mycel genom rotsystem på t ex träd, vilket gör att du lätt kan hitta trattkantareller runt ett helt träd. Väldigt ofta barrträd som tall och gran. Trattkantareller växer sällan ensamma.

Plocka kantareller

När jag plockar kantareller försöker jag låta den sista rotdelen sitta kvar i jorden eller så bryter jag av den och lägger tillbaka den i jorden. På så vis kan kantarellerna fortsätta växa och sprida sig och du kan återvända dit igen för nya kantareller. Jag låter också de minsta svamparna vara kvar så att de får växa till sig. Eftersom kantareller är ganska lätta att rensa försöker jag också ta bort barr och löv redan i skogen. Som princip: lämna så mycket av skogen som möjligt i skogen. Då blir det också mindre att rensa hemma.

Rensa kantareller

Hur man rensar svamp beror kanske mycket på hur perfektionistisk man är och hur mycket smuts svampen samlat på sig. Jag slänger ofta ner kantarellerna i ett vattenbad, låter vattnet rensa upp en del och skrubbar bort den värsta smutsen med mjuka fingerrörelser. Ett annat sätt är att rensa dem utan att blötlägga antingen för hand eller med en mjuk svampborste. Det går också bra att göra när de torkat, beroende på hur smutsiga de är.

Lagra kantareller

Kantareller är den bästa svampen för torkning ihop med trumpetsvamp. Annan svamp är bättre att förvälla (koka i sin egen vätska tills den kokat bort) och frysa in.

Dela kantarellerna i mindre bitar och torka på tidningspapper, i hushållstork eller i ugn på låg temperatur. I ugn kan de bli lite brända, så bäst är om du kan lufttorka. Svampen ska vara snustorr när den har torkat klart. Förvara sedan i väl rengjorda glasburkar. Självklart går det bra att också förvälla och frysa in.

Tillaga kantareller

Efter en tur i svampskogen är det obligatoriskt med minst en svampmacka till kvällen. Finns nog inget godare än smörstekta färska kantareller efter att ha varit ute i en fuktig skog. Mitt bästa recept för svampsmörgås (med inspiration från extramamman):

Svampsmörgås

1. Rensa kantarellerna, dela dem i mindre bitar (gärna för hand).

2. Hacka lite schalottenlök.

3. Fräs svampen i en stekpanna tills vätskan kokat bort.

4. Lägg i smör/olja och schalottenlök, fräs tills löken mjuknat.

5. Ha i en liten klick dijonsenap, rör ihop.

6. Häll på valfri grädde (vispgrädde blir godast) och rör medan svampen suger i sig grädden.

7. När det kokat ihop och har konsistensen av en krämig sås tar du av från plattan, kryddar med salt (gärna havssalt) och svartpeppar (eller citronpeppar).

8. Om du vill kan du steka brödet lätt i pannan för att ta vara på de sista smakerna innan du fördelar den stuvade svampen på det.

9. Jag brukar garnera med persilja ovanpå. Även riven ost gör sig gott som topping. Njut ihop med en kopp te.

Kantareller gör sig också gott i grytor och som pastasås eller brunsås. Knaperstekta kantareller ger det lilla extra som garnering på pizza.

Har du något gott kantarellrecept eller något tips du vill dela med dig av i ämnet?