Sorgen i att vara lycklig

Under min förundran och glädje finns också sorgen i att vara lycklig. Den kommer över mig när jag minst anar det - när jag mår som allra bäst. I sällskap av goda vänner, på yogamattan eller när jag pluggar matematik. Jag trodde inte att jag en dag skulle må så här bra, att jag skulle kunna känna lust och kärlek igen. Idag gör jag det.

Jag sitter vid datorn och uppdaterar minnet på hur jag räknar ut area och omkrets för olika objekt. Jag löser tal efter tal och förstår hur det hänger ihop. Jag genomsyras av en varm glädje. Tårarna väller fram samtidigt som det skär i bröstkorgen. Jag förstår först inte vad som händer. Hur kan jag vara så ledsen när jag är så glad? Glädjen och sorgen går hand i hand nu.

Jag minns den lilla jag som lärde sig räkna och läsa först, som älskade bokstäver och siffror. Som ville lära sig mer och mer hela tiden, törstade efter att förstå hur allt hängde ihop. Jag minns alla extrauppgifter under lågstadiet. Jag minns glädjen i att räkna och läsa och lösa problem. Jag minns stoltheten. Jag var någon när jag kunde prestera ord och uträkningar. När jag fick glänsa.

"Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte" skrek jag och lämnade klassrummet i panik.

Och sen, när det togs ifrån mig. Smärtan kom ifatt mig och tog över min kropp. Jag hamnade efter.

"Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte" skrek jag och lämnade klassrummet i panik. Jag grät och tyckte att jag var helt värdelös. I den känslan började jag överge mig själv. Jag slutade tro på att jag hade ett värde. Jag gjorde de mest ambitiösa skolarbetena och försökte bli bäst igen. Vara någon. Jag kunde inte. Prestationsångesten urartade. Ingenting jag gjorde dög för mig. Lusten och nyfikenheten drunknade istället i alla andras känslor och önskningar - och ett allvar som blev synonymt med mitt jag.

Nu, så många år senare, känner jag lusten väckas till liv. Som en fågel i bröstkorgen som märker att det är vår igen. Det där frusna allvaret spricker ut i tårar av vårsolen. Jag minns och sörjer för alla de år då också jag förnekade mig det jag behövde och önskade mig. Jag översköljs av lycka, kärlek, tacksamhet - och sorg.

När jag ligger på yogamattan sörjer jag de dagar då min kropp bröts ner. När vänner väljer mig som lyssnande öra sörjer jag för alla gånger jag inte kunde vara där. När jag sitter hemma i soffan och klappar på Asla sörjer jag alla dagar då kärleken hade villkor. När jag skrattar med vänner utan att syna mina sömmar sörjer jag alla dagar då jag i min ensamhet längtat efter det. När jag säger nej och uttrycker mina behov sörjer jag för alla dagar jag inte vågade säga något alls. När jag får vara med sörjer jag för alla gånger jag stod utanför och såg på.

Sorgen i att vara lycklig handlar om vilken relation jag har med mig själv idag. Idag värderar jag mig själv som människa - inte utifrån vad jag gör. Jag låter mig få vara med och vara mänsklig. Ingen kan älska mig så mycket som jag kan och den självkärleken är också grunden som skapar sorgen. Jag förväntar mig det bästa för mig själv nu. Det gjorde jag inte förut och det är så jävla sorgligt. Därför är sorgen i att vara lycklig det finaste jag har nu. Den är beviset på att jag är igenom. Den är tacksamheten till mig själv för att jag äntligen får vara lycklig.

✶

Minns du något tillfälle då du känt sorg i lyckan?

Utmattning - 10 tips för ett nytt sätt att leva

Jag drabbades av kronisk utmattning som en följd av långvarig psykosocial stress. Jag var sjukskriven i över tio år, och under den tiden hittade jag ett nytt sätt att leva. Ett hållbart sätt, som jag behöver aktualisera om och om igen. Strategier för självomsorg som gör det möjligt för mig att fungera väl och leva ett meningsfullt liv trots att jag troligtvis aldrig blir helt återställd. Jag hoppas att detta kan vara värdefulla tips för dig som hamnat i utmattning, och för dig som vill förebygga risken för det.

1. ACCEPTERA ATT DU ÄR SJUK

Acceptans är kanske det allra svåraste med att vara kroniskt sjuk. Det är svårt att acceptera att jag inte orkar som andra, att jag inte kan göra som jag vill och det jag mår bra av. Med lite ork är det lätt att fastna i passivitet och offermentalitet. Det är så vi alla fungerar när vi mår dåligt. MEN när du fortsätter vara trött dag efter dag så hjälper det inte längre att tycka synd om sig själv.

Det är inte lätt att acceptera. Ändå är det mitt allra viktigaste råd till dig som är utmattad. Acceptera att du är sjuk. Ta det beslutet varje morgon, säg "jag är sjuk idag också". Acceptera det precis som det faktum att du inte blev så lång som du hade önskat eller att du inte har perfekt syn. Så länge du inte accepterar det kommer din kropp att leva i stress över det. Och hur lätt det än är att falla in att tycka synd om sig eller fortsätta springa på så skadar det dig så mycket mer i längden. Du kan lära dig att leva med det utan att det begränsar din livsglädje.

2. DET VIKTIGASTE FÖRST

Som frisk kan du ofta göra det roligaste först, eller det mest akuta. När du är sjuk behöver du hitta en annan prioriteringsordning. Nummer ett är att äta bra. Nummer två är att sova så mycket du behöver. Ibland är det tolv timmar per natt, eller en halvtimme efter lunch eller 10 minuter på eftermiddagen.

3. LÄR KÄNNA DIN KROPP

En nyckel för mig var att förstå hur min kropp fungerade. Vad den behöver, hur den reagerar på vad. Vilka muskler sitter ihop med vilka? Hur belastar jag kroppen med olika rörelser? Det finns sjukgymnaster som är utbildade i basal kroppskännedom som kan hjälpa dig att hitta en ingång. Det finns även övningar i kroppsskanning (t ex i mindfulness/meditationsappar) som kan vara till hjälp. Varje morgon känner jag in hur kroppen har det idag, för att bedöma vad som är rimligt för dagens aktiviteter.

4. ÅTERHÄMTNING MED UTMATTNING

Hitta sätt att vila. Se till att det är ditt sätt. Inspireras av andra, be om råd men hitta ditt sätt. I början blev jag mer stressad av att inte göra något, så jag vilade i rörelse. Jag löste korsord, gick långsamma korta promenader, diskade med mjuka rörelser, började odla fröer. Med tiden är mitt bästa sätt att vila att meditera eller bara lägga mig ner raklång på golvet en stund. Pausa. Djupandas. Och fortfarande är det vilsamt för mig att påta med växter och ta långsamma promenader.

5. TÖM HUVUDET

En av de viktigaste sakerna jag gör regelbundet är att skriva eller rita ur mig saker som rör sig i huvudet. Sådant jag ska komma ihåg att göra, tider jag ska passa... Också oro, känslor, frustration, sorg. Annars blir jag så trött av att hålla reda på det. Jag har också lättare att se saker utanför mitt huvud, eftersom den typen av koncentration som krävs för att föreställa sig saker, är skadad av utmattningen.

6. UTTRYCK DINA KÄNSLOR

Uttryck känslor regelbundet. Om du är besviken för att du inte orkar med eller frustrerad och ledsen för att du tappar ord, skäms för att du glömt bort något - säg det. Precis som med tankarna behöver också känslor ut. Fråga någon närstående/vän eller någon annan person i din närhet om du ibland får ringa och klaga av dig, att det skulle hjälpa dig. Inled ett telefonsamtal eller meddelande med "får jag bara klaga lite så jag får ur mig det". Sen kan det vara bra att balansera upp med att berätta om framsteg och bra dagar också. Om det är något jag har lärt mig så är det att återhållna känslor kan skapa både värk och utmattning i kroppen.

7. SLÄPP ALL PRESTATION

Försök att "bara vara". Människor som har varit starka för länge, presterat för hårt, blir ofta utmattade. Tålamod och medkänsla är min medicin. Om du återhämtar dig från utmattning så tar det ändå tid. Låt det ta tid. Ha inte bråttom "tillbaka". Lär känna din kropp i sitt nya tillstånd. Testa hur den mår av olika tempon, också det allra långsammaste. Kanske är det viktigaste i livet inte att tjäna pengar igen, kunna "göra nytta" eller vara stark. Kanske är det att kunna vara med sig själv. Hur mycket jag än längtar efter att springa så är mitt mål inte längre att springa en mil utan att kunna springa en liten bit då och då för att få den där känslan jag gillar av att vara stark och fri. Det betyder inte att jag inte kan springa en mil, men utan att vara här och nu med min kropp så kan jag ingenting.

8. SKAPA NYA HÅLLBARA RUTINER

För mig har rutiner varit A och O. Att hitta en balans i dagarna är det allra bästa. Om dagarna ser ungefär likadana ut finner kroppen en vila i det och det går att långsamt utöka aktiviteten och justera tiden. Det är så klart lättare sagt än gjort. Om jag träffar en vän en dag så är jag genast tröttare nästa dag, vilket gör att jag inte orkar följa samma rutiner som dagen innan. Det betyder ju inte att jag inte ska träffa min vän. Det finns ändå en hel del visdom i att försöka ha jämnt program över dagarna, om det så är att äta frukost och lunch samma tid varje dag.

9. SKAPA DIN MENING

Jag ser det som att vi kan skapa vår egen mening med livet. Värna din tid och fokusera på det som ger dig mening och lust. Jag hittar mest mening i att vara närvarande här och nu. Se det som redan är. I detaljerna, i människor omkring mig, i möjligheterna jag har.
Vad ger dig mening? Vad vill du uppnå med mitt liv? Hur är det möjligt att ta realistiska steg dit utifrån det läge du är i just nu?

10. BERÄTTA FÖR DIN OMGIVNING

När du själv har kommit fram till mer kring vad du behöver är det bra att involvera sin omgivning. Berätta vad du behöver, vad som har hänt dig, hur det är annorlunda nu. Gör gärna det regelbundet, för det kommer antagligen att förändras mycket med tiden och ju mer du lär känna din kropp i sitt nya tillstånd. Var tydlig och konkret, och säg också vilken "hjälp" du vill vara utan.

*

Var hittar du din återhämtning? Vilka är dina erfarenheter av utmattning?

Kära dagbok, ingen annan kan vara jag.

Kära dagbok, jag försöker att låta livet få ta mig med dit det vill just nu. Släppa taget om vad jag hade tänkt mig och vad jag önskar och istället omfamna det som redan är, och det som bara blir. 

Ibland tror jag att jag måste vara så stor och stark, klara av saker, prestera, hjälpa andra, vara bättre. Jag kan fastna i jämförelser med andra, tycka att jag inte gör något viktigt av min tid, bli stressad över att veta att tiden går. Jag försöker komma ut till träden då, känna vinden i håret och marken under fötterna. Det är då Moder Jord kan påminna mig om sitt varande. Sitt anspråkslösa naturliga varande.

Jag minns förra våren och hur jag la mig ner bland vitsipporna. Jag minns att jag kände att jag inte behövde några rötter, för att jag insåg att jag kan slå rot precis här och nu. Jag minns att jag tvivlade på om jag någonsin skulle kunna bli älskad precis så som jag är, och sedan dess har jag inte tvivlat. Jag kunde älska mig själv i naturens famn.

Jag försöker påminna mig om att jag är helt unik och vacker på mitt alldeles speciella sätt. Ingen annan kan ge av mina blickar, uttrycka sig på mitt sätt och se på världen från mitt perspektiv med alla mina erfarenheter. Jag är bäst på att vara jag. 

Det är orättvist av mig att jämföra mig med andra. Jag kan ju bara vara jag, och olika versioner av den som är jag. Att jämföra mig med den jag har varit är den enda jämförelsen som speglar något av värde. För jag minns vem jag var, när jag höll fast i deras lögner om vem jag var. Jag var något helt annat än den vildblomma som föddes förra våren. Jag bestämde mig för att utvecklas till något sant och ärligt. Och jag kommer att vecklas ut och växa vidare härifrån. Jag är stolt över att jag tog mig hit, genom allt det som gjorde så ont. Jag behöver inte kämpa mer.

Det är helt okej att bara vara nu. Jag vill vakna varje dag och vara stolt över det uttryck som är mitt. Jag vill använda det, för det är min superkraft. Ingen annan kan vara jag. 

Klädbyte - hållbart och gratis

Visst vill vi väl alla ha gratis kläder? När det är "black friday", löning och hela landet går in i konsumtionstrans vill jag ge ett alternativ. Behöver du  verkligen den där extra tröjan? Vad har den egentligen för kostnad på människor och miljö? Varför är den bättre än en tröja från second hand-butiken eller köp- och säljsidorna på nätet? Kommer den hålla lika länge som en hållbart producerad tröja?

Klädbyte - gratis kläder för en bättre miljö

Jag var på Naturskyddsföreningens klädbytardag i lördags. Det går till så att du tar med dig fem hela och rena plagg som du har tröttnat på i din egen garderob och som du sen får byta till fem plagg som någon annan har lämnat in. Genialiskt, inte sant?

Jag var där med Sarah som väldigt snabbt slängde fram den här ↑ fantastiska blusen till mig. "Den är så du!" och ja, VERKLIGEN! Tack Sarah!

Det mest otippade var att jag skulle komma hem med ett par orangea byxor. Men det gjorde jag! Och jag älskar dem. Det blir snäppet för mycket till min gröna vinterjacka men tack och lov har jag ju min svarta kappa som fungerar utmärkt då!

Jag blev också blixtförälskad i en blå långärmad blus med spetsdetaljer. Den är precis i samma stil som den bolero jag sydde ihop inför bröllopet i augusti.

Något jag behövde och hittade (yey!) var ett par jeans. Mina befintliga jeans har alla stora hål för knäna. Det håller inte för vintern. Dessa snygga var lagom mjuka, rymliga och hade den perfekta slitna jeansfärgen.

En halvtimme innan dagen var slut såg jag en kvinna gå till provrummet med en kjol i ett oemotståndligt mönster. Jag cirkulerade runt henne en stund innan jag vågade mig fram. "Ursäkta, om den där kjolen inte passar dig så vill jag hemskt gärna prova den". Varpå hon svarade: "Men ta den du! Jag tror inte den passar mig, men det var ett så himla fint mönster". Och så fick jag den.

Jag äger knappt några kjolar så jag var förvånad över mig själv. Men kolla på den! Den har liksom allt.  Kurbitsliknande mönster, längd, vackert fall, hög midja, knappar fram som ger en rymlig känsla... Favoritplagg direkt!

✶

Läs mer om hållbart mode:

Johannas guide till Slow Fashion
Sandras serie Upcycle your wardrobe

Rabarberkräm

Mina bästa smakminnen från barndomen har alla en sak gemensamt: rabarber. Rabarberkräm, rabarberpaj och färsk rabarber att knapra på med barfotafötter i gräset.

På senare tid har jag också fått lära mig om rabarberns rengörande förmåga. Rabarber används bland annat för att göra rent båtar, och jag använder den främst för att djuprengöra skärbrädor (smörj in med rabarbersaften, låt stå en stund och skölj av). Men den går självklart att använda för annan rengöring också. Det borde vara optimalt för badrummet tänker jag!

Ibland är det allra enklaste också det som smakar bäst. Speciellt sommarrecept tycker jag har den egenskapen. Därför gjorde jag en klassisk rabarberkräm. Jag kan tipsa om att tillsätta lite ingefära för att få en mer spännande touch.

Du behöver:

• ca 8 rabarberstjälkar

• 4 dl vatten

• 1 dl socker

• 3 msk potatismjöl

Gör så här:

1. Skala, skölj och hacka rabarbern i mindre bitar så att du fyller ett litermått med rabarber.

2. Koka upp vatten och socker.

3. Lägg i rabarbern, koka den mjuk under lock i ca 4 min.

4. Rör ut potatismjölet i lite kallt vatten.

5. Ta kastrullen av värmen. Häll i redningen i en stråle medan du rör hela tiden.

6. Koka upp krämen.

7. Häll upp och strö lite socker över för att förhindra en ythinna.

Kan ätas kall eller avsvalnad med mjölk eller grädde till.

Jag hör hemma bland vildblommor

När jag inte vet vart jag ska ta vägen så hittar jag alltid skogen. Det är där jag hittar mig själv igen. Jag hör hemma bland vitsippor i skogsbrynet, vilandes i växtligheten, växande i vilan. Jag är ett barn av skogen, av ängen och himlavalvet. Det är här mina rötter finns, under jorden har de vuxit i miljoner år.

Jag kommer från syret jag andas och bär klorofyll i mina gener. Jag är den pirriga sköra våren i knopparna som brister och nervtrådarna i bladen när de sprider solens energi. När regnet faller låter jag det göra mig till en vattenpöl, reflekterande allt det oändliga i varje droppe. Jag är en solstråle bland andra, en växande planta av förtröstan. I den ordlösa friheten hittar jag vildblommorna som dansar på min äng.

Jag är en del av tusentals sjöar som bär mitt vatten i sina vågor, över horisonterna tar de mig vidare. Jag är ett eget hav och mitt hjärta vilar i vattenmassorna, sorgen tinar upp i islossningen och jag hör mitt blod droppa från taken när vi flödar mot våren. Där i sommarens gröna ängar och vildblommornas fullkomliga skönhet påminns jag om de fröer andra människor har sått i mig, känner dem växa och dra in solstrålarna djupt inuti.

Där med rötterna som omsluter mig känner jag alla lager av mig vecklas ut. Kronbladen vågar visa sin sanning, och all sorg över det som är mänskligheten bleknar med tårarna. Marken fångar upp min gråt och den ger näring till annan växtlighet, nya former av liv. Här är jag alltid värdefull. Alltid älskad. Alltid buren och rotad i en värld där jag får vara självklar.

Beckomberga - ode till min familj av Sara Stridsberg

Jag har haft en förälskelse i Stridsbergs språk sedan den dagen jag läste första raden i Happy Sally. När jag sedan läste Drömfakulteten fanns det inte längre någon som kunde mäta sig med det språket. Därför hade jag mycket höga förväntningar på denna bok.

Beckomberga handlar om precis det titeln antyder, mentalsjukhuset Beckomberga. Vi får följa huvudpersonen Jackie, vars pappa är intagen på mentalsjukhuset, och hennes relation till sjukhuset. Boken tar läsaren genom en sammanflätad gemensam men ändå splittrad berättelse med perspektiv från patienter, läkare, hennes mor och miljö. Från Jackie som barn till en vuxen med ett eget barn. Från intaget till den sista patienten. Från liv till död och död till liv och det som hände däremellan.

I början var det lite rörigt och jag hade svårt att komma in i berättelsen, men en bit in i den hade jag blivit lika fascinerad av orden som tidigare. Dialogerna är så starka. Jag önskar verkligen att vi människor kunde prata med varandra på det sättet helt naturligt. Så mycket poesi! Stridsberg är en av de främsta nu levande dramatikerna i Sverige enligt min mening och jag verkar inte kunna upphöra med superlativen när det gäller den här författarens språk och skicklighet.

Det finns också en outsinlig förmåga att skapa karaktärer som i grunden gör oförlåtliga handlingar men kommer undan med det för att de är så mänskliga i Stridsbergs gestaltning. Författaren dömer inte karaktärerna och låter dem få tala för sig själva - en viktig balansgång. Jag kommer på mig själv med att ha tårar i ögonvrån, att bli upprörd, att vilja krama om Jackie, att fnissa till och himla med ögonen. Ni vet, så där som en bara kan göra när en bok verkligen lever sitt eget liv inuti.

Gör din egen flädersaft

Min alldeles egen flädersaft, eller fläderblomsaft - som det ju egentligen heter. Så naturligt gott, speciell känsla av att ha gjort det själv och med världens enklaste recept.

Du behöver

✿ 1 hink
✿ ca 60 fläderblommor
✿ 60 g citronsyra
✿ 3,5 liter kokande vatten
✿ 4 citroner
✿ 2 kg socker
✿ Glasflaskor

1. Plocka ca 60 fläderblommor (hälften är det vanliga men min flädersafts-guru brukar dubbla det). Akta dig för den giftiga flädervarianten.

2. Plocka bort de tjockaste gröna stjälkarna från fläderblommorna.

3. Skiva 4 citroner.

4. Varva fläderblommor, citronskivor och socker i hinken i lager.

5. Koka upp 3,5 liter vatten. Blanda i citronsyran. Häll över socker/blom/citron-blandningen. Rör om tills sockret har upplösts.

6. Låt stå i 3-4 dagar och rör om en gång om dagen. Ställ svalt så att det inte jäser.
7. Sila bort blommor och citroner.

8. Häll över i flaskor. Jag använde gamla vin-, cidér och glöggflaskor.

9. Blanda med vatten efter egen smak.

10. Njut! Var stolt! Skryt! Ge bort i present! Och förvara kallt (så det inte jäser, så du får den där anskrämliga smaken).

Note to self

Känn vad du känner.
Jämför dig inte med andra, du är du.
Blås såpbubblor.
Det är ett helvete att ha ont varje dag och du får vara bitter för det.
Skratta.
Plocka blommor. Vitsippor, maskrosor, smörblommor, prästkragar och liljekonvalj.
Slå inte på dig själv för att du slår på dig själv.
Du behöver inte återvinna allt, men du är fin som försöker.
Ditt hjärta har redan hittat rätt.
Skriv. Vad du än gör, vart du än hamnar.
Skriv.

Du kommer att få vara någon annans trygga famn en dag.
Tills dess: passa på att ge dig själv så mycket av det du orkar.
Ät mat du tycker om.
Drick oboy.
Kryp in i en filt och gråt när du behöver det.
Gråt tills det inte finns några tårar kvar.
Din hud kommer inte dö för att du inte använder hudlotion,
men ibland kan det vara bra med fukt.
Du behöver inte gilla gröt. Eller banan.
Umgås med barn. De plockar fram ditt bästa jag.

Testa. Du kan inte veta vad du klarar i förväg.
Misslyckas. Det är så du blir människa.
Säg nej.
Säg ja.
Försvara inte dina nej.
Du är jäkligt snygg i hatt. Sträck på dig.
Fläta ditt hår och andras.
Det finns inga regler för hur ofta du ska höra av dig till någon.
Du får ställa in för att det skaver i huden.
Du behöver inte förklara.
Kramas.
Du får ta emot utan att ge tillbaka. 

Lyssna på kroppen. Låt den leva.
Rök inte cigaretter, du mår bara illa.
Be om massage.
Ta hand om dig och låt andra ta hand om sig själva.
Låt ingen ta din värdighet ifrån dig. Aldrig någonsin mer.
Drick så mycket kaffe du vill.
Stanna hos människor som får dig att skratta
och gå bort från dem som får dig att tycka illa om dig själv.
Tyck inte illa om dig själv.
Du är alldeles alldeles fantastisk.

Lita på din magkänsla.
Låt inte andra människors åsikter ta ifrån dig dina egna.
Ingen kan förstöra din dag om du inte tillåter det.
Lek.
Våga ta dig själv på allvar och bjud på det.
Det är ingen annan än du som skäms över dig.
Dansa i regn, bli dyblöt och värj dig inte från det.
Du är redan fri.

Acceptera smärtan, bestäm dig för att leva meningsfullt.

Så har jag läst den sista sidan i boken ”Att leva med smärta – ACT som livsstrategi” av Rikard Wicksell. Det har varit så mycket mer än en bok. Det har varit en intensiv resa. 

Bokens innehåll har både bekräftat den teori jag har kring att leva med kronisk smärta och i andra svårigheter som en inte kan förändra och gett mig nya perspektiv på hur jag kan förändra mina beteenden (tankebeteenden och andra beteenden). För det är vad det handlar om.

Acceptans

Boken har ett snällt och ödmjukt förhållningssätt och är upplagd på ett pedagogiskt sätt så att läsaren steg för steg förstår teorin. Jag känner igen ACT-tänket från en del andra sammanhang, som 12-stegsprogrammet och sinnesrobönen, från mindfulness, basal kroppskännedom och yoga. Författaren har egen erfarenhet av att ha arbetat på en smärtmottagning som läkare till patienter med kronisk smärta.

Ett smärtfritt ELLER ett meningsfullt liv

ACT (Acceptance Commitment Therapy) handlar om att sluta sträva mot ett liv med mindre eller ingen smärta – och sträva mot ett liv av meningsfull aktivitet. För dessa två målsättningar – ett liv utan smärta eller ett meningsfullt aktivt liv – står emot varandra. För att få till det meningsfulla livet behöver vi ge upp tanken på ett smärtfritt liv.

Den kroniska smärtan är ett smärtsystem som har hakat upp sig. Det är inte logiskt och signalerar inte längre om fara. Jag har egentligen inte ont på ett sätt som är farligt. Det är bara smärta. Smärtan i sig leder till tusen associationer från min erfarenhet av vad smärta är, som egentligen inte är mer sanna än smärtan.

Smärtmonstret har tagit kontrollen och skriker och skriker att vi måste undvika smärtan till varje pris, tills det inte finns så mycket livsutrymme kvar alls. Egentligen har jag ju faktiskt inte mer ont om jag ligger hemma i soffan eller om jag är ute och går en promenad. Men vad mår jag bäst av i det långa loppet?

Livsvärden

ACT handlar om att hitta sina livsvärden (långsiktiga mål och vad jag verkligen mår bra och vem jag vill vara) och låta dessa gå före de kortsiktiga målen om att minska smärtan. Det är som liknelsen med de två vargarna, där smärtmonstret är den ena vargen och livsviljan den andra. Den varg du matar är den som vinner. Så när jag exponerar mig i sammanhang och samtidigt oroar mig för att jag ska få ont och bli trött av det, så matar jag ändå smärtmonstret. Om jag istället befann mig i situationen, noterade värken och tröttheten och lät den vara där, blir smärtmonstret en följeslagare istället för huvudpersonen i mitt liv. Att öka sin acceptans för smärtan leder till ett mer meningsfullt liv. Där det är jag som styr och inte smärtmonstret.

Smärtmonstret vill egentligen väl

Viktigt att komma ihåg är ju också att smärtmonstret egentligen vill väl. Att det signalerar om vad det tror är farligt. Ibland säger smärtmonstret att jag inte ska gå iväg och träffa en vän för att jag inte kommer orka prata så länge. Rösten kommer inte att hålla. Jag kommer bli trött och uppfattas som korkad. Jag kommer inte orka ta mig hem och så kommer morgondagen bara bestå av trötthet. Ja, hela den harangen av rädsla finns där och mer. Smärtmonstret talar av erfarenhet och vill inte att jag ska ha mer ont. Om jag skulle lyssna på detta varje gång och ställa in träffar med vänner, hur skulle mitt liv då se ut om några år? Är det vad jag vill? Kan jag acceptera tröttheten och värken och ändå njuta av sällskapet och utbytet?

Och det viktiga. När jag slåss med mitt smärtmonster, blir besviken och upprörd och orolig, hur mycket kraft tar det? Om jag istället bara hummade med utan att bry mig om att lyssna. Om jag ändå gick iväg och träffade min vän. Kanske även med stor trötthet. Skulle jag då inte bli mindre trött, mindre spänd och orolig och därmed ha mycket roligare? Jo.

Övningar och redskap

Under läsningen har jag följt de övningar som föreslås, skrivit ner tankar och spaltat upp mina livsvärden. Jag har ju en viss fördel av att jag har satt upp mål förut. Det har ändå varit omvälvande och samtidigt befriande att få redskap på vägen till acceptans och förändring.

Jag förstod inte innan den här boken hur mycket jag faktiskt lyder smärtmonstret, hur mycket jag undviker smärta och trötthet. Steg för steg ska jag ta mig ur det och börja säga till smärtmonstret ”jag hör dig, men jag håller inte med dig”. Dör att kunna hitta de där livsvärdena som jag har försakat i min jakt på ett smärtfritt liv. Ett liv som aldrig var möjligt. Jag kan inte bli av med min smärta, men jag kan lära mig att leva med den och inte bara överleva den.

Jag kommer inte att vakna en dag utan smärta

Det kommer att bli en spännande resa och helt säkert är att jag har hittat helt rätt förhållningssätt till smärtan. Igår gjorde jag slag i saken och joggade/promenerade 3,6 km. Jag har längtat och väntat på ”rätt dag”, när kroppen skulle må bättre och det här höstskovet skulle ge med sig, när att-göra-listan minskat. Ni vet, den där dagen som inte kommer. Hur mycket energi har det gått åt till att vara besviken och tänka ”inte idag heller”, sucka och bli bitter? Igår slängde jag bort allt det och sprang. Och idag känner jag mig stark, glad och tillfreds. Men jag har också jävligt ont i benen. Jag ser det som träningsvärk i förändringens tid. Det var ju värt det.